Egentligen, egentligen borde jag vara på topp. För tristess är det värsta jag vet och nu är det inte så mycket sådant. Mycket som sjuder, mycket som händer och vad vet jag. Vad vet jag om det där, hur det blir. Livet! Alla chanser kanske blir bortspolade och gone with the wind, men saker händer i alla fall. Och jag händer med dem.
Men, en grym bok och ännu mer är på gång och jag har fyllt 33. Igår.
Jag funderar på förväntningar och det man får. Är kluven. För jag tycker egentligen att förväntningar ska man ha för annars…vad händer då? Inget!? Jag vill förvänta mig det bästa av det bästa. Det bästa i hela världen för mig. Men jag vill också kunna acceptera det som är, det jag inte kan förändra för det finns, det med. Acceptera att jag faktiskt har ingen aning varför vissa saker blir som de blir, bara flyta med och inse att my own personal nirvana är inte ens nära, så vitt jag kan se. Det är den inte. Tacka vet jag samsara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar