Kockan är halv nio och det är midsommarafton. Någonstans är på gården firas det med massvis med alkohol. Det hörs på brölet. Gud vad jag hatar fyllebröl! Fast kul med fest, det brukar vara alldeles för tyst här annars.
Och jag känner mig inte ensam, egentligen. Mest bara trött efter massvis med arbete. Somnade redan en stund. Det nya jobbet hela veckan och nu idag det gamla. Det nya ger mig stimulans och jag är så glad, så glad, high on life rentav när jag går av bussen vid det enorma medieföretaget och när min nyckelbricka öppnar snurran till det innersta. Samtidigt är det jobbigt, det där. Min åttonde arbetsplats, bara i år och jag vet att jag inte får stanna. Las och total anställningsstopp och internrekrytering och var så god och cirkulera ni som redan har fast anställning….de är alla namn på problemet jag har med att skaffa ett jobb jag skulle gilla.
Och idag, idag är det första dagen på tionde året jag bor själv. Eller, själv och själv. Som ensam vuxen i ett hushåll som är mitt.
Den där midsommaraftonen för tio år sedan var väl inte den bästa direkt. Jag vet inte om det funnits höjdar-storhelger egentligen i mitt liv, men midsommaren ´98 tar nog alla pris. Jag både vill och inte vill fläka ut hur det var. Det var i alla fall det ensammaste jag har varit med om. Det mest chockartade upplevelsen, den mest drömkrossande, mest rödgråtna, mest förortiga, mest hjärtkrossande. Tommaste tomma lägenheten och en ettåring, tommaste tomma, lurade, krossade, fria och fängslade jag, skakandes ensamhetens galler. Så var det länge och alla sår har väl inte läkt än, för det går så lätt att frammana det där, den där känslan.
Jag minns hur det var, jag hade inte ens fått telefon än och det var så ensligt och det var lite samma väder som nu. Grått och inte varmt alls. Och han skjutsade oss till Ica efter att vi släppt av mitt sista lass där i nya hemmet. Min lilla etta. Och jag som trodde, jag som trodde att han skulle skjutsa oss tillbaka. Jag hade köpt tesil och visp för gröten och nappflaska och toapapper och något att äta. Tandkräm. Diskborste. Hemmet. Men nej, han vinkade oss adjö där på Storgatan utanför Ica. Skulle på fest med sina vänner. Fest! Separation utan prat, med alla känslor instängda och en ettåring inblandad och han lämnade mig där med överfulla barnvagnen och ettåringen för att gå på fest.
Egentligen borde jag gräva fram mina gamla dagböcker och läsa, jag brukar aldrig göra det. Mest för att jag skriver nog för att kunna glömma, inte för att gå tillbaka till allt som har känts och upplevts. Men det vore kanske bra, att se den utvecklingen som skett.
Och brölet där ute fortsätter. Jag borde kanske titta på någon film? Eller läsa klart min deckare…är så trött. Trött och så är jag på god väg att lägga ned väntan och längtan. Jag vet att jag är min egen lyckas smed och jag vet att dessa tio år är det bästa vittnesmaterialet. Men ändå, ändå är jag så trött på att vara min egen input alltid och hela tiden och min egen tekokare och filmväljare och min egen opponent.
Och det är väl rätt så kulturellt betingat att tänka så. På en midsommarafton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar