Uh jag har dåligt samvete över alla blogginlägg som jag inte läser och ännu mer för alla som jag inte skriver.
(Säger jag som ska sätta mig i en plåtburk och korsa Atlanten på måndag)
Jag vet otroligt lite om otroligt mycket men delar gärna med mig. Självupptagen och panikslagen. So right on att jag sällan är helt rätt. Men kärleksfull, för det mesta.
Uh jag har dåligt samvete över alla blogginlägg som jag inte läser och ännu mer för alla som jag inte skriver.
(Säger jag som ska sätta mig i en plåtburk och korsa Atlanten på måndag)
Here we go again! Att det aldrig går över, eller ändrar riktning. Turen menar jag. Eller tur och tur. Jag har det, tur. Jag har ett spännande liv med massor av utmaningar, både inre (hur bli en bättre person och kvitt mina hangups och lyckas med att bli den jag vill vara) och yttre (hur hitta ett jobb som jag gillar och som jag kan leva på så att jag kan sluta vara den eviga timvikarien). Jo. Typ så.
Åh vad jag önskar att den här snoriga förkylningen vore över. Nu. Fast å andra sidan, det är tacka vare den jag kunde sova hela förmiddagen fast minst tre hantverkare borrade och byggde kanske en meter ifrån mig i köket. Nu är det i alla fall ett tjusigt hål genom alla lägenheter, kan se ända längst ner.
Och så funderar jag lite grann över Facebook. I för sig, hittills har en gammal vän hittat mig. Jätteroligt! Och roligt med mitt evighetsspan som lagt till mig, det värmde även om jag nu känner mig som rätt så off på den fronten.
Åååh vilka i-landsproblem jag lider av! Men så är det, lidande går inte att jämföra. Inte! Det är dagens sanning. Men jag är glad att jag hann med en bit av konstrunda, glad att jag hinner göra lite jämförande studier imorgon och glad åt det jag har.
Vad jag tycker om att kolla gamla fotoalbum. Det gör jag verkligen. De jag såg idag, så fint. Önskar att jag hade några av bilderna här, scannade och att jag skulle kunna dela med mig gångna somrars solbränna. Eller ”vi vid brunnen”, två unga tjejer på var sin sida av brunnslocket. Huset ”där hemma”…alla minnen, allt som någon annan persons nu är byggt av. Sjuksköterskeklassen med stärkta hättor och stolta föräldrar i gungan på gården. Ja, allt. Rosenbuketter och blyga leenden och picknickar vid bilen, vykortsvyer, sommarflörtar. Allt!
Nu ska jag ta en paus från allt nego-ego-trippande. Koncentrera på den goda, godartade verkligheten. För den finns! Och det är banne mig bara september men det har redan hänt en massa massa bra saker.
Ibland är jag en helt olidlig dramaqueen. Lider av alla oklarheter och otydligheter livet och i kommunikationen med andra och vill att allt ska vara så jävla rakt, så som en oändlig highway genom ökenlandskap på ett ungefär. Men så bidrar jag själv med precis såna. Hela tiden. Alltid. Nu och forever. Oklarheter, tvetydligheter och orakheter. Men jag kämpar på, är bättre. Blir bättre!
Helvete vad kallt det är! Och den där stora augustimånen. Vad vacker den är, och vad vacker den ångande asfalten.
Kockan är halv nio och det är midsommarafton. Någonstans är på gården firas det med massvis med alkohol. Det hörs på brölet. Gud vad jag hatar fyllebröl! Fast kul med fest, det brukar vara alldeles för tyst här annars.
Och det är väl rätt så kulturellt betingat att tänka så. På en midsommarafton.
Jag har totalt snöat ion på Al Greens version av ”I want to hold your hand”. Och Bill Withers, ända sedan p3 Souls BW-special. Han och Jose Gonzales har lite samma röst. Något metalliskt, precist är det som är samma.
Idag har jag gett mig hän. Ägnat mig i timmar på att rota bland välfyllda bord på garageloppis bland 50-60-talsprylar och ja, jag köpte en hel del saker. Och jag får faktiskt tillfredställelse av allt det där, att fynda och rota och vända och fundera. Det får mig att glömma allt annat. Sex och choklad och misslyckade relationer och framtidsalltet också.
Det fuktiga dörjer sig kvar, cykelturen och kohagarna och de vita ängarna i dimman, alldeles fulla av maskrosbollar. Öarna som skiftar i grått och allt det där tusen olika sorters gröna som omger försommaren och mig. Dessa sorgsna koögon och deras sakta kroppar, den vackra, lena pälsen. Det passade bra för den här kvällen. Allt det där. För det var the end of an epoque.
Och idag, på jobbet när vi sjöng med de gamla…jag var i nära till gråten-klubben. För jag klarar inte av vackra visor. Inte det banala och vemodiga och absolut inte kärleksförklaringar i allsångsversion. Och Idas sommarvisa är en sådan där som får min röst att darra. Jag vet inte riktigt varför, men den är bara så fin. Kanske är det det, att berättarjaget är ett barn som är liksom helt fullkomligt hel. Stark, i fullkomlig balans. En sådan jag också vill vara.
Jag gör himlen vacker om kvällen, för jag gör den alldeles skär.
Och smultron det gör jag åt barna, för det tycker jag dom kan få.
Och andra små roliga ställen, som passar när barna är små.”
Haha, helt sjukt. Snacka om räddning i sista sekunden! Igår satt jag på pendeltåget, skulle på jobbintervju, vårdish. Och så ringde DET jobbet som jag först var ”ytterst lämpad för” ( i vintras), sedan blev headhuntad för (fyra veckor sedan) och sedan inte fick 8tre veckor sedan) på grund av en massa administrativa och fackliga omständigheter. Och gissa vad? Jag fick ett sommarvik i alla fall. Till slut!
Fantastiskt bra och jag känner mig så himla glad. Universum ler och leker och jag vet att om jag nu spelar mina kort som bara jag kan kommer det här leda till goda saker. Bättre saker och kanske kan det vara så att allt faller på plats. För mig. I mitt liv. Ja tack! Och grattis på mig! Finrummet väntar, jippihurra!
DN har i veckan haft en serie om äldre föräldrar på Insidan. Det blir ju allt vanligare att folk väntar med barn, väntar tills de är färdiga med allt och tills de har dubbelexamen och tjänar stålar och topplånet är avklarat och fonderna ger avkastning och ens egna föräldrar börjar längta på riktigt att det skulle finnas telningar som de kan leta släktdrag hos.
Och jag känner att fan, kom och hjälp mig! Är inte jag svag nog? Är jag beyond hjälp? Utstrålar jag för mycket överlevnad? Eller är det där bottenlösa skiner igenom. Och det tyckte K att jag har, en elakartad tendens att föra dialog med mig själv där jag är meningsmotståndaren och medhållaren i ett. Att jag alltid redan i förväg ska skylta med att fan, jag klarar av ALLT. Till och med det där och det där och även om det värsta skulle hända, ja, det klarar människor också av. Särskilt jag. Och skulle jag tvingas simma över Atlanten med en sandsäck på ryggen skulle jag säkert klara av det också. Och simma tillbaka, nu när jag väl ändå är igång.
Igår kväll ville jag sitta och sticka på den där tröjan (som jag lovar, alla kommer att vilja veta var jag köpt den) och titta på teve och det kom inget annat än dödande och nån kostymdrama på BBC Prime (fast jag ville ha typ French and Saunders eller kanske Little Britain) öh, ja MTV raps på franska (charmigt i sig, men alltid lika tvivelaktigt när man gillar beatsen med inte förstår vad de säger. Kan ju vara något mycket icke pk och det är jag ju givetvis rädd för att gilla, haha).
Jag vet inte varför och jag är säkert inte den enda. Men Beppe Wolgers-dokumentären fick mig att gråta. Jag menar, jag är inte ens uppvuxen i Sverige eller med hans barnprogram, (fast givetvis kände jag ju till honom som Pippis pappa). Men ändå. En timmes orgier i en man med mysig mage och ännu mysigare skägg räcker.
Jag märkte att en tand har gått sönder och började gråta för några pengar till tandläkaren har jag då verkligen inte. Och för att jag vet att det är inte enda tanden som behöver omvårdnad. Dessutom är jag rädd för dem, tandläkarna. Den som jag gick hos sist var visserligen snäll, men opsykologisk och dessutom kass tandläkare misstänker jag. Snyggt blev det i alla fall inte och han glömde jämnt slipa ned tillfälliga fyllningen så att det inte skulle göra ont mellan gångerna. Så jag måste hitta en ny. Helst en som bara gör sitt jobb och som absolut inte kommer med åsikter om något som helst och allra minst om det ”att jag borde ha kommit mycket tidigare, vill du bli tandlös lilla gumman?”. Någon som helst inte pladdrar alls. Inte om någonting. Någon som är tyst och på sin höjd sakligt berättar vad hon gör. Duktig på sitt jobb och som fattar att det behövs bedövning, i massor. Och helst billig. Fast billig är väl ingen tandis… Men tips mottas tacksamt!
Det där med äktenskap, jag är inte drabbad för jag har aldrig varit gift och kommer nog med all sannolikhet aldrig att bli det heller. Fast never say never, it won´t last forever.
Aww, jag blev just jättesugen på att gå på festival. En ny en, ”Way out west” i Göteborg i augusti. Architecture in Helsinki och Erykah Badu och Lady Sovereign och Regina Spektor och rätt så många andra som är klara-färdiga-gå skulle jag gärna vilja se. Jag tänkte bara att ouch, jag har nog inte råd men hey, jag är ju trots allt frilanserjournalist ibland. Gäller att hitta en uppdragsgivare och de facto har jag redan en jag tänker på. Så det ska nog gå bra det där.
Förtryck med ett ansikte, det kallar jag chokladkakor som är namngivna efter landet de kommer ifrån. Ghana, Venezuela, Madagaskar, till exempel. Har du inte sett dem, gå och kolla i godishyllan på den där lite mer välsorterade affären, Konsum till exempel.
Den där låten, The Quiz. Ska jag göra en egen? Frågefromulär för kandidater som ska in i mitt liv? Frågeformulär för att veta svaret, veta mer. Inte för att veta säkert, men veta något. Lite answers till knepiga frågeställningar som kanske är viktiga att veta svaret på.
Är det något för dig, livet? Och i så fall vad är det för dig, livet?
Ja, det var allt för den här gången.
Det som var ett swoosch ena veckan är stillsamhet, värsta tysta veckan nu veckan efter. Vad konstigt det är, att livet kommer i klumpar och att det är så uppenbart att det gör det. goda klumpar, klibbiga, svårdefinierabara, kärleksfulla, lätta, tunga. Klumpar it is.
Egentligen, egentligen borde jag vara på topp. För tristess är det värsta jag vet och nu är det inte så mycket sådant. Mycket som sjuder, mycket som händer och vad vet jag. Vad vet jag om det där, hur det blir. Livet! Alla chanser kanske blir bortspolade och gone with the wind, men saker händer i alla fall. Och jag händer med dem.
Jag är så flyttsugen och då och då surfar jag in på bostadsförmedlingens hemsida och spanar in vad jag eventuellt skulle kunna få (och i sommar kommer jag att få, har jag tänkt). Men jag blir samtidigt så himla trött på det hela här…de långa avstånden, dryga Stockholmsmentaliteten som yttrar sig i allt från cafébiträden from hell till i det att allt är så svårt och trögt och att så många människor råkar samlas här och vilja samma saker.
Här är jag igen. Jag har inte sovit något vidare den senaste veckan och jag börjar få rätt dålig hy och koncentrationssvårigheter.
Nu har det hänt. Flyt föder mer flyt och kärlek föder kärlek. Fast mest är det flyt som det handlar om nu. Två jobbintervjuer nästa vecka och grejer typ ur tomma intet. Trolleri. Nu vet jag att jag gjort rätt. Helt rätt som lullat runt här på landet och lagat mitt hjärta, vilat mig, uttråkat mig, lärt mig tålamod och utövat det. Torkat rumpor och skött hästar och barn och gamla och utveckligsstörda. Och haft det roligt i hemlandet och mints gamla känslor. Lärt mig nya. Omvärderat och börjat tro på att fan vad jag är bra på riktigt. En del av världen är jag. Och det känns så fånigt att säga, men universum ger tillbaka.
Det är helt klart nya tider nu. Alldeles plötsligt är det vara så. Och det känns…det känns! Det känns himla bra. Ett projekt börjar ta form, med en bra person som liksom bara fann sig där och i den och som tycker det samma. Tänker nog som jag. Och känner något. Och det kan banne mig bli grymmaste grejen jag gjort. Jag tror det.
Det var en bra helg det här, det var det. Det som jag trodde skulle vara jobbigt kändes fridfullt och det som jag trodde skulle vara konfliktfyllt var easy.
Nä fy fan. Konsumism gotta go!
Men mer och kanske mer välformulerat om pigavdraget och den onda konsumismen en annan dag. Imorgon ska jag vara vårdvikarie igen. Redan klockan sju. (do the math)
Jag var på IKEA idag. Det borde jag ha gjort för länge sedan, men bättre sent än aldrig, faktisk. Den där sängen som stått och lutat och samlat damm, den fick en botten idag. Två bottnar, snarare sagt. Och just när jag styrde min pirra mellan självplockshyllorna och gravida par, lyckliga familjer och kände mig en uns independent blandad med en saknad av det där. Att strosa med någon där, mellan hyllorna. Som om jag någonsin gjort det med någon, egentligen. Just när jag kände det där, typ när independencen byttes mot ensamheten ekade ”All by myself” på hela varuhuset. Illa illa. Eller så kanske den ökar singlarnas köplust? Vad vet jag. Men jag nynnade med, förstås. Independent woman, men all by myself…i alla fall lite ofrivilligt.
Jag cyklade hem till K igår. Det var mörkt redan och landsvägen var len. Inget grus, bara fart och medvinden och jag cyklade mitt på vägen ändå. Mest för att inte åka i diket och lite för att jag kunde. Vilken frihetskänsla. Stjärnhimmelen var magnifik. Det är mörkt här ute på landet och jag tittade på stjärnorna när jag trampade på och sjöng för att skingra ödsligheten. Kallt var det också, men medvind i alla fall på vägen dit.
Jag är en one-woman-wonder.
Idag var min dotter med till mitt jobb. Ett av mina många. Hon har varit med förr. När jag jobbade på ett familjehem har hon varit med. Till ett gruppboende likaså. Och när jag stressad knappade in och läste in mina prator på radion har hon varit med. Och nu idag har hon varit med på ålderdomshemmet. Tålamodigt pratar med gamlingarna, byter om städar, viker, hänger, klänger… allt det där. Jag hoppas att jag på mitt eget sätt och vis visar livets biodiversitet. Allt en kvinna gör för att försörja sig. Allt möjligt kan en kvinna göra, för att få dagarna gå och för att få, pengarna räcka.
Soundtracket är Sun Ra - Space is the place
Häromkvällen var jag på reggaeklubb, med Monika och Katarina. De gick nog inte ihop så värst bra men kvällen var bra. Vi svepte i oss mineralvatten och shakade azz. Och det kunde Monika minsann. Hon var en juggernaut och hennes rörelser lydde ingen känd naturlag.
Jag har gjort allt som det går att göra här i min lilla by. Jag har cyklat de finaste vårvägarna och nästan tappat andan av allt som väntar på att få växa och är så vackert och öppet. Sett de lustiga husen utan räta vinklar och i pastellfärger för hundratusende gången. Och fast det är så fint på sitt eget sätt och vis, fast min finaste fina cyklar lite tioårigt-motsträvigt med mig så vet jag att jag hör hit lika lite som för elva år sedan, när jag kom och första gången såg allt.
Jag har precis kommit på en mirakelkur. Att ha en nackkudde i badet är helt underbart. Varför har jag inte fattat det förut? Och tvätta håret med tjärschampo och borsta hela kroppen röd och len med den hårdaste borsten…det blir så nära en ”en bastu vid en sjö om sommaren (komplett med vågskvalp)” -upplevelse som det går att komma till i en femtiotalslägenhet i Sverige.
Jag letar efter kärleken. Den perfekta partnern, min soulmate och pusselbit och creative partner. Och visst dyker det upp en och en annan intressant kandidat med jämna mellanrum. Men det är så himla svårt att hitta en sådan som passar! Och framförallt en som liksom passar just nu. En i takt med mig. Färdig att inpusslas i det som är mitt.
Ush vad det tar på krafterna, den här ständiga omvårdnaden. Jag är verkligen inte gjord för det, men samtidigt känns det som mitt öde. Att jag hamnat där och att jag måste någonstans typ blir bra på det. Hitta glädje i det för att kunna sluta med det. Är det konstigt tänkt?
Det är verkligen, verkligen vår. Fräknarna utökas i antalet på rekordfart och jag är så vårrusig att jag knappt kan bärga mig. Allt lockar mig, change of life, here I come! Magiska saker kan ja tack börja hända typ nu. Jag är så redo som jag bara kan vara! Jag kan och jag vill och just nu vill jag leva.
Nu är det verkligen vår. Det är inte ens fullmåne men den, eller bara förändringen som ligger i luften håller mig vaken. Eller är det mina fräknar som delar cell på näsroten kanske och tillåter mg inte missa silverljuset på vardagsrumsgolvet?
Six feet under är verkligen det bästa på teve, någonsin. Jag har aldrig varit så involverad i någon serie, aldrig följt med något så plikttroget som på den. Först var jag förälskad i Nate. Sedan i Claire. Mitt hjärta ömmar för Ruth. Jag har våndats med David och känt igen processen av att vara med en svår, hård man som Keith. Känt igen mig i flummiga Lisa och tvivlat tillsammans med Brenda...
Vilken underbar dag! Någon gång då och då är mina sinnen sharpa och alla lukter, färger och ljud omrking blir liksom ett med mig. Cykla på slingriga vägar, se Östersjön sträcka sig till de där öarna längst bort...ytan nästan spegelstilla, nässelfjärilar som leker, hagar som börjar få en grönare nyans och knoppar som jag hoppas väntar tills det är april. Våren är verkligen min tid!
...then it´s the bomb that will bring us together.
När jag var ung, eller typ runt 20 väntade jag på världens undergång. På allvar. Jag odlade dreadlocks och nynnade till "Babylon is a trap is a trap". Och läste på som tusan om allt som har med överlevnad att göra. För den dagen då vi goda, fit for fight-folks skulle få vara överlämnade åt vårt öde bortom tiden med vårdcentraler, flygplan, motorvägar, byrokratiska beslut...Jag pluggade på allt om självhushållning till örtomslag mot mjölkstockning och kålrotsjuice för hostan. Om hur man samlar kondensvatten från plantor och samlar frön och vilka rötter går att äta och hur gör man tvål. You just name it, I have heard of it.
