En vän som inte svarar på mina brev

Att skriva jobbansökningar, det är som att skriva till den där brevvännen som aldrig svarar. Jag borde veta, har ju haft så många sådana. Borde ägna mig åt ge och ta relationer, inte bara ge och ge-relationer.

Kolla, det här kan jag! Och det här och det här och det här! Så här bra är jag. Och så här så här så här…så-här-bra-är-jag!

Men ändå, inget svar. Inget ekoljud som studsar tillbaka från arbetslivets avgrund.

Fast ibland…ibland får jag ett tack tack, men nej tack! Så och si och si och så många sökte och flertalet var vet-du-vad mycket väl meriterade. Mycket väl meriterade…fast det var inte jag.

Borde ägna mig åt brevvänner som svarar. Åt relationer med ge och ta, inte ge och ge.

Smileys för världsfreden

Ett tag sedan skrev en Sven Öhman, professor emeritus i fonetik (språk du vet) på DN-debatt om att skiftspråket står på utrotningens brant. Ljudböcker och talande datorer urholkar det skrivna ordet och om femtio år har vi inget grammatiskt korrekt kvar att skryta med. Skulle det kunna vara så illa? Jag skriver i alla fall mer än någonsin, men visst har det hänt något. Den snirkliga skrivstilen har bytts ut mot smileys och förkortningar i en stund i en chatt, noga valda och vägda ord mot högerklick i Words synonymförråd och rättstavningshjälp på samma ställe.

Mina smileys kräks åt dumma saker som har hänt och de flörtar och gapskrattar vid behov. Det höjs cocktailglas att skåla med, jag gör virtuella tummen upp också ibland. LOL, eller Laughing out loud skrattar jag också även om jag faktiskt sitter vid datorn och småler. Jag vet faktiskt inte ens hur jag skulle uttrycka dessa känslosymboler på ett bättre sätt. Fast huvudsaken är väl att de inte tar över i möten ”irl”, eller att jag inte känner mig för vilsen när jag ska skriva en krönika som denna utan att använda sådana.

Min favorit estradpoet Emil Jensen kom på att när dessa symboler och förkortningar tar plats i det vardagliga livet, när ta på varandra i en varm kram istället blir att säga ”kramkram” i förbifarten leder det kanske i det långa loppet till världsfred. Att aktioner blir för jobbiga att utföra och all dåd blir bara ord. Pangpang och kramkram.

Men jag kom på en annan bra sak med det här med att det skrivna ordet är på uttåg. Jag har ju oroat mig dag och natt för hur vi ska kunna berätta för dem som befolkar jorden om kanske 40 000 år att det var just här vi grävde ned de där radioaktiva soporna från Forsmark och Ringhals och att de faktiskt fortfarande strålar som fan. En varningsskylt på grammatiskt korrekt svenska kanske inte överlever vår samtid, men vem vet, en ilsken, fingerhöttande smiley kanske gör det?

Amputerat penis...

Jag har redan tidigare läst om unga Andrej som torterats så svårt i den ryska armén att han tvingats amputera bort sin penis. Så klart gråter jag över Andrejs öde, vilka hemska grymheter människor utsatts för. Och en man utan penis...sorgligt, han kommer inte kunna ha sex på det sättet som män förväntas ha sex på.

Men vem sörjer kvinnorna vars underliv misshandlats till obrukbarhet? När ser vi rubriker som "efter den brutala våldtäkten och tortyren kommer XX aldrig mer ha ett normalt heterosexuellt samlag och måste kissa genom ett kateter". Jag kan inte tänka mig att det inte någonsin har hänt. Men har det någonsin skrivits om?

Fitta, eller snippa, vulva eller vagina passar sig inte i en rubrik på Aftonbladet. Och att förlora sin fitta, få den stympad och misshandlat skulle nog vara så udda och skamligt och privat att det inte skulle kunna gå att prata om.

Me and MacGuys

Jag har en förkärlek till MacGuys som använder Apple medan jag äter en. Är van vid ensidiga förälskelser och obesvarade känslor.

Alla dessa MacGuys. De brukar ha hår på ansiktet och varma armar och vackra ögon och nej, de har inte körkort. Och nej, de är inte heller så up to skogspromenader och stjärnhimmel och världshav, eller totalt jävla mörker som jag. De förser sig gärna med accesoarer som stadens ljus och Bronxljud. För att inte tala om f-skattesedel, elektrisk kaffekvarn och dvd-hylla tung av konstfilm blandat med sci-fi.

Mac Guys. De har så många fantastiska idéer att jag drunknar i prestationsångest av bara förbifarten. Men ibland har jag tur. En stund är jag kanske den som är helt jävla unforgettable. Ibland kan även jag få glänsa en stund. Men hey, inga illusioner där...eller ju. Jag ljuger.

Mina känslor sitter på ytan och jag kan omöjligen hålla dem inne. Jag jobbar med saker jag inte är intresserad av. Mitt liv liknar tidvis en low-budget latinosåpa (målgrupp pensionärer, på dagtid). Har en tendens att sträcka mig över mina egna gränser och så brukar också det sluta i tårar. Inget fel med det, jag tycker om att gråta. Men jag vill nog skratta desto mer. Och hellre ändå.

Inte har jag helt tappat hoppet ändå. Jag tror på människans inneboende förmåga att lappa och laga sig själv och växa och älska. Kärlek är det viktigaste. Och ett världssamvete borde alla ha.

Uppdatering 3 mars 2007, som hittat på en dejtingsajt:

Favoritsaker:

Mac Book Pro, min digitala systemkamera men också soffan, utlandssarongen, ögonen, lindebergskopparna, internet, ipoden, duschen (badkaret saknas), innebandyklubban, altanen och utsikten. Swingvasen, minipodsen, plexiglas, och det flesta röda vinerna

Om mitt jobb: Jobbar som AD/designer på en digital designbyrå. En viktig del av mig där jag får ett stort utlopp för min kreativitet och skapandelust.

....Trivs perfekt i Hammarby Sjöstad och dess småstadskänsla med mycket grönområden inom räckhåll.