Dejting

Okej. Inte så mycket tid! Ska strax se reprisen av Flight of the conchords och spela in det på vhs. Kalla mig old school, för jag är.

Igår var jag i alla fall på dejt. Eller dejt och dejt, det var en liten get-together mer, så att säga. Och han var inte riktigt min typ, men jag hade så trevligt att jag tänkte att det här provar jag så gärna så igen. Men min flirt var förgäves. Han tyckte att det var trevligt, men liksom...en mullig man med beige jeansjacka, 40 år (jag är 34) och han vill inte dejta mig igen? Jag som tänkte att åtminstone i det här lägret går jag nog säkerligen hem. Eller, hemma hos honom var jag ju. Men nej.

Jag blev uppriktigt ledsen för sms:et jag fick imorse. Han försöket göra landningen mjuk, kanske fattade han hur skakigt det är att vara trettifyra och bli spolad gång på gång. Jag menar, jag ville väl egentligen inte ha honom heller..men ändå nånstans, överallt längtar jag efter bekräftelse. Kärlek, eller vafan. I alla fall som lägst grovhångel! Jag vill bli kysst innan sommaren är slut! Kvinnors sexuella makt my ass. Jag behöver åka till den där omtalade klamydiapoolen i Aya Napa eller anlita escortservice för att ha behov av att npnsin testa mig på Sesam igen. Eller beställa ett ton sexleksaker och någon bot på den här olidliga ensamma-sommaren-hjälp jag är på fel tid, fel plats, fel vecka och fel liv- känslan. Wish me luck!

Summertime the roughest time

Nina Björk skrev så bra i dagens Dn, som vanligt. Den här gången om konsumtionen- behov och begär. Åh vad jag för det mesta tycker som Nina! Så är det bara. Hon formulerar allt så som jag vill. Om gemensamt ansvar, om miljöfrågor och konsumtion och barntid.Tur att någon kan.

Tänkte på det där med begär, mitt begär har nog definitivt falnat. Visst kan jag irra en stund i drömmar om nya köksbord, men också allra mest om olika sätt att lösa det där med begäret. Hur man kan tillferdsställa människor och mig själv, med hjälp av saker utan att världen behöver gå under. Svårt, men det går. Svårast med dem som bara vill ha lyx, dags att tänka om. För alla Imelda Marcosar med sina senakers- och Manolosamlingar....typ ordna bytardagar och nöj er med det?

Konstigt egentligen, hur lycklig man kan bli an konsumtion! Men jag kommer dit hela tiden, hur svårt jag har för saker. Alla dessa vackra saker, när världen brinner...

Jo, jag har inte tid eller möjlighet (eh, läs råd) att ägna mig åt konsumtionshetsen heller. Mina extrajobb och all osäkerhet med dem gör mig helt energilös och jag bara hoppas att jag orkar träska mig igenom det här. Att det är så att mina inremålsättningar leder till något annat än den här sortens framtid. Trevligt med ett hem liksom, men inte till vilket pris som helst. Jag vill hellre gå på galleri än en vända på R.O.O.M. Och jag vill vara kreativ, det är där jag är som bäst. Och gissa om jag har tid eller energi för något av det?

Men det är sommar. Allt tänkande störs av hormoner. Jag kan inte fungera! Gotta get some sugar! Vad trött jag är på det här! Jag skulle vilja komma till punkten där det känns helt ok att vara singel. Att det skulle vara svårare än svårt att väcka mitt intresse. Inte så lätt som att dissa mig några gånger och ändå få en ny chans hur lätt som en plätt som helst Göra ultralätt comeback (som Mr P, previously mentioned on this blog). U-uh. Jag hoppas att jag kan byta mitt dagdrömmeri mot en rejäl dos av handligskraft. Och det är banne mig dags för lite action!

Ambivalens

Åh vad jag är ambivalent idag. Jag både vill och inte vill. Försöker tänka praktiskt, som att dte kanske vore bra för mig att skaffa ett jobb. Även ett som inte känns helt hundra, även ett som jag vet inte om jag klarar av.

