Ush vad det tar på krafterna, den här ständiga omvårdnaden. Jag är verkligen inte gjord för det, men samtidigt känns det som mitt öde. Att jag hamnat där och att jag måste någonstans typ blir bra på det. Hitta glädje i det för att kunna sluta med det. Är det konstigt tänkt?
Jag vet inte. Men en sak som jag lär mig mer av är i alla fall kvinnogemenskapen, För på sådana arbetsplatser finns det inga män, överhuvudtaget. Jag ser slitningarna mellan de oliktänkande, ledarskap som är dom ett kafferep och skvaller som ett vapen. Ändå är det en snäll arbetsplats, men ibland känns det bara som att systrarna tar ned varandra. Kan inte samarbeta, fast ändå kan de det... Att det är så många som springer i patriarkatets ärende. Jag blir så trött på det!
Och så dagdrömmer jag mer än någonsin. Låt den här våren inte ta slut innan jag hittar en lösning! Och så klart har jag drömt fram en eller två. Lösningar alltså. Ibland har mina drömmar så rätt så rätt. Mina känslor prickar in mitt i liksom. Få se om det är så det är denna gång också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar