Jag vet inte varför och jag är säkert inte den enda. Men Beppe Wolgers-dokumentären fick mig att gråta. Jag menar, jag är inte ens uppvuxen i Sverige eller med hans barnprogram, (fast givetvis kände jag ju till honom som Pippis pappa). Men ändå. En timmes orgier i en man med mysig mage och ännu mysigare skägg räcker.
Det räcker att se en mysig, eftertänksam man som SER barn och har tid för dem, det räcker med vittnesmålen om att han VERKLIGEN var så bra och mysig och hel trots alla sina egna trauman, för att jag ska sakna en lycklig barndom. För att jag ska sakna en pappa som alltid hade tid, som alltid hade respekt. För att sakna vilda lekar och fantasier och tidlösa somrar förevigade på superåttafilm. Och en barndom att växa ifrån, föräldrar att växa med och ifrån och bli en respekterad vuxen med. Alla har inte den turen, att få uppleva ens en bit av det. Och vi resten, med ofullkomliga föräldrar och trasiga själar får copa det bästa vi kan. Älska oss själva i all oändlighet och köra saturn return på den där banan för att lära oss det mest grundläggande i livet. Konsten av den villkorslösa kärleken.
Och sen var det en fin bit dikt som Beppe läste upp. Jag vet inte om jag fångade det rätt, men det kändes i alla fall rätt i hjärtat. Typ kristalliserade precis det som jag har känt här när jag känt på ensamheten.
”Människor vill bo i varandra. Och får de inte det så hugger de stigar i varandra. Med knivar”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar