Breaking the wawes

Ush vad det tar på krafterna, den här ständiga omvårdnaden. Jag är verkligen inte gjord för det, men samtidigt känns det som mitt öde. Att jag hamnat där och att jag måste någonstans typ blir bra på det. Hitta glädje i det för att kunna sluta med det. Är det konstigt tänkt?

Jag vet inte. Men en sak som jag lär mig mer av är i alla fall kvinnogemenskapen, För på sådana arbetsplatser finns det inga män, överhuvudtaget. Jag ser slitningarna mellan de oliktänkande, ledarskap som är dom ett kafferep och skvaller som ett vapen. Ändå är det en snäll arbetsplats, men ibland känns det bara som att systrarna tar ned varandra. Kan inte samarbeta, fast ändå kan de det... Att det är så många som springer i patriarkatets ärende. Jag blir så trött på det!

Och så dagdrömmer jag mer än någonsin. Låt den här våren inte ta slut innan jag hittar en lösning! Och så klart har jag drömt fram en eller två. Lösningar alltså. Ibland har mina drömmar så rätt så rätt. Mina känslor prickar in mitt i liksom. Få se om det är så det är denna gång också.

Tisha-heaven

http://www.threadless.com/product/233/Dad

Jag älskar dig, jag älskar verkligen dig!

Det är verkligen, verkligen vår. Fräknarna utökas i antalet på rekordfart och jag är så vårrusig att jag knappt kan bärga mig. Allt lockar mig, change of life, here I come! Magiska saker kan ja tack börja hända typ nu. Jag är så redo som jag bara kan vara! Jag kan och jag vill och just nu vill jag leva.

Fast nackdelen är att jag knappt kan sova. How irriterande är inte det, att vakna vid halv tre och inte kunna sova ordentligt efter det? Och ändå tröttar jag ut mig ordentligt varje dag med att jobba vårdish. Springa mil efter mil på korridoren och lyfta, torka, böja, dammsuga, promenera, stödja…och då och då få höra ”jag älskar dig! Jag älskar dig verkligen!”. Det är det underbara. För all kärlek är ju bra kärlek. Även den senildementa sorten. Jag blir gärna älskad och jo, jag älskar gärna tillbaka. I själva verket har jag svårt att låta bli. För vad finns det för bättre och göttigare än kärlek? Inget!

Fast det leder ju fram till mina favvofunderingar om hur jag ska få tag på en som är den där pusselbiten som matchar…om den kommer eller inte. Den personen och den där loving feeling. Kanske, kanske. Och om den kommer gäller det ju att genomföra saker också.

Träffade en gammal vän på tåget, en MacGuy kinda guy. Inte en som är någon flört eller så, men jag fick instant insikt. Det är verkligen MacGuys med f-skattesedel och kreativt sinne som är min nisch. Först när jag lanserade MacGuyn för ett par år sedan (när jag var ihop med den senaste flamman, en pc-människa) var det liksom på skämt, men det är verkligen inte det. anymore.

Maciska saker kan ja tack börja hända nu. Peace out.

Natten.

Nu är det verkligen vår. Det är inte ens fullmåne men den, eller bara förändringen som ligger i luften håller mig vaken. Eller är det mina fräknar som delar cell på näsroten kanske och tillåter mg inte missa silverljuset på vardagsrumsgolvet?

Jag vill ha allting just nu, all förändring med en gång. Vill bygga bo eller kasta allt jag äger. Förutom min matta, världens skönaste matta. Leka med någons hår och sluta med det när det inte känns bra längre. Tänka på att allt är möjligt och göra det också för att sedan besinna mig och samla mig bara för att falla i bitar igen. Pussla ihop och slå sönder igen.

Tänkte på Stockholm, jo jag vill flytta dit och inte hänga här i utkanten i all evighet. Det här livet som jag lever nu kan inte vara mitt! Det vill jag. Flytta till storstan. Finna mig i något nytt, större, inte så trångt och litet. Men…men, tänk om jag kunde välja vad som helst? Precis vad som helst…vad skulle jag vilja ha då? Då skulle jag nog inte välja det här som är nu men inte Stockholm heller. Det skulle bli en mindre stad. Eller kanske en större. Men i alla fall en mer kompakt en. En där jag skulle kunna känna mig hemma. Inte det här hårda, kalla, ovänliga. Inte det här där folk inte besöker varandra. Inte det, men något annat.

En spralligare stad skulle passa mig bra. En mjukare, roligare en än Stockholm. Eller kanske en som är hårdare och kallare, men ändå gästvänligare? Vad vet jag.

Men framförallt skulle jag vilja ha total frihet, men ändå sammanskaphet. Inga tvingande lösningar, inget ”my privat Sovjet” med fem- eller tioårsplaner och rubbet. Faktiskt inte. Vara i stunden. Vara utanpå den. Tillsammans men ändå sin egen. Så vill jag ha det.

Jag äter inte djur och djur äter inte mig

Så sjöng Melanie Safka (ironi, för på helsingorfsslang är Safka just mat, eller typ käk) på sextiotalet. En sanning med modifikation förstås, för både fästingar, myggor har säkerligen tried it och och även en och en annan större rovdjur skulle säkert gärna knaprat på Melanies magra kropp.

Funderade över det här med vegetarianism och veganism, chattade med en vän och kom fram till bland annat att veganer inte är det de brukade vara. Och så är det verkligen, kruskakli har bytts ut mot sura nappar och fullkornsris med egenhändigt knådade bönbiffar mot makaroner och sojakorv. Själv är jag nog för både och. Jag gillar old-school vegetarianism och veganism, hard core liksom. Men så klart är det bra att inte ha en så jäkla tajt moralistisk mössa på sig för jämnan.

Men här i alla fall lite tankar för dagen från Melanie:

"I was just thinking about the way it's supposed to be,
I'll eat the plants and the fruit from the trees,
And I'll live on vegetables and I'll grow on seeds,
But I don't eat animals and they don't eat me,
Oh no, I don't eat animals 'cause I love them, you see,
I don't eat animals, I want nothing dead in me.

I don't eat white flour, white sugar makes you rot,
Oh, white could be beautiful but mostly it's not.
A little bit of whole meal, some raisins and cheese,
But I don't eat animals and they don't eat me.
Oh no, I don't eat animals 'cause I love them, you see,
I don't eat animals, I want nothing dead in me.

A little bit of whole meal, some raisins and cheese,
I'll eat the plants and the fruit from the trees,
And I'll live on vegetables and I'll grow on seeds,
But I won't eat animals and they won't eat me,
Oh no, I'll live on life, I want nothing dead in me,
You know I'll become life and my life will become me,
You know I'll live on life and my life will live on me."

I <3 Six feet under

Six feet under är verkligen det bästa på teve, någonsin. Jag har aldrig varit så involverad i någon serie, aldrig följt med något så plikttroget som på den. Först var jag förälskad i Nate. Sedan i Claire. Mitt hjärta ömmar för Ruth. Jag har våndats med David och känt igen processen av att vara med en svår, hård man som Keith. Känt igen mig i flummiga Lisa och tvivlat tillsammans med Brenda...

Hur kan den vara så himla bra? Även de sämsta avsnitten är bättre än något annat och de bästa får en att gråta floder.

Nu är det inte så långt kvar tull The end och jag bänkar mig troget framför teve två, 21.20 varje söndag, tills det är slut för gott.

Våren

Vilken underbar dag! Någon gång då och då är mina sinnen sharpa och alla lukter, färger och ljud omrking blir liksom ett med mig. Cykla på slingriga vägar, se Östersjön sträcka sig till de där öarna längst bort...ytan nästan spegelstilla, nässelfjärilar som leker, hagar som börjar få en grönare nyans och knoppar som jag hoppas väntar tills det är april. Våren är verkligen min tid!

Vi la oss på det där trädäcket utanför det gamla ateljémagasinet och solade. Mina svarta kläder absorberade all ljus och värme och jag kände mig som en sömnig solkatt. Lyssnade på Katarina och Stina, blandad med fågelsång och ibland drog jag mig upp, bara för att titta på den spegelblanka ytan precis bakom hörnet.

Det doftade gott från ateljén, färg och sotig kamin, sprakande eld. Snart är fräknarna här.

If it´s not love...

...then it´s the bomb that will bring us together.

När jag var ung, eller typ runt 20 väntade jag på världens undergång. På allvar. Jag odlade dreadlocks och nynnade till "Babylon is a trap is a trap". Och läste på som tusan om allt som har med överlevnad att göra. För den dagen då vi goda, fit for fight-folks skulle få vara överlämnade åt vårt öde bortom tiden med vårdcentraler, flygplan, motorvägar, byrokratiska beslut...Jag pluggade på allt om självhushållning till örtomslag mot mjölkstockning och kålrotsjuice för hostan. Om hur man samlar kondensvatten från plantor och samlar frön och vilka rötter går att äta och hur gör man tvål. You just name it, I have heard of it.

Kanske var det inget mer än en naturlig fortsättning på en ångestfylld barndom i kalla krigets och Bombens skugga. Mina föräldrar betraktade nog nyheter som barnprogram och kärnvapenhotet, slutförvaringen av atomsoporna, oförklarig fiskdöd i åar och vattendrag, giftbesprutningen av kalhyggen, hålet i ozonskiktet, kriget mellan Iran och Iran, Israel - Palestina-konflikten, hiv och ebola blandades till en härlig smet som fick världen kännas som en rätt så jobbig och hopplös plats att planera sin framtid på.

Jag kanske inte var fullt så övertygad av att Haile Selassie skulle dyka upp livs levande igen och leda oss till Etiopien bakom rödgulgröna flaggor... Men jag var rätt övertygad av att den här världen inte kommer att hålla, inte som den är nu. Och att det finns ett babylon, att det är samhället som vi lever i just nu. Och att jag måste ha en plan b, helt klart måste jag det.

Nu undrar jag lite grann vad det är som hände egentligen, för jag ser på världen och vår överlevnad på ett betydligt mycket ljusare sätt nu än då. Betydligt ljusare fast det helt klart går käpprätt åt helvete med många saker. Jag menar, växthuseffekten is here to stay, precis som vi vetat i flera decennier, krigen har inte tagit slut på långa vägar, fortfarande mördar människor varandra av valfri anledning och konflikthärdar är de samma och fler därtill. Och inte har vi blivit av med atomkraften heller.

Har jag blivit bekväm av mig, eller vad är det för fel? Storebrorsan är här, straight outta 1984 och bevakar oss på gator och torg och man kommer sannerligen inte långt utan ett personnummer. Är det så att mina personliga motgångar har tagit plats och min bibliska, eller var det darwinistiska "fittest of the fittest"- överlevnadsvilja har mattats av i takt med att den lilla sfären kring mig behöver mig?

Well, if it´s not love, then it is the bomb that will bring us together. Tills dess då.

Svacka

Helt klart har jag hamnat i en bloggsvacka. Jag liksom vill skriva viktiga, häftiga texter, fullt med innehåll och jag har massor att säga, egentligen...men inte kommer det ut något vettigt för det. Kanske ska pausa lite? Samla ihop mig?

Läste i alla fall just ut Zadie Smiths "Om skönhet". En bra bok, tyckte dock bättre om Vita tänder. I Om skönhet fanns det en mycket rolig beskrivning av en av huvudpersonerna, Zora Belsey, som även stämmer himla bra in på mig.

"Hon var en person av det slaget som saknade förmågan att hålla sig borta länge nog för att man skulle hinna börja sakna henne".

The best thing ever since sliced bread

Äh, när ska jag fatta att det är så det är, att jag är the best thing ever since sliced bread?

Jag orkar inte med att utveckla alla fantastiska idéer jag har. Jag orkar ju inte vara enträgen och sälja mig till högstbjudande så jag säljer mig till vem som helst, för vad som helst. Eller, eh, det där lät ingen bra. Jag menar att jag knegar inom vården för mindre än hundra spänn i timmen istället av att plocka in frilansarvoden för rätt så mångdubbel timlön.

Jag har liksom inte utvecklat någon som helst känsla för mitt eget värde. Vad kan det bero på? Eller är det för att jag är lat? Eller är jag kanske utbränd? Det kan nog vara det senare. Jag har haft flyt men jag har inte orkat odla flytet så att den skulle växa och bli större och leda till mera. Det var länge sen jag kände entusiasm inför något jag skulle göra, eller ju, förra veckan när jag kokade soppa kanske... Men yrkesmässigt. Var hittar man den? Tsa tsa zum? Och var hittar man tron på sig själv som en vandrande bevis på att ja, jag ÄR the best thing ever since sliced bread?

Ska glassar vara könsneutrala?

Det är dagens webbfråga på dn.se. Orsaken är förstås vårens antifeministglassnyhet från GB, rosaglittriga ”Girlie” som redan orsakar eksem bland politiskt korrekta föräldrar. Och så kommer det garanterat vara den glassen som dessa föräldrar tvingar på sina pojkar i sommar, oavsett om den faller dem i smaken eller inte.

Just nu är ställningen en sådan att övervägande majoritet av svenskarna som utnyttjar åsiktsfriheten på dn.se, 49% av de som röstat, tycker inte att glassar ska vara könsneutrala.

Here we go. Jag som trodde att närmaste populationen av Riesen-folks som delar godis i manligt och kvinnligt fanns i Tyskland.

Fast oj, på Aftonbladet var det visst över femtio procent av de som röstat som tyckte att det inte behövs olika glassar för killar och tjejer. Men 28,6% de 23 128 som röstat tycker nog att det behövs. Suck, Riesen igen.

Kapitalism, nej tack

Jag har typ alltid önskat mig ett eget hus. Ett eget litet gammalt hus med en lika gammal trädgård. Jag ville ha min bit av land, för det tillverkas no more. Jag ville tomta där med en famnfull av ved och snickra så att hörnen håller ihop... leka gröna vågen.

Det är i för sig inte riktigt första gången jag ville leka gröna vågen, första gången var mina planer långt mer avancerade och skulle jag inte blivit dumpad av just den mannen som också ville det skulle jag väl vara föräldraledig med sjunde ungen och ha det där jävla lantbageriet som tvingar mig up vid två varje natt, eller nåt.

Hur som, för tre år sedan blev det ett litet rött hus, drygt 250 gammalt. Ganska snabb affär med en ganska så färsk kärlek. Och don´t get me wrong, jag älskade verkligen stället från första gången vi var där, verkligen. Det är lugnt där, vackert, grönskande och tomten har en stor skön gräsmatta att vältra sig på och en massa gamla fina perenner. Otroligt tyst och lugnt och jag känner mig inte ens rädd där även om jag är själv och det är mörkt ute.

Men jag kände en annan sak också så fort vi köpt kåken. Jag kände ångest över ägandet, ångest över att jaha, nu vilar den här biten av kulturhistoria på mina axlar liksom. Ångest över att huset skulle demoleras eller brinna upp eller att rabatterna skulle växa igen…och jag fattade att ägandet, det är inte min grej. Inte sagt att jag aldrig mer kommer att prova på det, men nej. Jag ska aldrig mer ha ett drygt 250 år gammalt ”fritidshus” för då kommer jag inte ha någon som helst fritid kvar. Jag kommer aldrig vilja äga något som sabbar nattsömnen och ger mig mer bekymmer än det motsatta, trevliga fridfulla med famn fulla med ved och soliga sommardagar.

Men jag kommer att sakna ligga näck i trädgården på sjuttiotalstäcken när det är sjukt varmt ute och boken jag läser är bra. Jag kommer att sakna alla hopes and dreams och alla mina jävla homestylingprojekt som inte blev av kommer jag nog förmodligen också sakna.

Men ägandet gotta go. Någon som vill köpa huset på bilden?

Rural urban fringe

Jag älskar rural urban fringe. Typ marken mellan där man bor och där det händer. Där verkstäder ger vika för bebyggelsen och där man ibland ser halvrivna hus med armeringsjärn som står rakt ut och rostar. Nån random båt som står avställd, eller en gammal lastbil utan hjul. Där någon graffat något, nu eller för tjugo år sedan. Där ogräset växer vilt. Där vägar byggs och landskapet omvandlas till något tuktat från det vilda där planarkitekten inte varit helt med i gamet. Där den där verkstan som byter däck för hundratjugo spänn utan kvitto finns, än så länge.

Ibland tycker jag att det är för ont om såna ställen, men det är nog bara jag som inte ger mig på äventyr tillräckligt ofta. Sandgroparna, fallfärdiga hus och uteliggarnas inneställen och tunnlarna, de väntar på mig.

