DN har i veckan haft en serie om äldre föräldrar på Insidan. Det blir ju allt vanligare att folk väntar med barn, väntar tills de är färdiga med allt och tills de har dubbelexamen och tjänar stålar och topplånet är avklarat och fonderna ger avkastning och ens egna föräldrar börjar längta på riktigt att det skulle finnas telningar som de kan leta släktdrag hos.
I dagens DN läste jag då när en förbannad läkare sa att folk måste få veta hur svårt det kan vara att bli med barn sen, om man väntar. Och om att i Uppsala ska studenthälsan informera alla unga studenter om just det. Att fertiliteten minskar med åldern.
Jag gjorde tvärtom, jag blev oplanerat med barn när jag nyss hade fyllt 22. Den blivande pappan var 21 och vi tyckte båda att välkommen lilla vän, visst ska vi ha barn. Omgivningens reaktioner var väldigt olika, från närmast förbannade föräldrar till den blivande pappan till mina föräldrar och vänner som var ganska glada och grattade oss med en gång.
Och visst, när jag läser om dessa 40+ stocksundsföräldrar kan jag känna ett sting av avund. För att de verkligen hann resa jorden runt fyra gånger innan trettio, utbilda sig, etablera sig. För att de inte sitter med gemensam vårdnad med partner som kanske borde ha stannat vid ett engångsligg. För att de förmodligen inte behöver känna ekonomisk bäva inför tandläkarbesök eller fundera hur det där ridlägret ska till.
När vi fick barn hade vi helt otroligt lite pengar. Han pluggade och försörjde sig själv med CSN och varannanhelgjobb. Och jag fick ut det minsta möjliga föräldrapenningen, 60 kronor, brutto. Det var liksom ”ska vi ha mjölk eller yoghurt idag” -läget när man handlade. Det var potatis och gröt-åren och visst. Många säger att ungdomen ger sådan skimmer åt allting och vad fantastiskt vad man kan åstadkomma med lite kärlek. Men nej.
I för sig behöver livet inte vara så mycket lättare för dessa 40+ stocksundsföräldrar, inte alls. Men skulle jag haft en uppfattning om att let´s say tio års väntan skulle ha nog gjort mig till en annorlunda förälder. En sådan som istället av att stå där vid mjölkdisken och försöka välja skulle ha fäst en pappersmuggshållare på barnvagnen för lattepromenaden i solen med jämnåriga mammor. Kanske träffat mr right att skaffa barn med, istället av en mr right now. Kanske skulle jag haft mer tålamod och kanske, kanske skulle jag ha fått till den där karriären, till exempel.
Så skulle jag ha vetat, skulle jag ha väntat. Minst tio år till.
2 kommentarer:
Kära Milla, jag är väl ett lysande exempel på att karriär och jorden-runt-resor inte uppenbarar sig bara för att man inte skaffar barn som 22-åring. Så, ångra ingenting! Vi 30-plussare utan barn får inte ens bostadsbidrag. Så... tetravin och medhavt bröd i park nån eftermiddag?
Aww, det är ju sant. Jag lever i en illusion om att jag skulle a förverkligat mig själv och mina drömmar på bästa i-landssätt och gjort allt ego som jag bara kan...men å andra sidan. Jag är otroligt nöjd med min finfina dotter och med det, att jag behöver inte oroa mig för den biologiska klockan som tickar (eftersom jag inte vill ha flera barn). Men förstårs finns det alltid fler sidor av myntet!
Skicka en kommentar