måndag 30 april 2007

Moderna tider

Det är helt klart nya tider nu. Alldeles plötsligt är det vara så. Och det känns…det känns! Det känns himla bra. Ett projekt börjar ta form, med en bra person som liksom bara fann sig där och i den och som tycker det samma. Tänker nog som jag. Och känner något. Och det kan banne mig bli grymmaste grejen jag gjort. Jag tror det.

Och min vecka i Finland var as good as it could be. Fantastiska möten med gamla kära vänner och en nyare variant också. Flöde. Samtal om kärleken och konsten och teatern och slumpen och avståndsrelationer (som alla verkar ha. The new black is it?). Och jag vill bara vara, skapa, göra saker som får mig att växa. Och jag har redan börjat, tänka sig!

Jag har också omvärderat en massa. faktiskt. Sett mönster, mints gamla saker och gamla känslor. Rädslan av att vara fel. Rädslan av att inte vara bra. Rädslan av livet och möten och vad den där ska tycka om mig. Viljan av att vara rätt, på mitt eget sätt. Och äntligen är jag det, äntligen är jag rätt för mig. Rätt i mitt liv och har förmågan av att göra rätta saker. Right stuff. Right on!

onsdag 25 april 2007

Finland.

Efter en frukost på kaffekiosken (kahvikioski) i Åbo hamn. På prislistan fanns varm saft. Och mjölk. Och korv. Och lihis munalla (köttpirog med ägg). Jag tog en rågfralla med ost och kryddgurka och sallad. Med yoghurt och en liten, blaskig Juhlamokka.

Och jag känner mig hemma på något konstigt sätt. Hemma fast det har sina fördelar att bo i ett land där man faktiskt hälsar sina grannar...hemma javisst! Finski. Mitt hem.

Men mest av allt känner jag mig glad. High on life! För jag bär med mig en bra känsla av att allt faktiskt är möjligt. Puss och kram livet, here I come!

tisdag 24 april 2007

Pensionssparande II

Jag har ingen lust med att pensionsspara.

Så strö lite socker på mig som bara du kan.

söndag 15 april 2007

The revolution will be live

Det var en bra helg det här, det var det. Det som jag trodde skulle vara jobbigt kändes fridfullt och det som jag trodde skulle vara konfliktfyllt var easy.

Men en sak retade jag mig på hela helgen. Och det är konsumism. Och min egen relation till det. Eller, jag tycker om saker. Inte nya saker, men saker i alla fall. Och jag tycker om att strosa på loppisar och pruta och auktion har jag också provat på. Occasionally kan jag vara helfacinerad av att gå på nån billighetsaffär och bli besatt av ha-begär... Billiga saker! Vilka priser! Men vilken angst ändå…för det är ju för fan inte med saker vi ska fylla våra liv! Inte jag i alla fall. Hemmet kanske, ja. Till en viss gräns i alla fall (i mitt fall sedan länge passerad en…). Men den här ständiga jakten på mer, fler ägande. Förströelse i konsumismen gör mig ledsen och rätt så less också.

Kina satsar stort i kärnkraft sägs det. Och varför det? Jo, för att bland annat vi här vill ha billiga saker! Billiga saker vi absolut inte behöver och billiga saker som håller i ett par år för att ersättas med något nytt sedan. Billiga skräpleksaker som tyvärr går sönder redan andra dagen. Tyvärr, för att materialet är sådant att den håller i ett par hundra år, minst.

Och snart har vi pigavdraget och syftet är ju att spara tid. Tid som inte behövs lägga på städningen. Och jag gissar att den där fria tiden, den ska nog i många fall ägnas åt att konsumera. Enskilt och tillsammans. Alla jävligt happy families har ju mer tid att bonda med varandra i allehanda köpcentra när de slipper ligga på alla fyra och försöka nå längst in under soffan.

Nä fy fan. Konsumism gotta go!

Och nu när jag tänker på det hära spretiga, globala ekorrhjulet av all skit blir jag upprörd.

Men mer och kanske mer välformulerat om pigavdraget och den onda konsumismen en annan dag. Imorgon ska jag vara vårdvikarie igen. Redan klockan sju. (do the math)

onsdag 11 april 2007

All by myself

Jag var på IKEA idag. Det borde jag ha gjort för länge sedan, men bättre sent än aldrig, faktisk. Den där sängen som stått och lutat och samlat damm, den fick en botten idag. Två bottnar, snarare sagt. Och just när jag styrde min pirra mellan självplockshyllorna och gravida par, lyckliga familjer och kände mig en uns independent blandad med en saknad av det där. Att strosa med någon där, mellan hyllorna. Som om jag någonsin gjort det med någon, egentligen. Just när jag kände det där, typ när independencen byttes mot ensamheten ekade ”All by myself” på hela varuhuset. Illa illa. Eller så kanske den ökar singlarnas köplust? Vad vet jag. Men jag nynnade med, förstås. Independent woman, men all by myself…i alla fall lite ofrivilligt.

Och nu har jag satt ihop sängen. Ribbottenfan sitter inte fast. Den rasar ned och jag rasar på ett helt annat sätt. Har lust att kasta skruvmejslar och allt det där och svär högt. Och jag svär lite till och jag orkar inte. Det får bli en natt på soffan, nya tag imorgon.

(Om jag bara hade en elektrisk skruvdragare och någon som hör mitt lockrop ”Hej kom och hjälp mig!” vore allt bra. Det vore det. Eller i alla fall enklare.)


söndag 8 april 2007

It´s a family affair

Jag cyklade hem till K igår. Det var mörkt redan och landsvägen var len. Inget grus, bara fart och medvinden och jag cyklade mitt på vägen ändå. Mest för att inte åka i diket och lite för att jag kunde. Vilken frihetskänsla. Stjärnhimmelen var magnifik. Det är mörkt här ute på landet och jag tittade på stjärnorna när jag trampade på och sjöng för att skingra ödsligheten. Kallt var det också, men medvind i alla fall på vägen dit.

Väl framme pratade och pratade och gäspade vi. Jag tänkte på att vi ses ofta nu, jätteofta. Kanske tar vi tillvara på tiden, ifall hon flyttar till Göteborg. För vi har varit med om en massa tillsammans. Inte så många fysiska äventyr, men vuxit och förlåtit och skrattat och gråtit också. Så nu ses vi så ofta, hela tiden. Mest därför. Fast flytten känns abstrakt än så länge och osäker är den också. Men blir det av kommer det att kännas tomt. Så himla tomt! För hon är nog min familj och jag hennes. Någonstans någon som blivit for granted liksom. Och det känns tryggt och bra och lite för bra för att vara sant. Så därför.

Vi såg ”Deja vu” med Denzel Washington. Otroligt ambitiöst komplicerat manus som fick mig att tänka på filmen Adaptation där Charlie Kaufmanns tvillingbror/alter ego skriver något lika osannolikt som givetvis bringar hem miljonkontraktet. Hur som, vi låg där på Ss säng med konstant pratande M mellan oss under en massa täcken. Jag är så glad för sådana stunder. För dem behöver jag. Och jag är glad att jag cyklade hem också, iskalla vinden och klockan var ju för fan redan två eller mer när jag åkte. Men att cykla hem på ödsliga, kalla vägar mitt i natten är nog lite av en typisk Millagöra. Tanken är klar och musklerna arbetar.

Jag är en one-woman-wonder.

torsdag 5 april 2007

Bio-diversity

Idag var min dotter med till mitt jobb. Ett av mina många. Hon har varit med förr. När jag jobbade på ett familjehem har hon varit med. Till ett gruppboende likaså. Och när jag stressad knappade in och läste in mina prator på radion har hon varit med. Och nu idag har hon varit med på ålderdomshemmet. Tålamodigt pratar med gamlingarna, byter om städar, viker, hänger, klänger… allt det där. Jag hoppas att jag på mitt eget sätt och vis visar livets biodiversitet. Allt en kvinna gör för att försörja sig. Allt möjligt kan en kvinna göra, för att få dagarna gå och för att få, pengarna räcka.

Det är dags för annat, men tydligen inte än. Men nu är jag hemma och det är dags för annat. Hittade snustorra cigariller i en väska jag inte använt på år. Rökte en, läste poesi och drack ett glas med chokladte. Och det kändes som mest jag. Mest jag just nu.

Soundtracket är Sun Ra - Space is the place

onsdag 4 april 2007

Hur kunde det bli så här fel? Varför ska man alltid vara en jävla nybörjare på sånt här?

Jag som till grunden vill vara obunden har ändå obligations till höger och vänster. Det senaste,”vårt” lilla torp. ”Vårt” och ”oss” som känns som ancient history nu. Verkligen ett minne blott. Rusta upp det så att vi kan sälja det och jag vet att trots ångesten över allt som möjligtvis förfaller, varje sak som borde lagas och trädgården som skulle växa igen är det ledsamt, sorgligt. Sorgligt att bara ge upp den där drömmen. Sorgligt indeed. Men ge upp, kill you darlings och avsluta saker som inte har ett liv längre är nog bra saker att göra, i livet menar jag.

Dessutom, blir det pengar över blir det både New York och Berlin i år.

måndag 2 april 2007

Sunshine, sunshine reggae

Häromkvällen var jag på reggaeklubb, med Monika och Katarina. De gick nog inte ihop så värst bra men kvällen var bra. Vi svepte i oss mineralvatten och shakade azz. Och det kunde Monika minsann. Hon var en juggernaut och hennes rörelser lydde ingen känd naturlag.

Två män, kompisar, raggade upp två kvinnor, kanske i min ålder. Kompisar. Den ena killen var liten men nasty och den andra bjöd på en dansshow som jag förmodligen inte vill se igen. Fuldansa utan att fatta att det är fult är ju bara fult. På gränsen till motbjudande. Han hade ett stadigt grepp om sin skrev med ena handen och med andra handen körde han lassoliknande rörelser och ibland använde han den för att ro närmare sin danspartner. Under armen dunstade det en mycket rikligt perspirerande mans unken lukt. Höfterna juckade till värsta sortens mes-lovers-reggae som fick oss att önska att dj:n bara stoppat in en ”Summer reggae” dubbelcede från närmaste Shell-mackens reahylla.

Urge for going

Jag har gjort allt som det går att göra här i min lilla by. Jag har cyklat de finaste vårvägarna och nästan tappat andan av allt som väntar på att få växa och är så vackert och öppet. Sett de lustiga husen utan räta vinklar och i pastellfärger för hundratusende gången. Och fast det är så fint på sitt eget sätt och vis, fast min finaste fina cyklar lite tioårigt-motsträvigt med mig så vet jag att jag hör hit lika lite som för elva år sedan, när jag kom och första gången såg allt.

Jag vet inte om det finns en plats på jorden som skulle kännas som mitt, en stad eller en by eller ett landskap…men jag vet att jag längtar härifrån. Så intensivt att jag knappt kan koncentrera på annat. Och jag vet att jag är så glad, fri, i stunden när jag är on the road. Jag tycker om mitt hem, det mysiga, hemtrevliga, alla färger och allt som är mjukt och rörigt och mitt. Ingen skulle nog kunna gissa att jag är den som saknar sitt hem minst av alla. Men jag vet att jag inte saknar den när jag är borta. Borta är jag fri och glömmer bort att jag borde höra hemma just någon speciell stans.

För när jag är på väg, då ser jag och iakttar och observerar. Jag njuter av stunden och tycker om det jag ser och inte. Jag tycker om att titta ned från främmande berg och tälta bakom en bensinmack och vandra på dammiga gator och se slitna fönsterkarmar och udda industriområden. Och pressa varm sand mellan tårna och irritera mig på att vågorna aldrig tystnar.

Jag måste iväg. Det måste jag.

söndag 1 april 2007

Erittäin hieno Suomalainen...



Jag har precis kommit på en mirakelkur. Att ha en nackkudde i badet är helt underbart. Varför har jag inte fattat det förut? Och tvätta håret med tjärschampo och borsta hela kroppen röd och len med den hårdaste borsten…det blir så nära en ”en bastu vid en sjö om sommaren (komplett med vågskvalp)” -upplevelse som det går att komma till i en femtiotalslägenhet i Sverige.

Pensionssparande

Jag letar efter kärleken. Den perfekta partnern, min soulmate och pusselbit och creative partner. Och visst dyker det upp en och en annan intressant kandidat med jämna mellanrum. Men det är så himla svårt att hitta en sådan som passar! Och framförallt en som liksom passar just nu. En i takt med mig. Färdig att inpusslas i det som är mitt.

Det finns ju den som vill ha frihet. Den där som kanske är lite för ung right now och den där som måste få leka av sig lite. Den som säger att ”vad du är fin, men du vet, inte just nu”. Den som vill ha fem barn och den som inte vill att jag ska ha några sedan tidigare. Den som vill bo på landet och den som vill resa jorden runt. Den som har häftigare saker att göra än grotta sig i en tvåsam relation. Och den som säkert finns i Helsingfors, New York, Malmö, Göteborg, Berlin, eller gud vet var. Och även om jag inte riktigt vet vad jag vill vet jag helt uppenbart när något inte helt passar. Men väcker mitt intresse och en längtan liksom.

Och det är ju givetvis mycket som inte passar, inte just nu. För jag har en del unfinished business som binder mig något så när på en bestämd plats. Om jag inte vill göra radikala livsval och det vet jag ju inte riktigt om jag vill, vill säga. Kanske. Ibland. Mest vill jag ju leva ett liv som skulle kännas bra, så bra jag bara kan göra den out of scratch och helst all inclusive.

Men anyways. Det finns en annan tid i sikte. En tid jag kan välja ett annat liv, en tid jag är fri från att vara bunden till en plats. En äventyrstid och flyttid och inga begränsningar-tid är den säkert också. Eller det är till en sådan jag vill göra den. Men kanske blir det en tid då det är lättare att pussla ihop något. När alla har vuxit till sig lite och kommit dit också och been there done that and got the t-shirt.

Den som vill ha fem barn och ett liv på landet kan ju vara helt klart min saknade pusselbit när barnen är stora och skilsmässan ett faktum. Typ om tjugo år. Den som är för ung nu kanske känns fresh och bra om några år. Den som vill leka av sig kanske är färdig med det i ett lagom läge för att uppskatta mig just när det behövs. Och den som bor kanske i typ Helsingfors, Göteborg, Malmö eller varför inte New York eller Berlin och inte vill flytta, jo, jag kan tänka mig att flytta dit, dit och dit när jag får tillfälle.

Tills dess pensionssparar jag telefonnummer. Mejladresser. Minnen och förnimmelser. Tills dess, lägg mig på minnet för I might slå en signal en gång, när framtiden är här.