Hyrfilm

Jag hyrde två filmer igår. Min 11-åring var inte så där jätteentusiastisk över någon av dem. Men det var jag. Först såg vi "Stranger than fiction" som legat på mn list alänge. Och förresten, mysko när det dyker upp såna i filmen som en själv vill vara! Jag är ju en solklar Ana-wannabe. Jag vill också vara lawschool-dropoff som nu har anarkistbageri i nåt juste kvarter. Precis vad jag har tänkt mig faktiskt! Och en kärleksaffär med en skatteverket-tönt med potential vore ju bara den saknande pusselbiten. I tell you!

Men den andra filmen vi såg! Eagle vs Shark var bara helt bäst. Och jag blev nog lite kär i huvudrollsinnehavaren. Eller alltså, rollfiguren är så påfrestande och enormt töntig och superaspergers. Men Jemaine som spelar honom! (Jag har ju alltid varit het på Jeff Goldblum, men han är för fan för gammal.) Och skulle man exakt beskriva denne Jemaine så skulle en korsning mellan Jeff Goldblum och Gael Garcia Bernal åassa som potentiella päron. Om man bortser från alla andra faktorer dårå.

Nu har jag kollat på Flight of the Conchords-snuttar på youtube all night. Glömt att dammsuga. Glömt att sängen ska bäddas. Jemaine Jemaine Jemaine!

På besök hos verkligheten

för ett par, tre år sen var jag på besök hos en gammal vän, S. Hon är så vacker att bilder på henne och hennes man och deras vänner och barn ser ut som utrivna ur såna hippa magasin med extremt intressanta människor i fina, artsy miljöer. Såna som hennes hem. Den är ju absolut inte en sån supersteril inredningsmagasinwannabehem, men en som man kan leva i. Med tak i olika färger, djupblått i nåt rum. En minimalistisk lädersoffa och en massa barnleksaker. Femtiotalsfönster som vätter mot nån skogig backe och en massa trevliga och likasinnade grannar.

S är både begåvad och snygg och superfantastisk. Hennes man friade till henne på deras andra dejt. Eller, egentligen, det var den första för de hade bara setts som hastigast på ett bröllop dagen innan. Sån är hon, överjordisk på något sätt.

Jag vet inte, jag är nog avundsjuk på S. Avundsjuk och undrande. Avundsjuk för att hon är så fin och begåvad, konstnärlig och intelligent och för att hon har ett fint namn och en exotisk familj. För att om hon ritar något så blir det som en illustration ur en sagobok. Och om hon tittar en i ögonen så känns det som om typ "flickan med pärlörhänget" stigit ned och ärat nutiden med ett besök.

Nåväl, trots att hon är så perfekt och trots att jag drabbas av denna eviga avundsjuka för allt hon är och har och inte jag, så är det en sak som jag inte är avundsjuk på. S har två barn. Med den där mannen som friade direkt. Men problemet är bara att han har ett konstnärligt, mycket oregelbundet och kvällsbetonat jobb. ett kul jobb, men ett kompromisslöst sådant. Om han nu ska fortsätta kunna arbeta med det han är. Och dra in några pengar, vill säga.

Det gör att hon är hemma, vårdnadsbidrag har ju funnits i det östra grannlandet i ett bar tag. Hon är hemma och pysslar med ungarna. Klipper finaste snöstjärnorna att klistra i köksfänstret, skapar, lagar mat, tröstar. Klär på, klär av. Allt gör hon! Och han är borta. Borta. Så borta att jag aldrig träffat honom! Bara sett bildbevis om att han verkligen finns.

och jag vet inte. Den där eftermiddagen vi senast sågs har etsat sig fast. För jag ville ifrågasätta hennes ensamma slit. Inte för att jag inte tror att hon gör det bra, eller för att jag skulle tro att barn mår bättre av att lämnas på dagis. För det gör jag inte. Men jag skulle så gärna velat slå det där i spillror. Att hon ska slita med allt det där själv. Att han inte kan säga att han ska vara pappaledig ett tag. Att hon ska ta en evighetspaus från den utbildning som hon en gång kom in på med toppoäng. Of all times! Jag vet inte. Nu är det ju inte Sverige vi pratar om, men det kommer att ta över hundra år innan föräldraledigheten delas jämnt här i Sverige. Om den nutida takten fortsätter, vill säga.

här igen!

Åh, seghet. Det är påsk, like what do I care? Men veckans soffsurfare har öst en massa godis över oss och nu har jag konstant halsbränna. Trötthet och sockersbacksmälla också. Hemska, hemska i-landsproblem!

Åter igen är livet i en jävla limbo, sommarjobbet som jag så gärna ville ha blev NÄSTAN min. Nästan. Men de tyckte att hur bra jag än lät så hade jag för lite erfarenhet, tyvärr. Ledsen att det blev så. Och jag känner mig också ledsen, helt bottenlös för att säga sanningen. För vad ska en nästan 34-åring hitta på när en har för lite erfarenhet? Jag som tycker att jag är mer erfaren än de flesta. Är det här slutet på min icke-existerande karriär? Den som är helt jävla stötvis och istället av att leda vidare och högre upp går i samma jävla cirklar hela tiden...

Men oh well. Nog med klagan.

Har haft ont i magen över fenomenet ex. Mitt första, största ex är alkis sedan några år tillbaka och numera även hjärnskadad efter en alkoholrelaterad olycka. Vad jag har hört så beter han sig odrägligt och försöker utnyttja sina vänner nu när hans flickvän har kastat ut honom. Viss försöker ge honom en chans till, ta med honom och ta hand om honom och låta honom sova över...men han beter sig otrevligt och till och med våldsamt.

Bara han själv kan hjälpa honom, samtidigt har han ju en hjänskada och en massa problem på grund av den. Det kanske inte är så lätt? Jag vet inte. Jag skulle gärna vilja hjälpa honom på något sätt. Men hur? behandlingshem låter som det absolut bästa alternativet. Vi bor inte i samma land och han snyltar inte på mig, men jag vet inte. Skickade honom en länk till AA.

Ett annat aktuellt ex är någon som väcker kalla kårar, den "31-åriga tyskan" som misstänks för barnamord i Arboga. Hua. Snacka om att kaninkokerskan har vaknat till liv.