lördag 9 februari 2008

Jag borde laga mat.har bjudit folk och vet inte riktigt vilka kommer, konstigt när folk inte svarar! Men det gör inget. Överraskningar är helt okej. Av någon anledning bävar jag för en totalt misslyckad bjudning, ungefär som den som beskrivs i Gellert Tamas bok om Lasermannen.

Är så sjukt trött, tjejerna som sov över hos den nyblivna 11-åringen vaknade kvart över sju. Jag la mig två, om jag inte har helt fel. Har nog pms eller nåt, känner mig så deppig. Saknar kärnfamiljsidyll och kattspinn och ett helt annat liv. Läste en intervju med Doris Lessing i dagens DN, fattar inte vad hände med allt det skapande!

Kände mig hur som inspirerad av en av hennes nya böcker, där hon skrivit om sina föräldrars historia. Som om inte första världskriget aldrig hände. Hur livet skulle ha set ut då…och den tanken är kanske ganska helande. Fantasiera om andra händelseförlopp. Inte om såna som gör människor hårda, sårade, förbittrade…händelseförlopp där människor får vara ett med sitt fulla potential. Typ.

Eh, varför fantasiera om det? Just do it.

Så jag tar cykeln till Konsum och handlar lite kryddor och ska laga en god middag, för dem som dyker upp. och ha dreglande dagdrömmar över Zach Galifinakis.

tisdag 5 februari 2008

Eternal Sunshine of the Spotless mind

Idag kom jag hem till min snart-elvaåring som hade köpt semlor, kokat te, tänt ljus och dukat fint. Inte klokt, men sånt får mig nästan att gråta. Eller när hon tittade på Kitty Jutbrinks program där killar skulle få fråga allt om mens. Fan att det inte fanns sånt när jag var 11! Fast det är ju så. All crazyness och all förstörelse till trots. We are getting somewhere!

Och jag lyssnar på Beck och drömmer om ett eget bageri. Eller…var det marddrömmer? Nej, drömmer. För det är så tillfredställande att baka. Kanske inte intellektuellt stimulerande, men tillfredställande.


måndag 4 februari 2008

Livspusseldrömmar

Jag hade en sån bisarr diskussion med en ung arbetskamrat idag. Eller, bisarr och bisarr. Men en sån som får en att förstå hur olika folk och folk är. Hur olika folk ser på livet. Framtiden. Å ena sidan har vi en oskyldig 21-åring som är bara för naiv. Bor hemma (för att det är skönt) och kan inte fatta att det går att vara vegetarian. Att inte alls äta kött! Typ breaking news.

Well. Lika märkligt var det tydligen att jag inte ångrade för att jag pluggat en massa år, tagit en massa studielån och utbildat mig till något som inte automatiskt ger jobb. Och för att jag hankar mig fram med timvik och uppskattar min frihet, som ändå nånstans finns där. Så på andra sidan jag, en 33-årig desillusionerad fruntimmer med en massa analytisk förmåga och noll möjlighet att använda det i arbetet.

Hur som. Själv skulle hon plugga entreprenad och bli en egenföretagare och allt kommer säkert att gå jättebra för henne. Det tror jag. För det är ju inställningen det hänger på. På armbågarna. På det som en ser som det mest möjliga scenariot i sitt liv.

Och så tänkte jag på mig själv, för jag jobbar som timvikarie på exakt samma ställe där jag började extraknäcka för snart tio år sedan. Mitt första riktiga jobb i Sverige. Och då, då blev jag bara helt avskräckt, för en av mina mer tillfälliga arbetskamrater var en kvinna i 50-årsåldern som bara glidit hit och dit på olika vikariat. Inom vården, inom städ. Inom diversearbetarbranschen. Nu var hon 50+ och kvar där, i vikariatlandet. Det var då jag bestämde mig definitivt att skaffa en högre utbildning. Ta mig uppåt. Framåt. En annanstans. Inte stanna kvar! Följa mina föräldrars spår och inte ge mig på en klassresa i rakt nedåtslungande spiral där botten är där jag är typ nu. Där jag har stagnerat.

