Jag cyklade hem till K igår. Det var mörkt redan och landsvägen var len. Inget grus, bara fart och medvinden och jag cyklade mitt på vägen ändå. Mest för att inte åka i diket och lite för att jag kunde. Vilken frihetskänsla. Stjärnhimmelen var magnifik. Det är mörkt här ute på landet och jag tittade på stjärnorna när jag trampade på och sjöng för att skingra ödsligheten. Kallt var det också, men medvind i alla fall på vägen dit.
Väl framme pratade och pratade och gäspade vi. Jag tänkte på att vi ses ofta nu, jätteofta. Kanske tar vi tillvara på tiden, ifall hon flyttar till Göteborg. För vi har varit med om en massa tillsammans. Inte så många fysiska äventyr, men vuxit och förlåtit och skrattat och gråtit också. Så nu ses vi så ofta, hela tiden. Mest därför. Fast flytten känns abstrakt än så länge och osäker är den också. Men blir det av kommer det att kännas tomt. Så himla tomt! För hon är nog min familj och jag hennes. Någonstans någon som blivit for granted liksom. Och det känns tryggt och bra och lite för bra för att vara sant. Så därför.
Vi såg ”Deja vu” med Denzel Washington. Otroligt ambitiöst komplicerat manus som fick mig att tänka på filmen Adaptation där Charlie Kaufmanns tvillingbror/alter ego skriver något lika osannolikt som givetvis bringar hem miljonkontraktet. Hur som, vi låg där på Ss säng med konstant pratande M mellan oss under en massa täcken. Jag är så glad för sådana stunder. För dem behöver jag. Och jag är glad att jag cyklade hem också, iskalla vinden och klockan var ju för fan redan två eller mer när jag åkte. Men att cykla hem på ödsliga, kalla vägar mitt i natten är nog lite av en typisk Millagöra. Tanken är klar och musklerna arbetar.
Jag är en one-woman-wonder.
1 kommentar:
Mysigt.
Skicka en kommentar