Natten.

Nu är det verkligen vår. Det är inte ens fullmåne men den, eller bara förändringen som ligger i luften håller mig vaken. Eller är det mina fräknar som delar cell på näsroten kanske och tillåter mg inte missa silverljuset på vardagsrumsgolvet?

Jag vill ha allting just nu, all förändring med en gång. Vill bygga bo eller kasta allt jag äger. Förutom min matta, världens skönaste matta. Leka med någons hår och sluta med det när det inte känns bra längre. Tänka på att allt är möjligt och göra det också för att sedan besinna mig och samla mig bara för att falla i bitar igen. Pussla ihop och slå sönder igen.

Tänkte på Stockholm, jo jag vill flytta dit och inte hänga här i utkanten i all evighet. Det här livet som jag lever nu kan inte vara mitt! Det vill jag. Flytta till storstan. Finna mig i något nytt, större, inte så trångt och litet. Men…men, tänk om jag kunde välja vad som helst? Precis vad som helst…vad skulle jag vilja ha då? Då skulle jag nog inte välja det här som är nu men inte Stockholm heller. Det skulle bli en mindre stad. Eller kanske en större. Men i alla fall en mer kompakt en. En där jag skulle kunna känna mig hemma. Inte det här hårda, kalla, ovänliga. Inte det här där folk inte besöker varandra. Inte det, men något annat.

En spralligare stad skulle passa mig bra. En mjukare, roligare en än Stockholm. Eller kanske en som är hårdare och kallare, men ändå gästvänligare? Vad vet jag.

Men framförallt skulle jag vilja ha total frihet, men ändå sammanskaphet. Inga tvingande lösningar, inget ”my privat Sovjet” med fem- eller tioårsplaner och rubbet. Faktiskt inte. Vara i stunden. Vara utanpå den. Tillsammans men ändå sin egen. Så vill jag ha det.