Så…hey, vad hände på vägen? Jag hänger skamset huvud. Går igenom minst en trillion tankar som lovar bättring nu på direkten, nästa vecka och hela resten av livet också. Nya tag i karriären och inre bilder där jag är framgångsrik och klär mig i axelvaddar son i en åttiotalsfilm.

Vad skjutsiken gör jag kvar i rumptorkningsbranschen? Är det så att det är det jag har begåvning för, att det är där jag trots allt passar bäst, liksom? Att det var ju jättebra at jag äntligen lärde mig att ta hand om andra människor för det kunde jag inte förr. Att jag nu renodlat min empatiska förmåga till sådana höjder att jag till och med gillar jobbet! Att studieåren var roliga och värd all låntagande, men att meningen med dem var..just det, att jag tänker och dissekerar fint från genusperspektiv och kan skriva en artikel och använda bandspelare och redigeringsprogram. Men att allt det där var en rolig utflykt som inte varade. Som ledde till ett kvinnoliv, en svensk version av ”Nickled and dimed”. Med en massa poäng och ändå det som i Sverige tas för minimlön.

Och när jag tänker så får jag genast dåligt samvete. För jag vill inte nedvärdera vården och mina medsystrar (och enstaka bröder) som sliter för inga pengar alls för att de gamla, lytta, halta etc ska ha det bra och skönt. Men behövs jag där? Är det där jag ska vara för att göra världen till en bättre plats? Nöja mig? Inte drömma om omöjligheter?

Go Ribbing!

Ett befirande inlägg av Magdalena Ribbing (etikettgurun lite varstans, bland annat i Dagens Nyheter) i fråga om HUR och NÄR kan en kvinna fria.

Go Ribbing, go Ribbing!

söndag 3 februari 2008


Igår var jag på fest med L. Hon spelade skivor och jag ville egentligen spana…men de flesta där var födda samtidigt som jag hade drabbats av finnar och tonårsångest. Eller rent teoretisk kunnat vara mina barn, eftersom de var gjorda ungefär då jag sexdebuterade och bodde i ett helt annat land, pratade ett helt annat språk. Resten var nog väl bebisar under min mellanstadietid. En rätt så ångestladdad historia den med. Näväl. Ålderskillnaden var lite väl. Och så vet jag inte om jag egentligen står ut med den mycket vita, heterosexuella medelklassmassan, som Norrlands i Uppsala bjöd på.

Den enda som fanns att spana på är lite otillgänglig. Inte lika otillgänglig som Gael Garcia Bernal (är det här året jag spanar kändisar på avstånd? Vad tragiskt i så fall). Men otillgänglighet har nog aldrig varit något hinder för mig, egentligen. Jag tycker om att drömma och jag tycker om utmaningar. Särskilt övertygad verkar jag vara om relationsmässiga utmaningar. Desto mer jobb, desto mer sporrad är jag. Hmm. Tragiskt det med.

Och så har jag gjort reklam för att jag lämnat ”den där listan” med egenskaper som ska stämma (ja snälla ät inte kött och ha färgglada kläder och gärna lite rörigt hemma och gärna fri men ändå redo för att träffa nån…jag menar…mig…) när jag letar efter en eventuell partner. Att jag hädanefter bara går efter kickar, inte efter förutfattade meningar och egenskaper. Inget tvång att vara feminist och vegan och gudvetvad! Men fan heller. En musikalisk kulturarbetare med en goofy smile…det är väl i den kategorin jag hoppas att det klick-klickar. I kategorin oregelbundna arbetstider och ännu mer odefinierbar inkomstdeklaration och något gemensamt i bakgrunden sökes!

Men till dess, just det. Jag är nöjd som det är. Singel menar jag. Och jag har haft två trevliga helger med två trevliga kvinns. Pratat relationer och musik och jobb. Livet. Det viktiga.

Och nu har jag skickat iväg mina ansökningar till tv. Jag vet inte vilka knep ta till riktigt…men jag hoppas att de funkar. Så at jag kan bli eder egen Bridget. Men upplysningsvis så längtar jag inte efter att se min egen version av Hugh Grant och Colin Firth slåss till ”It´s raining men”. Bara så att ni vet. Nu ska jag sova. Gott och ganska länge.