Orkar jag verkligen ta hand om människor med stora behov? Och varför ska jag göra det? Kanske som straff, för att jag aldrig blev något bättre än så, som straff för att jag inte orkade anstränga mig. Som straff för att jag inte var på rätt plats i rätt tid och minglade med rätta människorna. Som straff för att jag inte rokar vara så himla glad, hela tiden. Och för att svåra sker gör det ibland svårt liksom. Men hey! Än så länge har jag bostad, ett välartat barn och i alla fall en påse morötter i kylskåpet.

Igår var en rätt så trevlig dag, men på sätt och vis också skitjobbig. Först jobbintrevjun till det där ovannämnda jobbet, sen en solig promenad vidare till Söder (jag klarade av att gå över Årstabron alldeles själv! Jag var rädd, men det gick!). Jag köade för en vegobrugare i Medelhavsdeli på Götgatan. Bakom mig en ung kille, kanske 25, som pratade med nån kompis i mobil. Om krönikan han skulle skriva igår om det och det och hur han precis hade varit och klippt sig. Vad det kostade? Jag vet inte, sa han. Betalde med kort. Femhundra kanske? Skitsnyggt ja!

Och jag kände att tja, här står jag. Som riven ur Nina Hemmingsson -seriestripp. Alldeles grå, så deprimerad att den lysande vårsolen får ett dimmer. Klipper mitt hår själv (jag är ifs ganska bra på det) för jag inte har råd att gå till frisören, än mindre bara låta kortet vina.

Promenerade vidare till Gamla stan, till Johannas butik. Därinne två väninnor till henne, i vår ålder. Den ena med nyinköpt villa i ett av de finare villaförorten och ännu mer nyinköpt gräsklippare. Båda med killar som gillar fräsiga, lite preppy kläder...och stiliga var de. Och vackra. Båda med två barn som säkert vallas runt i fantasifulla kalas och allas föräldrar är snygga och lyckad. I mina ögon lyckade och bara så miltals från mitt liv. Det där livet, lyckliga livet med en karriär, en partner, lycka, framtidsplaner...den kommer nog aldrig att hända mig. Och definitivt aldrig, om jag fortsätter tänka så här.

Valborg

Valborg! Med en söt trubadur (samma som i midsomras) med en något nasal röst och ett gäng senildementa som trots all minnesförlust kan alla texterna och har världens vinrato. Och kravkorv. Väl hemma..finska kampsånger ppå Youtube och en blandning av Men in Trees (gäsp), Sex and the City och Big Love på teven.

Big Love var förbryllande. Skitbra, störig och underhållande. Och så satans läskigt! Det är så lätt att glömma vilka sjuka förhållanden folk växer up i. Som att bli bortgifta som tonåringar (eller ännu yngre) till män som är minst ett par generationer för gamla. Att även mitt i "vår" västerländska, sekulariserade värld finns det falanger där det är liksom helt ok. Samtidigt när "de andra"- som islam- demoniseras och exotiseras. Fast äh, jag är egnetligen far too trött att analysera någonting överhuvudtaget. Förutom att det vore jäkligt najs med en chance of life. Jag behöver det! En förändring till det bättre. Helst igår. Lite finsk progg hjälper i alla fall.

Om du älskar

Om du älskar kall måne
saker, bokens pärmar
bildörrar, ytan på en människa
jag följer inte med dig till havets strand
och jag inte din bild i sand...

Om du älskar fönster
silverstop, sopelpäls
gästboken med läderrygg
så ler jag mot dig, från andra sidan gatan
men jag följer inte med dig till det där fina stället
för att äta gåsbröst...

Om du älskar att segla
resor till fjärran, Kanarieöarna
du åker bort men jag stannar här
och jag minns dig utan saknad
morgonen när vinden blåste
i mitt hår, och tog bort din bild...

Om du älskar sedlar,
jag hjälper dig att bli av med dem
och ger dig allt du önskar att ha
men inte mitt hjärta...

