The queen of drama

Ibland är jag en helt olidlig dramaqueen. Lider av alla oklarheter och otydligheter livet och i kommunikationen med andra och vill att allt ska vara så jävla rakt, så som en oändlig highway genom ökenlandskap på ett ungefär. Men så bidrar jag själv med precis såna. Hela tiden. Alltid. Nu och forever. Oklarheter, tvetydligheter och orakheter. Men jag kämpar på, är bättre. Blir bättre!

Well. Det har väl båda sidor det där. Och så har jag svårt med auktoriteter. Förutom när jag vill vara auktoritär själv då förstås…

Och oj, vad jag är mycket snack och obefintligt med verkstad ibland. Eller allt som oftast. Fast nu ikväll sydde jag i alla fall en kjol. Men det var lite för lite tyg (inte så mycket att göra åt när man hittar en stuvbit på yardsale från 1960-talet och det kostar en tia) och så blev den för tajt, fast fin. Så nu måste jag nog banta, (kreativitetens pris) så att jag kan åla mig in i den där och bli en snygg brud i lyxförpackning. Nja. Well. Något sådant.

Jag har i alla fall idéer och jag längtar ihjäl efter bollplank. Inte bara bollplank, men faaan. Om jag är Mia, var är min Klara? Om jag är Filip, var är min Fredrik? Och helst skulle jag nog ändå vara Simone och veta precis var jag har min Jean-Paul. Men det kanske kommer, eller så är jag den där woman who is an island. Men det är ju bara det att jag behöver bekräftelse, tror jag. Bara lite ryggdunk för att komma igång!

Hur som, vissa grejer är på väg att komma till avslut, andra ska precis börja. Och jag funderar om jag borde ta den där kursen för att bli informatör? Egentligen vet jag att jag inte har nån lust, men är det lustens sak? Jag vet inte. Men jag är i alla fall trött för att ha det så här. Bara två veckor efter mitt fancysmancy-sommarjobb tog slut är jag redan helt utsliten efter all vårdish jobb på tre olika ställen. Stubinen är kortare än sommarens klänningmode (och den har inga leggings på sig). Och jag vågar inte ens räkna hur många människor med deras närmaste omgivning jag har hand om medan allt som är mitt förfaller. Så allt är som vanligt. Och det som är vanligt är även att jag är skittrött och borde sova…Cheerio så lång. Hörs snart igen! Och ja, jag gläds fortfrande över nyheten att Gael Garcia Bernal är den som ska spela en av huvudrollerna i den där (äntligen) normala filmen som Lukas Moodysson ska göra.