Fuck my puter

Min dator är smittad med nån skit som inte går att få bort med annat än att formatera om skiten. Happy happy joy joy.

Not.

Konstfuck

Nu är det ju så här att jag är en konstskolesucker. Det är liksom det jag ville göra men var för feg för och förmodligen inte begåvad nog heller. Fast det stämmer nog inte, vill man så kan man och skulle jag ha velat skulle jag ha kunnat bättre. Nåväl, idag var jag i alla fall på en kompis vernissage. Hon har gått ut Konstfack för evigheter sedan och nu hade hon gått en kurs i offentlig konst. Det var hennes kurs vernissage, men även de vanliga elever på skolan ställde ut med en lite större utställning.

Jesus, de var så unga! Och talang…hur fasiken har de kommit in där? Inget i den utställningen kändes som något som inte gjorts förr. Fotoporträtt av en cool kille som broderar något ännu coolare. Ett ljust tält att stoppa in huvudet i samtidigt som man lyssnar på fågelsång och sitter på en fluffig kudde. Hallå liksom! Ett annat tält, svart, med mycket deprimerande ljudband inuti. Nä tack…angsten kan jag fixa själv. Någon elev hade klottrat något om bruksföremålets föränderlighet med en hobbytextilfärg på en tisha...and on and on. De må ha intressanta strumpbyxor men kan de konst? Vill de säga något med det de gör?

En superintressant OCH politisk grej fanns det dock. Ett projekt där en niondeklass i Nacka hade tolkat nyhetsfoton urklippta från dagstidningar. Temat var Irakkriget och eleverna hade varit på Nationalmuseum och studerat äldre målningar inför uppgiften. Typ nyhetsfoton som en naturlig fortsättning på det imperialistiska synsättet på världen i konsten. Det var det enda intressanta. Och det var inte ens nån från Konstfack som stod för själva konsten. Suck.

Offentlig konst-utställningen var lite bättre. Det var ju mer erfarna typer som stod för den liksom. Det bästa var en ”konstparkering”, en tvåradig parkering där alla rutor fått sitt eget konstverk. Supercoolt och dessutom fina, väldigt olika teman på rutorna.

Även min kompis hade gjort en fin sak, ett litet meditativt hus i turkisk stil (bara som modell dock än så länge) med trä på utsidan och totalt dekorerad insida i drömlika bilder. Fantastiskt fint! Och blir det av hoppas jag att det inte blir en hångla+röka-håla för Beckombergas ungdomar utan just en sån där plats för stillhet så som hon hade tänkt.

I´m at where your sister went. Intelligent.

Ibland kan jag unna mig bra saker. Som ikväll. Sitta här hemma, trivas för det gör jag ju! Jag älskar mitt hem. Hälla sunkiga drinkar åt mig själv. Titta på en favoritfilm. Läsa en bok jag gillar. Sitta på en sån där skomakarpall ingen annan gillar under köksfläkten och röka och lyssna på musik jag gillar. Det måste nästan vara så att jag älskar mig själv, min tillvaro.

Konstigt vad lätt det är att tappa bort det där. För mig i alla fall. Att tänka på kärlek och törsta efter den får mig alltid att vilja ändra på mig själv. Vara någon smartare. Tuffare. Någon snyggare. Mer spännande. Det får mig att vilja bli minimalist. Eller varför inte maximalist? Rensa bokhyllor och klädeskåp och sätta upp den där tavlan som egentligen passade bäst när den lutade mot väggen. Eller kunna en massa saker jag inte vet något om. Fast samtidigt, finns det något jag inte vet något om? Jag vet ju lite om allting, nästan i alla fall. Men inte mycket av någonting. Men i alla fall, jag vill veta och glänsa och jag vill bli sedd. Jag vill vara den roligaste kvinnan i ett universum. Smartaste också, fast jag vet att det är långt dit. Men aldrig kan jag tänka mig att det kanske räcker med att vara jag. Kanske för att det är så vanligt, att det ska vara så viktigt att vara omtyckt. Viktigt att vara intelligent.

Tänkte på det idag när jag gick min ensamma, långa, blåsiga promenad till tåget. Alla brevlådor med två namn eller flera. Jag kan känna en längtan efter att vara ett namn på en sådan. Särskilt om huset är snyggt eller adressen attraktiv. Särskilt om det haglar. Eller granar faller utanför tomtgärnsen. Men, en kväll som denna. Med mig själv som det bästa sällskapet. Då räcker det med mig. Att vara jag. Vara nu.

(The Art company - Susanna)

Dreadlocksdrömmar

Inatt drömde jag om att jag hade fått dreadlocks. Diskuterade det med min vän, i drömmen, som känner mig sedan den tiden. Hon är rasta och inte jag, inte nu. Jag tyckte om mitt hår då, tyckte om den inatt också. Om att det går att knyta och om att det är strävt och mjukt och tjockt på en och samma gång. Vilt och vackert.

Och så sov jag i mitt lilla hus. Eller mitt och mitt. Till hälften mitt. Den fina vårveckan var som bortbytt. Iskalla hårda vindar och två granar som rasat i vinters storm. Jag brukar inte röka, men jag visste att det skulle nog behövas och satt där framför kakelugnen och det var också en flashback från en svunnen tid. Fast då var det mer en kamin, men iskallt hemma när jag väl kom fram. Timmar framför brasan, kedjerökandes. Jag har fortfarande böcker som är sotiga på utsidan. Kvarlevor från den tiden. Dreadlockstiden och ungdomstiden.

Jag tänkte också att jag borde bli bättre på att spara. Spara idéer, spara klipp, spara ljud. Bilder, visioner. Många saker. Jag sparar på gamla orangea kuvert som jag inte öppnat men inte på mina skönaste rim liksom. Fast tack vet jag utkorgen på mailboxen. Sparade chattar och mina skickade sms. Jag är nog ändå som bäst i kombination med andra.

Veckans Myspace igen

Shit, måste det här bli en vana?

*Think-box (det känns som att Göteborg är i ropet. På deras hemsida en fantastiskt fin tecknad video till Living is a bitch)

*Speech är ju bara för söt. Och Politiskt Korrekt med typ VERSALER.

För sent för en barndom befriat från sociala konstruktioner

Nä jag och min bror var barn ville han bli allt det klassiska som småkillar uppfostras av att vilja bli när de blir stora. Fast mest av allt ville han bli den som kör sopmaskinen, du vet den som just nu kör omkring och sopar gatorna rena av all grus. Kanske just den som väckte mig lite onödigt tidigt imorse och lät något fruktansvärt ute på gården...

Det ville han bli, eller sopåkare förstås. Och min mamma skryter alltid med att ”när ni var små så började man tala om att pojkar och flickor skulle ha samma leksaker så du fick en bil, men den var du aldrig intresserad av”. Nej, det kanske jag inte var. Men jag var då rakt inte intresserad av att leka med dockor heller. Jag frågade henne sist när hon tog upp det där om det inte kan ha varit så att min bror ändå blev liksom belönad och uppmuntrad av att leka med den där bilen. Mer uppmuntrad och belönad än vad jag blev? Det kan ha varit så, sa hon. Men så klart är folk olika. Och flickor och pojkar.

Men det köper jag inte längre, den olikheten. För mig tog det ju säkert minst tjugo år att fatta att jag skulle nog hellre ha skjutit på fienden i krigslekar och fått utlopp för min ilska än varit tvungen att ty mig till Barbieleksgemenskapen för att ha några kompisar överhuvudtaget. För sent för en lycklig barndom kanske, men så klart gör jag nu mitt bästa för att frigöra mig och min omgivning av allt det där som härstammar från sociala konstruktioner.

Sen tänkte jag lite på vad det var jag drömde om att bli när jag blev stor. Det var rätt kvinnobetonade miljöer jag ville vara på, hårfrisörska verkade ju spännande. Eller sitta vid kassan i närlivs (det fanns en ascool snurra vid den enda kassan på vårt närlivs i skiftet av 70-80-talet och tanten som satt där hade en övervintrad, tuperad frisyr och massor av grön ögonskugga). Senare var det ridlärare, lärare…Well, jag blev inget av dem. Men nu när jag knegar inom allt som inte har med min utbildning att göra är jag där i kvinnogemenskapen. På ålderdomshemmet nu allra sist. Jag söker mig dit och tror inte att jag duger till annat.

Min bror däremot, inte åker han och sopar gatorna. Han blev ingenjör och jobbar bland stora maskiner och bara män.

Kreativitetsknytis

Slut på klagan om bristande undrground-scen. Det är bara göra det själv! Just do it. Ett rivningskontraktskulturhus finns, det krävdes en timmes förberedelser och pysselknytis var en success! Det kom folk, det kom otippade människor, barn, vuxna, det kom folk jag kunde nätverka med.

Känner mig glad. Jag har gjort saker för mänskligheten förr och det är fanimig dags för det igen. Göra saker för mig, dig, alla som vill! För jag är en del av världen och världen är en del av mig. Hurray!

Little miss Sunshinish

Jag var med något väldigt surrealistiskt ikväll. En ”Småstjärnorna” -kväll för mellanstadiebarn, arrangerat av niondeklassare på en högstadieskola någonstans i utkanten av Stockholm.

Mimande barn till tveksamma textrader nådde sin kulmen när en mycket oskyldig tioåring körde Lena Phs ”Unga killar, äldre män” (heter den så?). Låten handlar om en ensamstående varannanveckamammas sexliv. Och typ om att det är faktiskt svårt att hitta rätt. ”Jag har gjort det med unga killar/jag har prövat äldre män/funderar på kvinnor ibland men där fattas det en bit…”

Det blev bara så fel. Värsta pedodrömmen! Jag har gjort det med äldre män liksom. Men den där tjejen, hon var ändå så modig, uppträdde själv och koreografi hade hon också. Och hon kammade hem applåder med låten som nog ändå fick många mammors och pappors blod att isa.

Hela scenariot påminde mig starkt om den helt fantastiska filmen ”Little miss sunshine”, där sjuåriga Olive övar på sitt nummer för en barnskönhetstävling med sin farfar. Filmen når sin kulmen när knubbiga, söta lilla Olive till slut uppträder i tävlingen med oskyldig min…men med ett strippnummer. Alla andra, supredrillade barn kör sexuellt utmanande poser och både ser ut och uppträder som minivuxna, men först när vuxenbeteendet dras till sin spets och strippshowen (där inte riktigt alla kläder åker av, men hotet är tillräckligt stort) är ett faktum upprörs de vuxna och vill stoppa showen.

Där nånstans, när den där tjejen sjöng om att göra det med unga killar och äldre män blev det väldigt svårt att hålla sig för skratt. Fast pinsamt samtidigt, jag led så trots att jag visste att det handlade om min tolkning, mina referenser som gjorde det hela pinsamt. Inte hennes. Hon var en småstjärna för en kväll och körde en låt som svängde helty enkelt.

Efter pausen uppträdde också en liten kille med Ted Gärdestads ”Eiffeltornet”. Håhåjaja, i den här kvällen kunde både sex med äldre män och självmordshot ”om du lurar mig” klämmas in. Fantastiskt. Det var det här jag missade JLA för. Synd på sitt sätt, men educating indeed.

Hur som. Just nu är det mitt i natten och jag bakar bullar och lyssnar på baile funk på p3 med Papa Dee. Det är så skönt att göra saker på natten! Inte fastna i något stillasittande, men göra, dansa och pumpa upp volymen som Loranga. Imorgon är det pysselknytis och jag är glad att jag äntligen gör något bra. Både för mig själv och för andra. I´m so right on.

De som aldrig sa hora

En vän till mig åkte pendeltåg med sin nioåriga son för ett tag sedan. En sen fredagskväll var det och några bröliga, halvfulla tonåringar åkte med.

”Mamma, den där tjejen pussas med den där killen FAST han svär så mycket”, sa sonen till min vän. Hon var rörd över hans naiva betraktelse. Och skrämd var hon också över hans första insikt om att succés hos det motsätta könet mycket väl kan stavas så där. Odräglig, nedsättande, det är lika med populär.

Det är rätt många män som har berättat precis samma historia för mig. Män som jag varit ihop med, kompis med, vän med. De är ju de där killarna som ”aldrig sa hora”. De snälla killarna som, om de inte träffade någon som jag, aldrig fick något. Fick vänta med hånglet i evighetens evighet medan pubertala bröst blottades för dem med snus under läppen och hockeyfrilla och våldtäktsrykte.

Ronnie Sandahls debutroman ”Vi som aldrig sa hora” handlar om dem. Snälla killarna och manlighetens förväntningar på sina bröder. Uppförandekoden som garanterar access i närmaste par stringtrosor. Jag har inte hunnit läsa boken än, bara recensioner (DN http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=626586 är helt praise the Lord och Svd ger den en rejäl sågning). Men den handlar om en tonårskille som växer upp till en tjugoplussare och hans betraktelser över varför det är svinen som samlar in pärlorna.

Jag måste säga att det är ju precis för de där aldrig hora -killar jag faller för. De får ju gärna vara nördiga och knäppa eller extroverta, men inte elaka, nedsättande eller överdrivet manliga.

Men en gång blev jag ihop med en som var en sån. Behandlade mig illa. Kallade mig hora, bland annat. Och jag trillade dit, till en flera års lång normaliseringsprocess. Fluffigt bäddat av vårt samhälle och dess normer där det trots allt var normalt att stanna. Att det trots allt var så ”killar kan vara”.

För historien om the bad guy och vad-en-kvinnas-kärlek-kan-göra-med-honom- har vi ju alla matats med. Det tog år och dar att komma över den svackan. Att återupptäcka min egen nej-kraft. Att fatta att ja, jag borde ha stannat i den manssegmenten jag gillar bäst. Hos killar som aldrig kallade någon för hora.

Woman is the nigger of the world-day

Kvinnodagen. Idag är det den internationella kvinnodagen. Det var något väldigt diffust när jag växte upp med den. Vaddå, skulle vi fira alla kvinnor? För att vi finns? För att vi upplever orättvisor? What´s the point liksom? I f d Sovjet firas den internationella kvinnodagen fortfarande som typ mors dag. Männen ger rosor och bjuder sin kvinna på restaurang efter plånboken. Grattis på kvinnodagen liksom!

När jag var liten var mors dag begripligare. Det var den dagen då pappa gav mamma typ en locktång eller något. Då alla barn skulle teckna ett fint kort till morsan. Fira mamma för att hon orkar. Kommers, rakt upp och ned. Och så här i efterand, perverst faktiskt.

Kvinnodagen förblev ett mysterium, varför det liksom? Och inte ritade vi knutna nävar i eller kvinnotecken för oss själva, våra mammor eller fröknar på skolan när det var dags för den åttonde mars heller...

Och än idag är det lite "varför det" över den internationella kvinnodagen. Men det är därför det.

Därför att vi kvinnor fortfarande är världens neger. För att våra systrar könsstympas, säljs, utnyttjas…för att våra systrar och vi själva tjänar mindre än våra bröder. För att våra ofödda systrar aborteras bort enbart på grund av sitt kön. För att de dödas för samma skäl…För att systrar inte kan ta körkort i Saudiarabien. För att vi, kvinnor alltid ska vara beredda på att höra vad det är för fel på oss, särskilt i vårt utseende från främmande och bekanta brorsor. För att vi kan bli av med mer än plånboken på den där ensamma vägen hem. För att våra systrar kämpar för överlevnad i arrangerade äktenskap, i trailer-trash-parks, på Djursholm och förmodligen i en lägenhet i det här huset där jag bor i…De kämpar för överlevnad när deras partners tycker sig att ha rätten att slå dem. Gul och blå. Eller åtminstone låta dem veta hur värdelösa de är.

Kvinnor, systrar som kämpar för överlevnad i Darfur och alla världens hörn där det inte finns fred. Kvinnor som kämpar för överlevnad när de råkat för en dödsdom, eller värre efter att ha blivit våldtagna. Kvinnor som dör i barnsäng för att det inte finns läkarhjälp att tillgå. Kvinnor som genomlider graviditet på graviditet för att de absolut inte har ett val…

Ja, nog behövs den internationella kvinnodagen. Banalt nog. Banalt nog behövs det en dag då orättvisor på grund av kön som världen fortfarande är full av sätts i fokus.

Så systrar, gå och ta staden tillbaks! Och hedern och natten och allt som är vårt. Och låt det spilla över på våra systrar precis överallt.

Vägen till att rädda världen går genom munnen

Atkinsdieten. Du vet, det där när man ska leva på fett och proteiner är nu ”bevisat” the shit om man vill gå ned i vikt. Och visst, det kan väl säkert funka och att det funkar är ju ett mysterium. Att fett och kött får folk att smalna och att de inte dör i hjärtinfarkt med en gång av all kolesterol. Men det är inte hälsan och bantningen jag vill skriva om.

En sak som inte alls funkar med Atkinsdieten är dess miljöpåverkan. Överhuvudtaget är det förhållandevis tyst om just sambandet mellan maten vi släpar till vårt bord och växthuseffekten. De gamla hederliga bilderna på dem som regerar ”the food chain” är borta från allmänhetens ögon. Kalla fakta om att just det, ganska många fler liter vatten går åt att producera ett kilo nötkött än om man nu vill odla fram till exempel sojabönor att äta (som den där nötkreaturen annars ska sätta i sig). Och om att regnskog skövlas, djur transporteras långa sträckor till slakt och även om att desto mer kött man sätter i sig, desto mer död världen lider.

2004 presenterades en studie på World water week i Stockholm som handlade just om det här. Att den globala miljön inte pallar med ökande köttproduktion. Sötvattnet räcker inte till både med att vattna grödorna som djur ska äta för att producera det förstklassiga köttet OCH för att ge kor, grisar och får att dricka. Och för oss människor. Och för att vattna de grödor som vi ska äta. Enligt den studien är det så att om vi fortsätter så här kommer grundvattnet att sina i rätt så rasande takt. Det kommer inte att finnas tillräckligt med vatten att dricka för våra barn och barnbarn. Skandal, inte sant?

Så w´ss upp Atkins? Ska nu Nord återigen ställa till det globalt? Hitta nya sätt att förstöra när gamla utplånas? Ska alla samlade viktivrare gasa miljöbilen i botten till närmaste supermarket och handla kött och grädde som aldrig förr för att slippa fetma? Förmodligen.

Men jag ber. Gör inte det! Tänk på jorden.

Veckans myspace

*Detektivbyrån för plingeliplong i kanske lite Amelie-anda

*Juvelen, för att ”The one man boyband is the new black”. True.

* JLA för roliga, eller var det allvarliga texter och det fresha electroplinget i hiphoptakt

*Lasse Lindh för just nu Varje litet steg (men så klart har mannen gjort en massa annat).

*Tingsek för att jag är kär i de lekfulla arren som är funkiga som fan. Och rösten! Och lyrics.

(Oj vad jag lyfte fram kvinniga artister här. Not.)

I wish I was a 40-talist

Den tanken slagit mig rätt många gånger, faktiskt första gången redan när jag var 13 och vi var och hälsade på hos mormor. Woodstock-dokumentären kom på teve och sällan har jag känt sådan samhörighet med några på andra sidan av rutan som då. Alla barbröstade, leriga hippies höga son hus i en salig röra, varför var inte jag där? För att jag inte var född förstås. Och mina föräldrar, de var inte heller där trots att de hade åldern inne. Sanningen att säga var de inte ens i närheten, varken mentally eller physically. De sjöng Bellmans visor med studentkören och blev fulla på billig rödtjut. Någon kompis kanske var maoist, en annan lite hippie, men inte någon dem.

Men jag har sedan den där Woodstock-dokumentären livnärt en hemlig dröm om att vara en 40-talist. Tidigare var det våta drömmar om ockuperade studenthus och rykande högar av bysthållare. Demotåg för daghem och mot Vietnamkriget. Konserter med band som man önskar att man legat med för att ha något att skryta med för barnbarnen.

Dessa drömmar har nu förändrat karaktär. Idag drömmer jag om en 40-talistst levnadsstandard. Jag drömmer om att ha bakom mig trettiofem år långt äktenskap med den där mahjong-velourkillen som jag la mina ögon på någon gång under 1972. Att jag fortfarande skulle kasta kärleksfulla blickar på gubbstrutten med glesnande kulturskägg och prostatabesvär. Tänk om jag vore en 40-talist? Tänk om jag skulle ha ett hus vid havet eller lägenhet i innerstaden eller kanske båda? Tänk om jag skulle ha bakom mig ett arbetsliv från tiden det var bara gå och plocka en livslång anställning om man hade några års universitetsstudier bakom sig. Kanske på Sveriges Radio? Tänk om jag vore en sån där tant med vildvuxet järngrått hår och säsongskort på Stadsteatern? Med i ”Moderna museets vänner” och kanske skulle jag vara en av dem som gjorde "det där" vad det nu var för nyskapande, först. Tänk om jag skulle närma mig pensionsåldern och det givet justa pensionen. Tillsammans med den där mahjongmannen, som förresten givetvis utnyttjade den nyvunna rätten till att vara föräldraledig när barnen var små.

Tänk om det skulle vara så. Istället av jobbsök i desperation. Kärlekstörst på nätet. Barn på halvtid. Ångesten över av att behöva komma med något nytt hela tiden och BIG TIME också eftersom allt redan gjorts både en gång och två. Tänk om jag istället kunde sitta i ett kollektiv och käka groddar med allvarlig mittbena och en proggig unge på varje arm. Bara vara där i stunden, men veta att det här, livet, det kommer att gå bra för mig.

Nätdejting

Jag har hittat roliga personer på nätet. Två partners, som jag tillbringat sammanlagt fyra år med. Min chef hittade på jag på en nätdejtngsajt häromveckan. Ett par grannar. Mitt irl-spans bästa vän. Några vänner. Fast det var ju nog jag som övertalade dem för att börja. Gamla pluggkompisar. Deras vänner. Jag har dock inte hittat någon toppolitiker, ingen kunglighet heller. Fast, de är nog inte så öppna som resten av befolkningen. Bakom varje bildlös ”larsa167” på Spraydate lurar kanske en Lejonborg, vem vet. Fast just nu lurpassar de nog ordentligt, så att inte de faller offer för en ensamförsörjare som kommer att skriva en snaskig bästsäljare om nätterna mellan lakanen.

Det hände ju Finlands statsminister. En ensamstående trebarnsmorsa, cateringföretagare Susan Kuronen berättar om hennes och statsministerns nätflört som slutade med månader av hittills hemligstämplat sex på bordet i representationsbostaden. ”Statsministerns brud” heter mästerverket och nej, den kommer nog inte att översättas på svenska. Den handlar om heta kvällar i bastun och om att Matti Vanhanen är fullkomligt galen i ugnspotatis och sex. Statsministern kom och hämtade henne på en busshållsplats och lämnade henne på samma ställe när natten var över, månad efter månad. Men Susan tröttnade på att vara en random älskarinna. Visserligen fick hon inre visioner om sex i höga stövlar och silkiga underkläder som hon även förverkligade med denna maktens man. Men hon ville liksom mer. Hon ville rida på någon annans fame. Dela ungspotatis och biff med statsministern även i de finare salongerna. Hon ville gifta sig. Men det ville inte han.

Jag som är emot äktenskapet tycker att det känns rentav stenålders. Att gifta sig för att nå status är tyvärr inte lika ute som faxen, verkar det som. Samtidigt kan det inte heller kännas så roligt att vara statsministerns stadiga tête-à-tête utan att ”få något” mer av det. Eller hur var det nu? Vad är det relationerna på 2000-talet grundar sig på? Give and take? Give and give? Win-win?

Är inte en kärleksrelation ett ställe där man möts för att man har vissa känslor för varann? Man möts där så länge det känns bra för båda. Man möts för att byta kroppvätskor, ömma ord och för att få upplopp för sina vildaste fantasier. Så länge det känns bra för båda. Och när den andra inte längre vill slickar man sina sår, gråter sina tårar och rör sig vidare. Ibland tar det tid och vännerna kanske kommer på besök med öronproppar på.

Men man vet liksom att det inte finns någon belöning att få. Inte börjar man koka kaniner eller skriva böcker. Annat än de gråtfläckiga dagböckerna då. För man vet ju att det inte går att tvinga fram det där. Känslan av att vara solen i någon annans universum. Det är fult att hänga upp sig. Men några dollars kan man ju kanske tjäna på det. Ugnspotatis och silkesunderkläderssex. Så akta dig ”larsa167”. Here I come.

The Best friend vs leading lady

Ush, ibland är mina ambitioner alldeles för höga. Men nu har jag legat i influensa i en vecka och skriver fan vad jag vill. Kvalitet eller inte.

Jag såg en fånig amerikansk romantisk komedi i julas. The Holiday. Ska inte gå in på handlingen så noga, men det är den sorten som får hoppet att tändas, vänskapen frodas och alla, i alla fall the bold and the beautiful får sex och till slut även kärlek och varandra. For ever and forever more.

Filmens ena huvudperson, spelat av Kate Winslet, är lite för snäll. Hon blir utnyttjad av en man som inte vill ha en relation med henne, men vill ha henne som reserv. Som energi-, beundran- och sexreserv. Och hon är med på det. Hon vill gärna ha det som blir över, lite uppmärksamhet, lite kärlek, hon vill gärna känna sig behövd. Hennes beroende av det lilla hon får ut från relationen är så stark att hon trillar dit om och om igen när hennes älskade behöver henne. För ensidigt kär är hon.

En urgammal mysfarbror som visar sig vara en världsberömd Hollywoodmanusförfattare får henne att inse vilken roll hon fastnat i. Hon har, utan att ens ha märkt det själv, castats in som The best friend. För enligt manusförfattaren finns det bara två slags kvinnoroller: The best friend och The leading lady.

Ajaj. Igenkännande. Jag ÄR Bästa vännen! Inte den där hänsynslösa, manipulativa kvinnan som jag så gärna skulle vilja vara. Den snygga som tar hon vill ha. Inte den som kickar ass dagarna i ända och alltid får som hon vill. Inte den, men den andra. Vännen! Jag tänker på 40-50-talsrullar nu (fast det kanske är likadant nu?). The best friend. Hon är en sån där bra tjej. Redig! Inte snygg, inte ful. Hon lever absolut inte på någon annans diamanter och pälsar.

Men så spelar hon spelar inte heller hem matchen med Hjälten. För Hjälten, han har bara ögon för den där hänsynslösa kickasskvinnan. De ger sig i kast med en könsrollslek där det gäller att jaga och bli jagad, eller var det tvärtom. Men med i gamet, i en biroll finns The best friend.

Hon är där och hjälper, tröstar, lappar ihop, peppar, lånar pengar, frågar inte dumma frågor. Och det får hon cred för. Men så klart, hon vill också ha Hjälten, men det fattar ju ingen. Inte så länge hon ser ut som hon som hon gör och gör som hon gör. Det behövs en makeover, genast. Annars är det så att Hjäten tar the leading lady bara så där och vännen får galoppera mot solnedgången med sitt vänskapliga leende på läpparna.

Nu är det ju bara så att livet inte är en Hollywoodfilm även om vi vuxit upp med dess föreställningsvärld som en tänkbar rollmodell. What if jag trivs med att vara The best friend? Tänk om jag aldrig vill ta fram armbågarna? Tank om jag inte har lust att göra om mig till varken snyggare eller smartare än så här?

Well, då är det väl den manliga motsvarigheten till The best friend som återstår. Den där goofykillen. Bara vi hittar varandra i den här röriga castingen kommer vi säkert att leva happily ever after.