Om du älskar böcker för mycket
frågar jag dig, vad händer med mig
när du känner mig från pärm till pärm
när mina intriger slutar att intrressera
och du minns allting utantill...

Om du älskar små flickor,
små flickor små pojkar
hundar, mormödrar, gamla ogifta kvinnor
sallad och sellerins rot
lammstek och vårmorgnar
de kalla stationernas ensamma män
då kommer jag med dig till havets strand

Och tecknar, tecknar din bild i sand.
Jag tecknar, tecknar din bild i sand.
Jag tecknar, tecknar din bild i sand.
Jag tecknar din bild i sand.

(Dikt Matti Rossi, musik Kaj Chydenius)

Mr Perfect

Fan jag är så täppt i näsan. Men inte förkyld och i alla fall inte tidigare allergisk. Och less på handlingsförlamade tjugonåntingåringar. Både att vara couchsurfinghost åt och jobba med. Och så har jag vår. Det är det värsta!

Fast de hemskaste första veckorna är över nu. Jag börjar bli mer action och mindre grubbel för var dag som går. Men jag vet inte, jag har lovat mig själv i rätt så många gånger (kanske tusen) att jag nog inte ska nätdejta mera. Att jag ska vänta tills jag drabbar samman med nån snubbe som faller för mig och jag för honom och det bara blixtrar och dundrar och allt är väl. Fridfulll samexistens i universum och jadidadi.

Och så dyker det upp en kandidat, inte irl förstås, som är lite väl för bra för att vara sann. Lite för bra för att inte bli intersserad av. Samtidigt så känner jag mig inte i riskzonen för att bli solochvårad...eller liksom, lurad på något sätt. Vem skulle göra sig besväret? Jag känner att de som verkar bli intresserade av mig och tvärtom så är det nog mer på riktigt, än mindre.

För min typ är en luddig typ. Typ, bra utbildning, helgjutna värderingar som jag kan enas med (i det här fallet vänster-lite grönavågen sedan barnsben-fortfarande vänster- och så feminist), helst barn (check) och lite land och mest stad och lite internationellt nånting (check, check, cehck). Och så massor av flyt i konversationen, många skratt, lite otippade och potentiellt knepiga sidor (ökar intresset med 100 procent, tyvärr) och ett utseende som får mig att hårdsmälta redan på bild.
Vi kan kalla honom Mr P, och Mr Perfect han var. Liksom, alla rätt!

Och så märker jag, att desto försiktigare den andre är, desto modigare blir jag. Desto hemligare den andre- desto öppnare är jag. Knäppt, men sant. Jag vill liksom provocera fram en reaktion som jag önskar mig. Typ, direkt- och närkontakt av tredje graden. Och lyckas det? Inte. För jag lämnade ut mitt nummer, som verkligen inte är hemligt till Mr P. Han lovade ringa och ringde han? Verkligen inte. Mitt icke-hemliga nummer är liksom fan nyckeln till allt, och att inte ringa gör mig så nojig. Att Mr P var en mytoman av värsta graden. Typ jag tänker på filmen "Den där Mary", du vet, han som spelar Tucker (gravt handikappade, världsberömde arkitekten), men är egentligen Norman, som råkade bli kär i Mary när han körde pizza till henne och gör sedan allt för att vara nära henne. Som Tucker.

Nu är det ju inte så att Mr P stalkar mig som en förklädd någon. Han ringde mig för fan inte ens. Men jag kanske fick för första gången en riktig tankeställare om hur himla blåst jag kan vara, blåöägd. Och hur påhittiga människor kan vara, i alla fall potentiellt. För jag misstänker mer att han var den där tredje gardens mytomanen än att han bara kycklingade ur när han 4real skulle ringa mig. Jag misstänker att jag bara svalde betet, kroken. Allt! Att ja, han behövde inte göra någonting egentligen,ytterst lite. Vara den där som skulle kunna vara mina drömmars spegel. När det är vår.

Hyrfilm

Jag hyrde två filmer igår. Min 11-åring var inte så där jätteentusiastisk över någon av dem. Men det var jag. Först såg vi "Stranger than fiction" som legat på mn list alänge. Och förresten, mysko när det dyker upp såna i filmen som en själv vill vara! Jag är ju en solklar Ana-wannabe. Jag vill också vara lawschool-dropoff som nu har anarkistbageri i nåt juste kvarter. Precis vad jag har tänkt mig faktiskt! Och en kärleksaffär med en skatteverket-tönt med potential vore ju bara den saknande pusselbiten. I tell you!

Men den andra filmen vi såg! Eagle vs Shark var bara helt bäst. Och jag blev nog lite kär i huvudrollsinnehavaren. Eller alltså, rollfiguren är så påfrestande och enormt töntig och superaspergers. Men Jemaine som spelar honom! (Jag har ju alltid varit het på Jeff Goldblum, men han är för fan för gammal.) Och skulle man exakt beskriva denne Jemaine så skulle en korsning mellan Jeff Goldblum och Gael Garcia Bernal åassa som potentiella päron. Om man bortser från alla andra faktorer dårå.

Nu har jag kollat på Flight of the Conchords-snuttar på youtube all night. Glömt att dammsuga. Glömt att sängen ska bäddas. Jemaine Jemaine Jemaine!

På besök hos verkligheten

för ett par, tre år sen var jag på besök hos en gammal vän, S. Hon är så vacker att bilder på henne och hennes man och deras vänner och barn ser ut som utrivna ur såna hippa magasin med extremt intressanta människor i fina, artsy miljöer. Såna som hennes hem. Den är ju absolut inte en sån supersteril inredningsmagasinwannabehem, men en som man kan leva i. Med tak i olika färger, djupblått i nåt rum. En minimalistisk lädersoffa och en massa barnleksaker. Femtiotalsfönster som vätter mot nån skogig backe och en massa trevliga och likasinnade grannar.

S är både begåvad och snygg och superfantastisk. Hennes man friade till henne på deras andra dejt. Eller, egentligen, det var den första för de hade bara setts som hastigast på ett bröllop dagen innan. Sån är hon, överjordisk på något sätt.

Jag vet inte, jag är nog avundsjuk på S. Avundsjuk och undrande. Avundsjuk för att hon är så fin och begåvad, konstnärlig och intelligent och för att hon har ett fint namn och en exotisk familj. För att om hon ritar något så blir det som en illustration ur en sagobok. Och om hon tittar en i ögonen så känns det som om typ "flickan med pärlörhänget" stigit ned och ärat nutiden med ett besök.

Nåväl, trots att hon är så perfekt och trots att jag drabbas av denna eviga avundsjuka för allt hon är och har och inte jag, så är det en sak som jag inte är avundsjuk på. S har två barn. Med den där mannen som friade direkt. Men problemet är bara att han har ett konstnärligt, mycket oregelbundet och kvällsbetonat jobb. ett kul jobb, men ett kompromisslöst sådant. Om han nu ska fortsätta kunna arbeta med det han är. Och dra in några pengar, vill säga.

Det gör att hon är hemma, vårdnadsbidrag har ju funnits i det östra grannlandet i ett bar tag. Hon är hemma och pysslar med ungarna. Klipper finaste snöstjärnorna att klistra i köksfänstret, skapar, lagar mat, tröstar. Klär på, klär av. Allt gör hon! Och han är borta. Borta. Så borta att jag aldrig träffat honom! Bara sett bildbevis om att han verkligen finns.

och jag vet inte. Den där eftermiddagen vi senast sågs har etsat sig fast. För jag ville ifrågasätta hennes ensamma slit. Inte för att jag inte tror att hon gör det bra, eller för att jag skulle tro att barn mår bättre av att lämnas på dagis. För det gör jag inte. Men jag skulle så gärna velat slå det där i spillror. Att hon ska slita med allt det där själv. Att han inte kan säga att han ska vara pappaledig ett tag. Att hon ska ta en evighetspaus från den utbildning som hon en gång kom in på med toppoäng. Of all times! Jag vet inte. Nu är det ju inte Sverige vi pratar om, men det kommer att ta över hundra år innan föräldraledigheten delas jämnt här i Sverige. Om den nutida takten fortsätter, vill säga.

här igen!

Åh, seghet. Det är påsk, like what do I care? Men veckans soffsurfare har öst en massa godis över oss och nu har jag konstant halsbränna. Trötthet och sockersbacksmälla också. Hemska, hemska i-landsproblem!

Åter igen är livet i en jävla limbo, sommarjobbet som jag så gärna ville ha blev NÄSTAN min. Nästan. Men de tyckte att hur bra jag än lät så hade jag för lite erfarenhet, tyvärr. Ledsen att det blev så. Och jag känner mig också ledsen, helt bottenlös för att säga sanningen. För vad ska en nästan 34-åring hitta på när en har för lite erfarenhet? Jag som tycker att jag är mer erfaren än de flesta. Är det här slutet på min icke-existerande karriär? Den som är helt jävla stötvis och istället av att leda vidare och högre upp går i samma jävla cirklar hela tiden...

Men oh well. Nog med klagan.

Har haft ont i magen över fenomenet ex. Mitt första, största ex är alkis sedan några år tillbaka och numera även hjärnskadad efter en alkoholrelaterad olycka. Vad jag har hört så beter han sig odrägligt och försöker utnyttja sina vänner nu när hans flickvän har kastat ut honom. Viss försöker ge honom en chans till, ta med honom och ta hand om honom och låta honom sova över...men han beter sig otrevligt och till och med våldsamt.

Bara han själv kan hjälpa honom, samtidigt har han ju en hjänskada och en massa problem på grund av den. Det kanske inte är så lätt? Jag vet inte. Jag skulle gärna vilja hjälpa honom på något sätt. Men hur? behandlingshem låter som det absolut bästa alternativet. Vi bor inte i samma land och han snyltar inte på mig, men jag vet inte. Skickade honom en länk till AA.

Ett annat aktuellt ex är någon som väcker kalla kårar, den "31-åriga tyskan" som misstänks för barnamord i Arboga. Hua. Snacka om att kaninkokerskan har vaknat till liv.

Jag borde laga mat.har bjudit folk och vet inte riktigt vilka kommer, konstigt när folk inte svarar! Men det gör inget. Överraskningar är helt okej. Av någon anledning bävar jag för en totalt misslyckad bjudning, ungefär som den som beskrivs i Gellert Tamas bok om Lasermannen.

Är så sjukt trött, tjejerna som sov över hos den nyblivna 11-åringen vaknade kvart över sju. Jag la mig två, om jag inte har helt fel. Har nog pms eller nåt, känner mig så deppig. Saknar kärnfamiljsidyll och kattspinn och ett helt annat liv. Läste en intervju med Doris Lessing i dagens DN, fattar inte vad hände med allt det skapande!

Kände mig hur som inspirerad av en av hennes nya böcker, där hon skrivit om sina föräldrars historia. Som om inte första världskriget aldrig hände. Hur livet skulle ha set ut då…och den tanken är kanske ganska helande. Fantasiera om andra händelseförlopp. Inte om såna som gör människor hårda, sårade, förbittrade…händelseförlopp där människor får vara ett med sitt fulla potential. Typ.

Eh, varför fantasiera om det? Just do it.

Så jag tar cykeln till Konsum och handlar lite kryddor och ska laga en god middag, för dem som dyker upp. och ha dreglande dagdrömmar över Zach Galifinakis.

Eternal Sunshine of the Spotless mind

Idag kom jag hem till min snart-elvaåring som hade köpt semlor, kokat te, tänt ljus och dukat fint. Inte klokt, men sånt får mig nästan att gråta. Eller när hon tittade på Kitty Jutbrinks program där killar skulle få fråga allt om mens. Fan att det inte fanns sånt när jag var 11! Fast det är ju så. All crazyness och all förstörelse till trots. We are getting somewhere!

Och jag lyssnar på Beck och drömmer om ett eget bageri. Eller…var det marddrömmer? Nej, drömmer. För det är så tillfredställande att baka. Kanske inte intellektuellt stimulerande, men tillfredställande.