Kanske var det inget mer än en naturlig fortsättning på en ångestfylld barndom i kalla krigets och Bombens skugga. Mina föräldrar betraktade nog nyheter som barnprogram och kärnvapenhotet, slutförvaringen av atomsoporna, oförklarig fiskdöd i åar och vattendrag, giftbesprutningen av kalhyggen, hålet i ozonskiktet, kriget mellan Iran och Iran, Israel - Palestina-konflikten, hiv och ebola blandades till en härlig smet som fick världen kännas som en rätt så jobbig och hopplös plats att planera sin framtid på.
Jag kanske inte var fullt så övertygad av att Haile Selassie skulle dyka upp livs levande igen och leda oss till Etiopien bakom rödgulgröna flaggor... Men jag var rätt övertygad av att den här världen inte kommer att hålla, inte som den är nu. Och att det finns ett babylon, att det är samhället som vi lever i just nu. Och att jag måste ha en plan b, helt klart måste jag det.
Nu undrar jag lite grann vad det är som hände egentligen, för jag ser på världen och vår överlevnad på ett betydligt mycket ljusare sätt nu än då. Betydligt ljusare fast det helt klart går käpprätt åt helvete med många saker. Jag menar, växthuseffekten is here to stay, precis som vi vetat i flera decennier, krigen har inte tagit slut på långa vägar, fortfarande mördar människor varandra av valfri anledning och konflikthärdar är de samma och fler därtill. Och inte har vi blivit av med atomkraften heller.
Har jag blivit bekväm av mig, eller vad är det för fel? Storebrorsan är här, straight outta 1984 och bevakar oss på gator och torg och man kommer sannerligen inte långt utan ett personnummer. Är det så att mina personliga motgångar har tagit plats och min bibliska, eller var det darwinistiska "fittest of the fittest"- överlevnadsvilja har mattats av i takt med att den lilla sfären kring mig behöver mig?
Well, if it´s not love, then it is the bomb that will bring us together. Tills dess då.
Äh, när ska jag fatta att det är så det är, att jag är the best thing ever since sliced bread?
Jag orkar inte med att utveckla alla fantastiska idéer jag har. Jag orkar ju inte vara enträgen och sälja mig till högstbjudande så jag säljer mig till vem som helst, för vad som helst. Eller, eh, det där lät ingen bra. Jag menar att jag knegar inom vården för mindre än hundra spänn i timmen istället av att plocka in frilansarvoden för rätt så mångdubbel timlön.
Jag har liksom inte utvecklat någon som helst känsla för mitt eget värde. Vad kan det bero på? Eller är det för att jag är lat? Eller är jag kanske utbränd? Det kan nog vara det senare. Jag har haft flyt men jag har inte orkat odla flytet så att den skulle växa och bli större och leda till mera. Det var länge sen jag kände entusiasm inför något jag skulle göra, eller ju, förra veckan när jag kokade soppa kanske... Men yrkesmässigt. Var hittar man den? Tsa tsa zum? Och var hittar man tron på sig själv som en vandrande bevis på att ja, jag ÄR the best thing ever since sliced bread?
Jag har typ alltid önskat mig ett eget hus. Ett eget litet gammalt hus med en lika gammal trädgård. Jag ville ha min bit av land, för det tillverkas no more. Jag ville tomta där med en famnfull av ved och snickra så att hörnen håller ihop... leka gröna vågen.
Men ägandet gotta go. Någon som vill köpa huset på bilden?
Jag älskar rural urban fringe. Typ marken mellan där man bor och där det händer. Där verkstäder ger vika för bebyggelsen och där man ibland ser halvrivna hus med armeringsjärn som står rakt ut och rostar. Nån random båt som står avställd, eller en gammal lastbil utan hjul. Där någon graffat något, nu eller för tjugo år sedan. Där ogräset växer vilt. Där vägar byggs och landskapet omvandlas till något tuktat från det vilda där planarkitekten inte varit helt med i gamet. Där den där verkstan som byter däck för hundratjugo spänn utan kvitto finns, än så länge.