Sju sorters örter under kudden och saknaden efter sauna.

Kockan är halv nio och det är midsommarafton. Någonstans är på gården firas det med massvis med alkohol. Det hörs på brölet. Gud vad jag hatar fyllebröl! Fast kul med fest, det brukar vara alldeles för tyst här annars.

Och jag känner mig inte ensam, egentligen. Mest bara trött efter massvis med arbete. Somnade redan en stund. Det nya jobbet hela veckan och nu idag det gamla. Det nya ger mig stimulans och jag är så glad, så glad, high on life rentav när jag går av bussen vid det enorma medieföretaget och när min nyckelbricka öppnar snurran till det innersta. Samtidigt är det jobbigt, det där. Min åttonde arbetsplats, bara i år och jag vet att jag inte får stanna. Las och total anställningsstopp och internrekrytering och var så god och cirkulera ni som redan har fast anställning….de är alla namn på problemet jag har med att skaffa ett jobb jag skulle gilla.

Och idag, idag är det första dagen på tionde året jag bor själv. Eller, själv och själv. Som ensam vuxen i ett hushåll som är mitt.

Den där midsommaraftonen för tio år sedan var väl inte den bästa direkt. Jag vet inte om det funnits höjdar-storhelger egentligen i mitt liv, men midsommaren ´98 tar nog alla pris. Jag både vill och inte vill fläka ut hur det var. Det var i alla fall det ensammaste jag har varit med om. Det mest chockartade upplevelsen, den mest drömkrossande, mest rödgråtna, mest förortiga, mest hjärtkrossande. Tommaste tomma lägenheten och en ettåring, tommaste tomma, lurade, krossade, fria och fängslade jag, skakandes ensamhetens galler. Så var det länge och alla sår har väl inte läkt än, för det går så lätt att frammana det där, den där känslan.

Jag minns hur det var, jag hade inte ens fått telefon än och det var så ensligt och det var lite samma väder som nu. Grått och inte varmt alls. Och han skjutsade oss till Ica efter att vi släppt av mitt sista lass där i nya hemmet. Min lilla etta. Och jag som trodde, jag som trodde att han skulle skjutsa oss tillbaka. Jag hade köpt tesil och visp för gröten och nappflaska och toapapper och något att äta. Tandkräm. Diskborste. Hemmet. Men nej, han vinkade oss adjö där på Storgatan utanför Ica. Skulle på fest med sina vänner. Fest! Separation utan prat, med alla känslor instängda och en ettåring inblandad och han lämnade mig där med överfulla barnvagnen och ettåringen för att gå på fest.

Egentligen borde jag gräva fram mina gamla dagböcker och läsa, jag brukar aldrig göra det. Mest för att jag skriver nog för att kunna glömma, inte för att gå tillbaka till allt som har känts och upplevts. Men det vore kanske bra, att se den utvecklingen som skett.

Och brölet där ute fortsätter. Jag borde kanske titta på någon film? Eller läsa klart min deckare…är så trött. Trött och så är jag på god väg att lägga ned väntan och längtan. Jag vet att jag är min egen lyckas smed och jag vet att dessa tio år är det bästa vittnesmaterialet. Men ändå, ändå är jag så trött på att vara min egen input alltid och hela tiden och min egen tekokare och filmväljare och min egen opponent.

Och det är väl rätt så kulturellt betingat att tänka så. På en midsommarafton.

Easy to catch, hard to like

Kanske är det det jag är?

Måste ändra strategi. Jag ska i alla fll trivas på jobbet hela veckan. Det har jag bestämt mig. Och så borde jag kanske känna tacksamhet av nåt slag här hemma. Att jag har ett fint och trivsamt hem med billig hyra. Känna så för att kunna komma vidare.

Och jag vet att jag har tappat bort många av mina drömmar. Men jag reclaimar dem en efter en.

Och så lite Kim Wilde, mina damer och herrar och mitt i mellan. Och just det! Glömde nästan. Min diskmaskin la av precis när jag fick influensam i vintras. Den fick knäppen och har stått i et hörn sedan dess. Idag provade jag och så fungerade den alldeles utmärkt. Lite vila gör saker gott ibland. Det borde jag lära mig!

I wanna hold your hand

Jag har totalt snöat ion på Al Greens version av ”I want to hold your hand”. Och Bill Withers, ända sedan p3 Souls BW-special. Han och Jose Gonzales har lite samma röst. Något metalliskt, precist är det som är samma.

Och jag har börjat på mitt nya jobb. Inte ska jag outa här nu var det är, men det är fancy. Fancy för mig och jag känner mig så glad och hemma för att vara där. Jag känner mig så glad när jag tittar på nyckelbrickan och känner att fan, här är jag! Här skulle det kunna vara, min plats. Och visst, det är typ en ocean mellan en 33-årig, tillfällighetssommarvikarie och en sådan som jag vill bli. Men ändå. Jag är där och det är det som counts liksom.

Och förra veckan arbetade jag hela tiden. Idag, första lediga dagen och jag har ingen lust att städa och diska och tvätta och allt som jag bara inte varken orkar eller hinner, när jag tar and om andra människors disk och tvätt och matlagning. Jag lyckades pricka in fyra arbetsplatser på tre dagar nyss. Är jag galen? Bränner jag ut mig? Förmodligen. I höst tycker jag att jag ska ha ett jobb. Ett jobb som är upplyftande och ger hyfsat betalt. Och som inte innehåller ta-hand-om-andra-människor-grejen. Inte i överflöd i alla fall. Och ett liv, det vill jag också ha. Och göra en cover av "Lovely day".

Och visst, precis som Emil Jensen så är jag visst en naiv idealist som dör på slutet.

Yardsale- better than sex

Idag har jag gett mig hän. Ägnat mig i timmar på att rota bland välfyllda bord på garageloppis bland 50-60-talsprylar och ja, jag köpte en hel del saker. Och jag får faktiskt tillfredställelse av allt det där, att fynda och rota och vända och fundera. Det får mig att glömma allt annat. Sex och choklad och misslyckade relationer och framtidsalltet också.

Dessutom försöker jag verkligen förändra min självbild. Istället av att se mig själv som en sorglig patetisk en som inte får till saker överhuvudtaget är jag faktiskt en kvinna in the top of my shit just nu. Not all of it, men en hel del! Jag har åstadkommit saker. Som till exempel sommarviket som, faktiskt, är helt sjukt bra grej att åstadkomma! Helt sjukt bra. Det ska jag påminna mig om hela tiden. Och se till att det ska leda till mer, men bara saker som jag själv vill. Och bara i min egen takt.

Och min bästa vän har flyttat. Det känns än så länge bara lite overkligt. Jag tror och jag hoppas att det går i alla fall. Men det tråkigt är det, tråkigt indeed. Att liksom bli ensammare och ensammare, när jag i själva verket vill bli precis tvärtom. Flersammare och flersammare! Skulle gärna ha en hel klunga vänner omkring mig att sita och dricka kaffe med, dagarna i ända. Så nu gäller det, att jag skaffar mig ett liv. Jag önskar att allt skulle falla på plats, i alla fall lite grann. Att jag skulle känna ro i det som är, förändra det jag kan och fatta vad liksom. Och det är det som är problemet. Att jag inte vet vad jag ska förändra för att känna sinnesfrid? Men jag vill…jag vill hitta en plats där det känns bra att vara. Kanske behöver det inte vara en fysisk plats, men en stämning och sysselsättning som får mig att känna frid.

Jag tror att jag ska bara låta det mesta gå och balansera. Insallah igen.