Ambivalens

Åh vad jag är ambivalent idag. Jag både vill och inte vill. Försöker tänka praktiskt, som att dte kanske vore bra för mig att skaffa ett jobb. Även ett som inte känns helt hundra, även ett som jag vet inte om jag klarar av.

Orkar jag verkligen ta hand om människor med stora behov? Och varför ska jag göra det? Kanske som straff, för att jag aldrig blev något bättre än så, som straff för att jag inte orkade anstränga mig. Som straff för att jag inte var på rätt plats i rätt tid och minglade med rätta människorna. Som straff för att jag inte rokar vara så himla glad, hela tiden. Och för att svåra sker gör det ibland svårt liksom. Men hey! Än så länge har jag bostad, ett välartat barn och i alla fall en påse morötter i kylskåpet.

Igår var en rätt så trevlig dag, men på sätt och vis också skitjobbig. Först jobbintrevjun till det där ovannämnda jobbet, sen en solig promenad vidare till Söder (jag klarade av att gå över Årstabron alldeles själv! Jag var rädd, men det gick!). Jag köade för en vegobrugare i Medelhavsdeli på Götgatan. Bakom mig en ung kille, kanske 25, som pratade med nån kompis i mobil. Om krönikan han skulle skriva igår om det och det och hur han precis hade varit och klippt sig. Vad det kostade? Jag vet inte, sa han. Betalde med kort. Femhundra kanske? Skitsnyggt ja!

Och jag kände att tja, här står jag. Som riven ur Nina Hemmingsson -seriestripp. Alldeles grå, så deprimerad att den lysande vårsolen får ett dimmer. Klipper mitt hår själv (jag är ifs ganska bra på det) för jag inte har råd att gå till frisören, än mindre bara låta kortet vina.

Promenerade vidare till Gamla stan, till Johannas butik. Därinne två väninnor till henne, i vår ålder. Den ena med nyinköpt villa i ett av de finare villaförorten och ännu mer nyinköpt gräsklippare. Båda med killar som gillar fräsiga, lite preppy kläder...och stiliga var de. Och vackra. Båda med två barn som säkert vallas runt i fantasifulla kalas och allas föräldrar är snygga och lyckad. I mina ögon lyckade och bara så miltals från mitt liv. Det där livet, lyckliga livet med en karriär, en partner, lycka, framtidsplaner...den kommer nog aldrig att hända mig. Och definitivt aldrig, om jag fortsätter tänka så här.

Valborg

Valborg! Med en söt trubadur (samma som i midsomras) med en något nasal röst och ett gäng senildementa som trots all minnesförlust kan alla texterna och har världens vinrato. Och kravkorv. Väl hemma..finska kampsånger ppå Youtube och en blandning av Men in Trees (gäsp), Sex and the City och Big Love på teven.

Big Love var förbryllande. Skitbra, störig och underhållande. Och så satans läskigt! Det är så lätt att glömma vilka sjuka förhållanden folk växer up i. Som att bli bortgifta som tonåringar (eller ännu yngre) till män som är minst ett par generationer för gamla. Att även mitt i "vår" västerländska, sekulariserade värld finns det falanger där det är liksom helt ok. Samtidigt när "de andra"- som islam- demoniseras och exotiseras. Fast äh, jag är egnetligen far too trött att analysera någonting överhuvudtaget. Förutom att det vore jäkligt najs med en chance of life. Jag behöver det! En förändring till det bättre. Helst igår. Lite finsk progg hjälper i alla fall.

Om du älskar

Om du älskar kall måne
saker, bokens pärmar
bildörrar, ytan på en människa
jag följer inte med dig till havets strand
och jag inte din bild i sand...

Om du älskar fönster
silverstop, sopelpäls
gästboken med läderrygg
så ler jag mot dig, från andra sidan gatan
men jag följer inte med dig till det där fina stället
för att äta gåsbröst...

Om du älskar att segla
resor till fjärran, Kanarieöarna
du åker bort men jag stannar här
och jag minns dig utan saknad
morgonen när vinden blåste
i mitt hår, och tog bort din bild...

Om du älskar sedlar,
jag hjälper dig att bli av med dem
och ger dig allt du önskar att ha
men inte mitt hjärta...

Om du älskar böcker för mycket
frågar jag dig, vad händer med mig
när du känner mig från pärm till pärm
när mina intriger slutar att intrressera
och du minns allting utantill...

Om du älskar små flickor,
små flickor små pojkar
hundar, mormödrar, gamla ogifta kvinnor
sallad och sellerins rot
lammstek och vårmorgnar
de kalla stationernas ensamma män
då kommer jag med dig till havets strand

Och tecknar, tecknar din bild i sand.
Jag tecknar, tecknar din bild i sand.
Jag tecknar, tecknar din bild i sand.
Jag tecknar din bild i sand.

(Dikt Matti Rossi, musik Kaj Chydenius)

Mr Perfect

Fan jag är så täppt i näsan. Men inte förkyld och i alla fall inte tidigare allergisk. Och less på handlingsförlamade tjugonåntingåringar. Både att vara couchsurfinghost åt och jobba med. Och så har jag vår. Det är det värsta!

Fast de hemskaste första veckorna är över nu. Jag börjar bli mer action och mindre grubbel för var dag som går. Men jag vet inte, jag har lovat mig själv i rätt så många gånger (kanske tusen) att jag nog inte ska nätdejta mera. Att jag ska vänta tills jag drabbar samman med nån snubbe som faller för mig och jag för honom och det bara blixtrar och dundrar och allt är väl. Fridfulll samexistens i universum och jadidadi.

Och så dyker det upp en kandidat, inte irl förstås, som är lite väl för bra för att vara sann. Lite för bra för att inte bli intersserad av. Samtidigt så känner jag mig inte i riskzonen för att bli solochvårad...eller liksom, lurad på något sätt. Vem skulle göra sig besväret? Jag känner att de som verkar bli intresserade av mig och tvärtom så är det nog mer på riktigt, än mindre.

För min typ är en luddig typ. Typ, bra utbildning, helgjutna värderingar som jag kan enas med (i det här fallet vänster-lite grönavågen sedan barnsben-fortfarande vänster- och så feminist), helst barn (check) och lite land och mest stad och lite internationellt nånting (check, check, cehck). Och så massor av flyt i konversationen, många skratt, lite otippade och potentiellt knepiga sidor (ökar intresset med 100 procent, tyvärr) och ett utseende som får mig att hårdsmälta redan på bild.
Vi kan kalla honom Mr P, och Mr Perfect han var. Liksom, alla rätt!

Och så märker jag, att desto försiktigare den andre är, desto modigare blir jag. Desto hemligare den andre- desto öppnare är jag. Knäppt, men sant. Jag vill liksom provocera fram en reaktion som jag önskar mig. Typ, direkt- och närkontakt av tredje graden. Och lyckas det? Inte. För jag lämnade ut mitt nummer, som verkligen inte är hemligt till Mr P. Han lovade ringa och ringde han? Verkligen inte. Mitt icke-hemliga nummer är liksom fan nyckeln till allt, och att inte ringa gör mig så nojig. Att Mr P var en mytoman av värsta graden. Typ jag tänker på filmen "Den där Mary", du vet, han som spelar Tucker (gravt handikappade, världsberömde arkitekten), men är egentligen Norman, som råkade bli kär i Mary när han körde pizza till henne och gör sedan allt för att vara nära henne. Som Tucker.

Nu är det ju inte så att Mr P stalkar mig som en förklädd någon. Han ringde mig för fan inte ens. Men jag kanske fick för första gången en riktig tankeställare om hur himla blåst jag kan vara, blåöägd. Och hur påhittiga människor kan vara, i alla fall potentiellt. För jag misstänker mer att han var den där tredje gardens mytomanen än att han bara kycklingade ur när han 4real skulle ringa mig. Jag misstänker att jag bara svalde betet, kroken. Allt! Att ja, han behövde inte göra någonting egentligen,ytterst lite. Vara den där som skulle kunna vara mina drömmars spegel. När det är vår.

Hyrfilm

Jag hyrde två filmer igår. Min 11-åring var inte så där jätteentusiastisk över någon av dem. Men det var jag. Först såg vi "Stranger than fiction" som legat på mn list alänge. Och förresten, mysko när det dyker upp såna i filmen som en själv vill vara! Jag är ju en solklar Ana-wannabe. Jag vill också vara lawschool-dropoff som nu har anarkistbageri i nåt juste kvarter. Precis vad jag har tänkt mig faktiskt! Och en kärleksaffär med en skatteverket-tönt med potential vore ju bara den saknande pusselbiten. I tell you!

Men den andra filmen vi såg! Eagle vs Shark var bara helt bäst. Och jag blev nog lite kär i huvudrollsinnehavaren. Eller alltså, rollfiguren är så påfrestande och enormt töntig och superaspergers. Men Jemaine som spelar honom! (Jag har ju alltid varit het på Jeff Goldblum, men han är för fan för gammal.) Och skulle man exakt beskriva denne Jemaine så skulle en korsning mellan Jeff Goldblum och Gael Garcia Bernal åassa som potentiella päron. Om man bortser från alla andra faktorer dårå.

Nu har jag kollat på Flight of the Conchords-snuttar på youtube all night. Glömt att dammsuga. Glömt att sängen ska bäddas. Jemaine Jemaine Jemaine!

På besök hos verkligheten

för ett par, tre år sen var jag på besök hos en gammal vän, S. Hon är så vacker att bilder på henne och hennes man och deras vänner och barn ser ut som utrivna ur såna hippa magasin med extremt intressanta människor i fina, artsy miljöer. Såna som hennes hem. Den är ju absolut inte en sån supersteril inredningsmagasinwannabehem, men en som man kan leva i. Med tak i olika färger, djupblått i nåt rum. En minimalistisk lädersoffa och en massa barnleksaker. Femtiotalsfönster som vätter mot nån skogig backe och en massa trevliga och likasinnade grannar.

S är både begåvad och snygg och superfantastisk. Hennes man friade till henne på deras andra dejt. Eller, egentligen, det var den första för de hade bara setts som hastigast på ett bröllop dagen innan. Sån är hon, överjordisk på något sätt.

Jag vet inte, jag är nog avundsjuk på S. Avundsjuk och undrande. Avundsjuk för att hon är så fin och begåvad, konstnärlig och intelligent och för att hon har ett fint namn och en exotisk familj. För att om hon ritar något så blir det som en illustration ur en sagobok. Och om hon tittar en i ögonen så känns det som om typ "flickan med pärlörhänget" stigit ned och ärat nutiden med ett besök.

Nåväl, trots att hon är så perfekt och trots att jag drabbas av denna eviga avundsjuka för allt hon är och har och inte jag, så är det en sak som jag inte är avundsjuk på. S har två barn. Med den där mannen som friade direkt. Men problemet är bara att han har ett konstnärligt, mycket oregelbundet och kvällsbetonat jobb. ett kul jobb, men ett kompromisslöst sådant. Om han nu ska fortsätta kunna arbeta med det han är. Och dra in några pengar, vill säga.

Det gör att hon är hemma, vårdnadsbidrag har ju funnits i det östra grannlandet i ett bar tag. Hon är hemma och pysslar med ungarna. Klipper finaste snöstjärnorna att klistra i köksfänstret, skapar, lagar mat, tröstar. Klär på, klär av. Allt gör hon! Och han är borta. Borta. Så borta att jag aldrig träffat honom! Bara sett bildbevis om att han verkligen finns.

och jag vet inte. Den där eftermiddagen vi senast sågs har etsat sig fast. För jag ville ifrågasätta hennes ensamma slit. Inte för att jag inte tror att hon gör det bra, eller för att jag skulle tro att barn mår bättre av att lämnas på dagis. För det gör jag inte. Men jag skulle så gärna velat slå det där i spillror. Att hon ska slita med allt det där själv. Att han inte kan säga att han ska vara pappaledig ett tag. Att hon ska ta en evighetspaus från den utbildning som hon en gång kom in på med toppoäng. Of all times! Jag vet inte. Nu är det ju inte Sverige vi pratar om, men det kommer att ta över hundra år innan föräldraledigheten delas jämnt här i Sverige. Om den nutida takten fortsätter, vill säga.

här igen!

Åh, seghet. Det är påsk, like what do I care? Men veckans soffsurfare har öst en massa godis över oss och nu har jag konstant halsbränna. Trötthet och sockersbacksmälla också. Hemska, hemska i-landsproblem!

Åter igen är livet i en jävla limbo, sommarjobbet som jag så gärna ville ha blev NÄSTAN min. Nästan. Men de tyckte att hur bra jag än lät så hade jag för lite erfarenhet, tyvärr. Ledsen att det blev så. Och jag känner mig också ledsen, helt bottenlös för att säga sanningen. För vad ska en nästan 34-åring hitta på när en har för lite erfarenhet? Jag som tycker att jag är mer erfaren än de flesta. Är det här slutet på min icke-existerande karriär? Den som är helt jävla stötvis och istället av att leda vidare och högre upp går i samma jävla cirklar hela tiden...

Men oh well. Nog med klagan.

Har haft ont i magen över fenomenet ex. Mitt första, största ex är alkis sedan några år tillbaka och numera även hjärnskadad efter en alkoholrelaterad olycka. Vad jag har hört så beter han sig odrägligt och försöker utnyttja sina vänner nu när hans flickvän har kastat ut honom. Viss försöker ge honom en chans till, ta med honom och ta hand om honom och låta honom sova över...men han beter sig otrevligt och till och med våldsamt.

Bara han själv kan hjälpa honom, samtidigt har han ju en hjänskada och en massa problem på grund av den. Det kanske inte är så lätt? Jag vet inte. Jag skulle gärna vilja hjälpa honom på något sätt. Men hur? behandlingshem låter som det absolut bästa alternativet. Vi bor inte i samma land och han snyltar inte på mig, men jag vet inte. Skickade honom en länk till AA.

Ett annat aktuellt ex är någon som väcker kalla kårar, den "31-åriga tyskan" som misstänks för barnamord i Arboga. Hua. Snacka om att kaninkokerskan har vaknat till liv.

Jag borde laga mat.har bjudit folk och vet inte riktigt vilka kommer, konstigt när folk inte svarar! Men det gör inget. Överraskningar är helt okej. Av någon anledning bävar jag för en totalt misslyckad bjudning, ungefär som den som beskrivs i Gellert Tamas bok om Lasermannen.

Är så sjukt trött, tjejerna som sov över hos den nyblivna 11-åringen vaknade kvart över sju. Jag la mig två, om jag inte har helt fel. Har nog pms eller nåt, känner mig så deppig. Saknar kärnfamiljsidyll och kattspinn och ett helt annat liv. Läste en intervju med Doris Lessing i dagens DN, fattar inte vad hände med allt det skapande!

Kände mig hur som inspirerad av en av hennes nya böcker, där hon skrivit om sina föräldrars historia. Som om inte första världskriget aldrig hände. Hur livet skulle ha set ut då…och den tanken är kanske ganska helande. Fantasiera om andra händelseförlopp. Inte om såna som gör människor hårda, sårade, förbittrade…händelseförlopp där människor får vara ett med sitt fulla potential. Typ.

Eh, varför fantasiera om det? Just do it.

Så jag tar cykeln till Konsum och handlar lite kryddor och ska laga en god middag, för dem som dyker upp. och ha dreglande dagdrömmar över Zach Galifinakis.