tisdag 21 april 2009

Vårkänslor


Jaha, här var jag igen. Knopparna spricker och det spritter i mig. Det är vår och de oroliga nätterna. De stora, världsomvälvande drömmarna och det är bara ord och inga visor. De är här. Bara snack och väldigt lite verkstad. Halva väggen fortfarande omålad, men vem katten bryr sig.

För en månad sen ville jag förändra allt, nu är jag mer inne på att bygga på det som ändå finns. Undrar vilka uppoffringar som krävs för att få komma vidare. Funderar mycket kring omdet verkligen skulle gå att förverkliga, att plugga till läkare. Är det en fix idé som sen när det väl skulle bli verklighet skulle kännas som en dååålig idé. Eller skulle det vara precis rätt? I alla fall ska jag ge matte ett försök. Det är det jag måste läsa mest och längst. Börjar jag nu borde jag väl kunna jobba på och känna mig för. Medan MacJoben kommer kommer, går...


Och vad vore våren om det inte fanns en kandidat att tänka på? Den här vårens objekt är en riktig långkörare. Någon som vid första kontakten, år och dar sen, dansade någon sorts slowfox på fyllan framför mig. Spände ögonen och ville få med mig hem. Överpretentiös, oduschad, sliten, luggsliten, fullkomligt ointressant. Eller kanske ändå inte...

Nu, år, dar senare. Slumparna gjort sitt. Det har uppstått en kontakt. Han hur vacker som helst. Med fina blyertsritadelinjer kring ögonen som är blåa som himlen. Jag som gillar melerade mest! Aww vad tänker jag på! För att inte tala om näsan, munnen, det något blyga leendet. Antigen är det så att en inre förvandling som har skett. Hos honom. Eller så är det jag som tycker att det är dags för nästa känsliga konstnärstyp att falla för, få blödande hjärtskärande sår för, slösa bort mina finaste vårkänslor på. Utan att förvänta sig något i gengläd. Bara i hemlighet.

söndag 13 juli 2008

Dejting

Okej. Inte så mycket tid! Ska strax se reprisen av Flight of the conchords och spela in det på vhs. Kalla mig old school, för jag är.

Igår var jag i alla fall på dejt. Eller dejt och dejt, det var en liten get-together mer, så att säga. Och han var inte riktigt min typ, men jag hade så trevligt att jag tänkte att det här provar jag så gärna så igen. Men min flirt var förgäves. Han tyckte att det var trevligt, men liksom...en mullig man med beige jeansjacka, 40 år (jag är 34) och han vill inte dejta mig igen? Jag som tänkte att åtminstone i det här lägret går jag nog säkerligen hem. Eller, hemma hos honom var jag ju. Men nej.

Jag blev uppriktigt ledsen för sms:et jag fick imorse. Han försöket göra landningen mjuk, kanske fattade han hur skakigt det är att vara trettifyra och bli spolad gång på gång. Jag menar, jag ville väl egentligen inte ha honom heller..men ändå nånstans, överallt längtar jag efter bekräftelse. Kärlek, eller vafan. I alla fall som lägst grovhångel! Jag vill bli kysst innan sommaren är slut! Kvinnors sexuella makt my ass. Jag behöver åka till den där omtalade klamydiapoolen i Aya Napa eller anlita escortservice för att ha behov av att npnsin testa mig på Sesam igen. Eller beställa ett ton sexleksaker och någon bot på den här olidliga ensamma-sommaren-hjälp jag är på fel tid, fel plats, fel vecka och fel liv- känslan. Wish me luck!

lördag 14 juni 2008

Summertime the roughest time

Nina Björk skrev så bra i dagens Dn, som vanligt. Den här gången om konsumtionen- behov och begär. Åh vad jag för det mesta tycker som Nina! Så är det bara. Hon formulerar allt så som jag vill. Om gemensamt ansvar, om miljöfrågor och konsumtion och barntid.Tur att någon kan.

Tänkte på det där med begär, mitt begär har nog definitivt falnat. Visst kan jag irra en stund i drömmar om nya köksbord, men också allra mest om olika sätt att lösa det där med begäret. Hur man kan tillferdsställa människor och mig själv, med hjälp av saker utan att världen behöver gå under. Svårt, men det går. Svårast med dem som bara vill ha lyx, dags att tänka om. För alla Imelda Marcosar med sina senakers- och Manolosamlingar....typ ordna bytardagar och nöj er med det?

Konstigt egentligen, hur lycklig man kan bli an konsumtion! Men jag kommer dit hela tiden, hur svårt jag har för saker. Alla dessa vackra saker, när världen brinner...

Jo, jag har inte tid eller möjlighet (eh, läs råd) att ägna mig åt konsumtionshetsen heller. Mina extrajobb och all osäkerhet med dem gör mig helt energilös och jag bara hoppas att jag orkar träska mig igenom det här. Att det är så att mina inremålsättningar leder till något annat än den här sortens framtid. Trevligt med ett hem liksom, men inte till vilket pris som helst. Jag vill hellre gå på galleri än en vända på R.O.O.M. Och jag vill vara kreativ, det är där jag är som bäst. Och gissa om jag har tid eller energi för något av det?

Men det är sommar. Allt tänkande störs av hormoner. Jag kan inte fungera! Gotta get some sugar! Vad trött jag är på det här! Jag skulle vilja komma till punkten där det känns helt ok att vara singel. Att det skulle vara svårare än svårt att väcka mitt intresse. Inte så lätt som att dissa mig några gånger och ändå få en ny chans hur lätt som en plätt som helst Göra ultralätt comeback (som Mr P, previously mentioned on this blog). U-uh. Jag hoppas att jag kan byta mitt dagdrömmeri mot en rejäl dos av handligskraft. Och det är banne mig dags för lite action!

onsdag 7 maj 2008

Ambivalens

Åh vad jag är ambivalent idag. Jag både vill och inte vill. Försöker tänka praktiskt, som att dte kanske vore bra för mig att skaffa ett jobb. Även ett som inte känns helt hundra, även ett som jag vet inte om jag klarar av.

Orkar jag verkligen ta hand om människor med stora behov? Och varför ska jag göra det? Kanske som straff, för att jag aldrig blev något bättre än så, som straff för att jag inte orkade anstränga mig. Som straff för att jag inte var på rätt plats i rätt tid och minglade med rätta människorna. Som straff för att jag inte rokar vara så himla glad, hela tiden. Och för att svåra sker gör det ibland svårt liksom. Men hey! Än så länge har jag bostad, ett välartat barn och i alla fall en påse morötter i kylskåpet.

Igår var en rätt så trevlig dag, men på sätt och vis också skitjobbig. Först jobbintrevjun till det där ovannämnda jobbet, sen en solig promenad vidare till Söder (jag klarade av att gå över Årstabron alldeles själv! Jag var rädd, men det gick!). Jag köade för en vegobrugare i Medelhavsdeli på Götgatan. Bakom mig en ung kille, kanske 25, som pratade med nån kompis i mobil. Om krönikan han skulle skriva igår om det och det och hur han precis hade varit och klippt sig. Vad det kostade? Jag vet inte, sa han. Betalde med kort. Femhundra kanske? Skitsnyggt ja!

Och jag kände att tja, här står jag. Som riven ur Nina Hemmingsson -seriestripp. Alldeles grå, så deprimerad att den lysande vårsolen får ett dimmer. Klipper mitt hår själv (jag är ifs ganska bra på det) för jag inte har råd att gå till frisören, än mindre bara låta kortet vina.

Promenerade vidare till Gamla stan, till Johannas butik. Därinne två väninnor till henne, i vår ålder. Den ena med nyinköpt villa i ett av de finare villaförorten och ännu mer nyinköpt gräsklippare. Båda med killar som gillar fräsiga, lite preppy kläder...och stiliga var de. Och vackra. Båda med två barn som säkert vallas runt i fantasifulla kalas och allas föräldrar är snygga och lyckad. I mina ögon lyckade och bara så miltals från mitt liv. Det där livet, lyckliga livet med en karriär, en partner, lycka, framtidsplaner...den kommer nog aldrig att hända mig. Och definitivt aldrig, om jag fortsätter tänka så här.

torsdag 1 maj 2008

Valborg

Valborg! Med en söt trubadur (samma som i midsomras) med en något nasal röst och ett gäng senildementa som trots all minnesförlust kan alla texterna och har världens vinrato. Och kravkorv. Väl hemma..finska kampsånger ppå Youtube och en blandning av Men in Trees (gäsp), Sex and the City och Big Love på teven.

Big Love var förbryllande. Skitbra, störig och underhållande. Och så satans läskigt! Det är så lätt att glömma vilka sjuka förhållanden folk växer up i. Som att bli bortgifta som tonåringar (eller ännu yngre) till män som är minst ett par generationer för gamla. Att även mitt i "vår" västerländska, sekulariserade värld finns det falanger där det är liksom helt ok. Samtidigt när "de andra"- som islam- demoniseras och exotiseras. Fast äh, jag är egnetligen far too trött att analysera någonting överhuvudtaget. Förutom att det vore jäkligt najs med en chance of life. Jag behöver det! En förändring till det bättre. Helst igår. Lite finsk progg hjälper i alla fall.

Om du älskar

Om du älskar kall måne
saker, bokens pärmar
bildörrar, ytan på en människa
jag följer inte med dig till havets strand
och jag inte din bild i sand...

Om du älskar fönster
silverstop, sopelpäls
gästboken med läderrygg
så ler jag mot dig, från andra sidan gatan
men jag följer inte med dig till det där fina stället
för att äta gåsbröst...

Om du älskar att segla
resor till fjärran, Kanarieöarna
du åker bort men jag stannar här
och jag minns dig utan saknad
morgonen när vinden blåste
i mitt hår, och tog bort din bild...

Om du älskar sedlar,
jag hjälper dig att bli av med dem
och ger dig allt du önskar att ha
men inte mitt hjärta...

Om du älskar böcker för mycket
frågar jag dig, vad händer med mig
när du känner mig från pärm till pärm
när mina intriger slutar att intrressera
och du minns allting utantill...

Om du älskar små flickor,
små flickor små pojkar
hundar, mormödrar, gamla ogifta kvinnor
sallad och sellerins rot
lammstek och vårmorgnar
de kalla stationernas ensamma män
då kommer jag med dig till havets strand

Och tecknar, tecknar din bild i sand.
Jag tecknar, tecknar din bild i sand.
Jag tecknar, tecknar din bild i sand.
Jag tecknar din bild i sand.

(Dikt Matti Rossi, musik Kaj Chydenius)

måndag 28 april 2008

Mr Perfect


Fan jag är så täppt i näsan. Men inte förkyld och i alla fall inte tidigare allergisk. Och less på handlingsförlamade tjugonåntingåringar. Både att vara couchsurfinghost åt och jobba med. Och så har jag vår. Det är det värsta!

Fast de hemskaste första veckorna är över nu. Jag börjar bli mer action och mindre grubbel för var dag som går. Men jag vet inte, jag har lovat mig själv i rätt så många gånger (kanske tusen) att jag nog inte ska nätdejta mera. Att jag ska vänta tills jag drabbar samman med nån snubbe som faller för mig och jag för honom och det bara blixtrar och dundrar och allt är väl. Fridfulll samexistens i universum och jadidadi.

Och så dyker det upp en kandidat, inte irl förstås, som är lite väl för bra för att vara sann. Lite för bra för att inte bli intersserad av. Samtidigt så känner jag mig inte i riskzonen för att bli solochvårad...eller liksom, lurad på något sätt. Vem skulle göra sig besväret? Jag känner att de som verkar bli intresserade av mig och tvärtom så är det nog mer på riktigt, än mindre.

För min typ är en luddig typ. Typ, bra utbildning, helgjutna värderingar som jag kan enas med (i det här fallet vänster-lite grönavågen sedan barnsben-fortfarande vänster- och så feminist), helst barn (check) och lite land och mest stad och lite internationellt nånting (check, check, cehck). Och så massor av flyt i konversationen, många skratt, lite otippade och potentiellt knepiga sidor (ökar intresset med 100 procent, tyvärr) och ett utseende som får mig att hårdsmälta redan på bild.
Vi kan kalla honom Mr P, och Mr Perfect han var. Liksom, alla rätt!

Och så märker jag, att desto försiktigare den andre är, desto modigare blir jag. Desto hemligare den andre- desto öppnare är jag. Knäppt, men sant. Jag vill liksom provocera fram en reaktion som jag önskar mig. Typ, direkt- och närkontakt av tredje graden. Och lyckas det? Inte. För jag lämnade ut mitt nummer, som verkligen inte är hemligt till Mr P. Han lovade ringa och ringde han? Verkligen inte. Mitt icke-hemliga nummer är liksom fan nyckeln till allt, och att inte ringa gör mig så nojig. Att Mr P var en mytoman av värsta graden. Typ jag tänker på filmen "Den där Mary", du vet, han som spelar Tucker (gravt handikappade, världsberömde arkitekten), men är egentligen Norman, som råkade bli kär i Mary när han körde pizza till henne och gör sedan allt för att vara nära henne. Som Tucker.

Nu är det ju inte så att Mr P stalkar mig som en förklädd någon. Han ringde mig för fan inte ens. Men jag kanske fick för första gången en riktig tankeställare om hur himla blåst jag kan vara, blåöägd. Och hur påhittiga människor kan vara, i alla fall potentiellt. För jag misstänker mer att han var den där tredje gardens mytomanen än att han bara kycklingade ur när han 4real skulle ringa mig. Jag misstänker att jag bara svalde betet, kroken. Allt! Att ja, han behövde inte göra någonting egentligen,ytterst lite. Vara den där som skulle kunna vara mina drömmars spegel. När det är vår.

söndag 23 mars 2008

Hyrfilm

Jag hyrde två filmer igår. Min 11-åring var inte så där jätteentusiastisk över någon av dem. Men det var jag. Först såg vi "Stranger than fiction" som legat på mn list alänge. Och förresten, mysko när det dyker upp såna i filmen som en själv vill vara! Jag är ju en solklar Ana-wannabe. Jag vill också vara lawschool-dropoff som nu har anarkistbageri i nåt juste kvarter. Precis vad jag har tänkt mig faktiskt! Och en kärleksaffär med en skatteverket-tönt med potential vore ju bara den saknande pusselbiten. I tell you!

Men den andra filmen vi såg! Eagle vs Shark var bara helt bäst. Och jag blev nog lite kär i huvudrollsinnehavaren. Eller alltså, rollfiguren är så påfrestande och enormt töntig och superaspergers. Men Jemaine som spelar honom! (Jag har ju alltid varit het på Jeff Goldblum, men han är för fan för gammal.) Och skulle man exakt beskriva denne Jemaine så skulle en korsning mellan Jeff Goldblum och Gael Garcia Bernal åassa som potentiella päron. Om man bortser från alla andra faktorer dårå.

Nu har jag kollat på Flight of the Conchords-snuttar på youtube all night. Glömt att dammsuga. Glömt att sängen ska bäddas. Jemaine Jemaine Jemaine!