Snuvig blues

Åh vad jag önskar att den här snoriga förkylningen vore över. Nu. Fast å andra sidan, det är tacka vare den jag kunde sova hela förmiddagen fast minst tre hantverkare borrade och byggde kanske en meter ifrån mig i köket. Nu är det i alla fall ett tjusigt hål genom alla lägenheter, kan se ända längst ner.

Och ja, jag gjorde ett bostadsbeslut. Lägenheten jag fick var fin, gillade utsikten och balkongen i köket. Och det, att det var 200 meter till t-banan. Milla och t-bana! Just think about that! Men nej.

Jag vet att det är mer än bara adressen jag vill ändra på. Jag måste få bo med andra, i alla fall lite grann. Är det inte det jag har tänkt på ända sedan jag sist bodde så? Att jag aldrig har kunnat förlika mig med det här lägenhetslivet och den här förbannade, relativa anonymiteten. Så nu hoppas jag att min sextonde plats blir numero uno och att det är min tur nu och att vinden har vänt, som en avdankad rappare från söder pratsjöng i sina glansdagar. 1998, eller så. Ja. Så.

Och så funderar jag lite grann över Facebook. I för sig, hittills har en gammal vän hittat mig. Jätteroligt! Och roligt med mitt evighetsspan som lagt till mig, det värmde även om jag nu känner mig som rätt så off på den fronten.

Samtidigt…nu när jag är sjuk och seg och hemma har jag både spelat ”iLike”- musikfrågesport och liknande fast med filmer. Lagt in mina favoritböcker, favoritmusik, sökt efter random vänner och bekanta för att få min friendlist lite mer representativ, skickat ”mystery seeds” och låtar och mottagit sådana. Tack och lov har jag inte fått några kor eller öl eller annat smaklöst kastade på mig….men ett antal ”pokes”. Behöver jag säga att det här precis vad jag inte behöver? Inga fler virtuella knackningar och blommor. Äkta love, här och nu.

Men jag blir lite orolig. För att tanken slagit mig att jag skulle supa det där evighetsspanet full på virtuella caipirinhas och hångelpokea honom big time…uh. Så lågt har jag sjunkit. Jag behöver ett jobb och lägenhet. NU.

I-landsproblem

Åååh vilka i-landsproblem jag lider av! Men så är det, lidande går inte att jämföra. Inte! Det är dagens sanning. Men jag är glad att jag hann med en bit av konstrunda, glad att jag hinner göra lite jämförande studier imorgon och glad åt det jag har.

Och eftersom det nu är som det är, att fler och fler blir färre och färre måste jag hitta nya vägar att gå, flersamma vägar.

Och blir det nu så i veckan, att jag har en massa TID borde jag använda den väl. Koncentrera mig på det väsentliga, läsa på, hitta böcker, studera för det som jag måste göra. Och en annan grej, jag borde verkligen bli bättre på att skriva. Eller snarare, släppa loss mitt skrivande. Så första steget…läsa sånt som är relevant! Intervjuböcker, fiktiva biografier, allt sånt. Och framförallt, läsa på finska.

Och Lars Danielsson har sökt 17 nya jobb. Tja, vem har inte det?

Album.

Vad jag tycker om att kolla gamla fotoalbum. Det gör jag verkligen. De jag såg idag, så fint. Önskar att jag hade några av bilderna här, scannade och att jag skulle kunna dela med mig gångna somrars solbränna. Eller ”vi vid brunnen”, två unga tjejer på var sin sida av brunnslocket. Huset ”där hemma”…alla minnen, allt som någon annan persons nu är byggt av. Sjuksköterskeklassen med stärkta hättor och stolta föräldrar i gungan på gården. Ja, allt. Rosenbuketter och blyga leenden och picknickar vid bilen, vykortsvyer, sommarflörtar. Allt!

Och såklart jag tänker på identitet, hur vi är byggda och hur mycket av vår historia finns i oss. Mina egna rötter, fysiska, imaginära. Nuet.

Det som upprörde mig mest idag (förutom att jag blev väckt av byggjobbarna som kom in vid sju, började borra, förstörde min fina tapet. Ja jag vet att det är bara i-landsproblem det här) var den danske konstnären Kristian von Hornsleths projekt i Uganda, där invånarna erbjuds en get eller en gris…mot sitt namn. De tar helt enkelt Hornsleth som mellannamn och nu kallas hela byn efter denne danske konstnär (som jag aldrig tidigare hört talas om). Grisarna och getterna ska garantera välstånd, de förökar sig. Och det gör projektet också, genom massmedial uppmärksamhet, serier av fotografier som föreställer alla dessa nya Hornsleths i Uganda…

Jag tycker att projektet är vidrigt. Givetvis är den helt genial, den illustrerar globalisering, beroende, girighet, den illustrerar det mesta av vår samtid. Men moraliskt rätt är den då rakt inte. Inte alls. Jag menar, att köpa folks namn för något de desperat vill ha…även om man sen kan säga att ja, det är inget de behöver använda, namnet. ”Inget” de förlorar egentligen. Men hur nödvändigt är det att illustrera imperialism på ett så grovt, hänsynslöst sätt när det är 2000-tal?

Tell me if you like it, catch it, catch it!

Nu ska jag ta en paus från allt nego-ego-trippande. Koncentrera på den goda, godartade verkligheten. För den finns! Och det är banne mig bara september men det har redan hänt en massa massa bra saker.

Jag har till exempel träffat Ziggy Marley! Hur många har det? Va? Och har halva inne på det där fancy-smancy-jobbet som jag inte riktigt vill outa här. Och så är det en helt grym bok på gång. Helt grym I say! Det tar ju lite tid innan den är här och helt verklig och förverkligad men det gör inget. Bra idéer får gärna mogna och liksom ta sin tid. Mindre tid skulle inte vara nog, mer tid skulle vara för mycket. Men det är bra samarbete. Fruktbar sådan. Det blir bara fint!

Och mina drömmar är där, både dem om nätterna (ok, häromnatten drömde att jag fick en blombukett där blommorna var till hälften uppätna….vad det nu kan symbolisera…passar i alla fall jävligt bra i det känslomässiga läget jag är i, i för sig.) och dem om dagarna. Nya projekt som gror och frodas och fan, ska lita på min intuition och bara köra på liksom.

Och annat som är bra är ju att jag har hittat mer och mer till en massa gammalt och bra. En massa bra gammal musik och nytt också, men hur länge sen var det egentligen sist jag poppade loss totalt till Zeppelin? Rätt så länge.

Och Fejsbook som jag var så skeptisk till från början har resulterat till att en gammal vän, from ages ago letat rätt på mig. Och det som är ännu roligare att det var jag, då när vi hängde på högstadiet, som introducerade henne till konsten och kulturen och foto. Och hon blev fotograf! Inte jag. Men hon. En annan Milla förresten.

Så jag återkommer med gnäll en annan dag. Nu är det bara Peter Tosh och jag i ylletröja och regn ute och en massa massa drömmar. Och vissa av dem kommer banne mig förverkligas!

The queen of drama

Ibland är jag en helt olidlig dramaqueen. Lider av alla oklarheter och otydligheter livet och i kommunikationen med andra och vill att allt ska vara så jävla rakt, så som en oändlig highway genom ökenlandskap på ett ungefär. Men så bidrar jag själv med precis såna. Hela tiden. Alltid. Nu och forever. Oklarheter, tvetydligheter och orakheter. Men jag kämpar på, är bättre. Blir bättre!

Well. Det har väl båda sidor det där. Och så har jag svårt med auktoriteter. Förutom när jag vill vara auktoritär själv då förstås…

Och oj, vad jag är mycket snack och obefintligt med verkstad ibland. Eller allt som oftast. Fast nu ikväll sydde jag i alla fall en kjol. Men det var lite för lite tyg (inte så mycket att göra åt när man hittar en stuvbit på yardsale från 1960-talet och det kostar en tia) och så blev den för tajt, fast fin. Så nu måste jag nog banta, (kreativitetens pris) så att jag kan åla mig in i den där och bli en snygg brud i lyxförpackning. Nja. Well. Något sådant.

Jag har i alla fall idéer och jag längtar ihjäl efter bollplank. Inte bara bollplank, men faaan. Om jag är Mia, var är min Klara? Om jag är Filip, var är min Fredrik? Och helst skulle jag nog ändå vara Simone och veta precis var jag har min Jean-Paul. Men det kanske kommer, eller så är jag den där woman who is an island. Men det är ju bara det att jag behöver bekräftelse, tror jag. Bara lite ryggdunk för att komma igång!

Hur som, vissa grejer är på väg att komma till avslut, andra ska precis börja. Och jag funderar om jag borde ta den där kursen för att bli informatör? Egentligen vet jag att jag inte har nån lust, men är det lustens sak? Jag vet inte. Men jag är i alla fall trött för att ha det så här. Bara två veckor efter mitt fancysmancy-sommarjobb tog slut är jag redan helt utsliten efter all vårdish jobb på tre olika ställen. Stubinen är kortare än sommarens klänningmode (och den har inga leggings på sig). Och jag vågar inte ens räkna hur många människor med deras närmaste omgivning jag har hand om medan allt som är mitt förfaller. Så allt är som vanligt. Och det som är vanligt är även att jag är skittrött och borde sova…Cheerio så lång. Hörs snart igen! Och ja, jag gläds fortfrande över nyheten att Gael Garcia Bernal är den som ska spela en av huvudrollerna i den där (äntligen) normala filmen som Lukas Moodysson ska göra.