Fan jag är så täppt i näsan. Men inte förkyld och i alla fall inte tidigare allergisk. Och less på handlingsförlamade tjugonåntingåringar. Både att vara couchsurfinghost åt och jobba med. Och så har jag vår. Det är det värsta!
Fast de hemskaste första veckorna är över nu. Jag börjar bli mer action och mindre grubbel för var dag som går. Men jag vet inte, jag har lovat mig själv i rätt så många gånger (kanske tusen) att jag nog inte ska nätdejta mera. Att jag ska vänta tills jag drabbar samman med nån snubbe som faller för mig och jag för honom och det bara blixtrar och dundrar och allt är väl. Fridfulll samexistens i universum och jadidadi.
Och så dyker det upp en kandidat, inte irl förstås, som är lite väl för bra för att vara sann. Lite för bra för att inte bli intersserad av. Samtidigt så känner jag mig inte i riskzonen för att bli solochvårad...eller liksom, lurad på något sätt. Vem skulle göra sig besväret? Jag känner att de som verkar bli intresserade av mig och tvärtom så är det nog mer på riktigt, än mindre.
För min typ är en luddig typ. Typ, bra utbildning, helgjutna värderingar som jag kan enas med (i det här fallet vänster-lite grönavågen sedan barnsben-fortfarande vänster- och så feminist), helst barn (check) och lite land och mest stad och lite internationellt nånting (check, check, cehck). Och så massor av flyt i konversationen, många skratt, lite otippade och potentiellt knepiga sidor (ökar intresset med 100 procent, tyvärr) och ett utseende som får mig att hårdsmälta redan på bild.
Vi kan kalla honom Mr P, och Mr Perfect han var. Liksom, alla rätt!
Och så märker jag, att desto försiktigare den andre är, desto modigare blir jag. Desto hemligare den andre- desto öppnare är jag. Knäppt, men sant. Jag vill liksom provocera fram en reaktion som jag önskar mig. Typ, direkt- och närkontakt av tredje graden. Och lyckas det? Inte. För jag lämnade ut mitt nummer, som verkligen inte är hemligt till Mr P. Han lovade ringa och ringde han? Verkligen inte. Mitt icke-hemliga nummer är liksom fan nyckeln till allt, och att inte ringa gör mig så nojig. Att Mr P var en mytoman av värsta graden. Typ jag tänker på filmen "Den där Mary", du vet, han som spelar Tucker (gravt handikappade, världsberömde arkitekten), men är egentligen Norman, som råkade bli kär i Mary när han körde pizza till henne och gör sedan allt för att vara nära henne. Som Tucker.
Nu är det ju inte så att Mr P stalkar mig som en förklädd någon. Han ringde mig för fan inte ens. Men jag kanske fick för första gången en riktig tankeställare om hur himla blåst jag kan vara, blåöägd. Och hur påhittiga människor kan vara, i alla fall potentiellt. För jag misstänker mer att han var den där tredje gardens mytomanen än att han bara kycklingade ur när han 4real skulle ringa mig. Jag misstänker att jag bara svalde betet, kroken. Allt! Att ja, han behövde inte göra någonting egentligen,ytterst lite. Vara den där som skulle kunna vara mina drömmars spegel. När det är vår.