Livspusseldrömmar

Jag hade en sån bisarr diskussion med en ung arbetskamrat idag. Eller, bisarr och bisarr. Men en sån som får en att förstå hur olika folk och folk är. Hur olika folk ser på livet. Framtiden. Å ena sidan har vi en oskyldig 21-åring som är bara för naiv. Bor hemma (för att det är skönt) och kan inte fatta att det går att vara vegetarian. Att inte alls äta kött! Typ breaking news.

Well. Lika märkligt var det tydligen att jag inte ångrade för att jag pluggat en massa år, tagit en massa studielån och utbildat mig till något som inte automatiskt ger jobb. Och för att jag hankar mig fram med timvik och uppskattar min frihet, som ändå nånstans finns där. Så på andra sidan jag, en 33-årig desillusionerad fruntimmer med en massa analytisk förmåga och noll möjlighet att använda det i arbetet.

Hur som. Själv skulle hon plugga entreprenad och bli en egenföretagare och allt kommer säkert att gå jättebra för henne. Det tror jag. För det är ju inställningen det hänger på. På armbågarna. På det som en ser som det mest möjliga scenariot i sitt liv.

Och så tänkte jag på mig själv, för jag jobbar som timvikarie på exakt samma ställe där jag började extraknäcka för snart tio år sedan. Mitt första riktiga jobb i Sverige. Och då, då blev jag bara helt avskräckt, för en av mina mer tillfälliga arbetskamrater var en kvinna i 50-årsåldern som bara glidit hit och dit på olika vikariat. Inom vården, inom städ. Inom diversearbetarbranschen. Nu var hon 50+ och kvar där, i vikariatlandet. Det var då jag bestämde mig definitivt att skaffa en högre utbildning. Ta mig uppåt. Framåt. En annanstans. Inte stanna kvar! Följa mina föräldrars spår och inte ge mig på en klassresa i rakt nedåtslungande spiral där botten är där jag är typ nu. Där jag har stagnerat.

Så…hey, vad hände på vägen? Jag hänger skamset huvud. Går igenom minst en trillion tankar som lovar bättring nu på direkten, nästa vecka och hela resten av livet också. Nya tag i karriären och inre bilder där jag är framgångsrik och klär mig i axelvaddar son i en åttiotalsfilm.

Vad skjutsiken gör jag kvar i rumptorkningsbranschen? Är det så att det är det jag har begåvning för, att det är där jag trots allt passar bäst, liksom? Att det var ju jättebra at jag äntligen lärde mig att ta hand om andra människor för det kunde jag inte förr. Att jag nu renodlat min empatiska förmåga till sådana höjder att jag till och med gillar jobbet! Att studieåren var roliga och värd all låntagande, men att meningen med dem var..just det, att jag tänker och dissekerar fint från genusperspektiv och kan skriva en artikel och använda bandspelare och redigeringsprogram. Men att allt det där var en rolig utflykt som inte varade. Som ledde till ett kvinnoliv, en svensk version av ”Nickled and dimed”. Med en massa poäng och ändå det som i Sverige tas för minimlön.

Och när jag tänker så får jag genast dåligt samvete. För jag vill inte nedvärdera vården och mina medsystrar (och enstaka bröder) som sliter för inga pengar alls för att de gamla, lytta, halta etc ska ha det bra och skönt. Men behövs jag där? Är det där jag ska vara för att göra världen till en bättre plats? Nöja mig? Inte drömma om omöjligheter?

Go Ribbing!

Ett befirande inlägg av Magdalena Ribbing (etikettgurun lite varstans, bland annat i Dagens Nyheter) i fråga om HUR och NÄR kan en kvinna fria.

Go Ribbing, go Ribbing!

Igår var jag på fest med L. Hon spelade skivor och jag ville egentligen spana…men de flesta där var födda samtidigt som jag hade drabbats av finnar och tonårsångest. Eller rent teoretisk kunnat vara mina barn, eftersom de var gjorda ungefär då jag sexdebuterade och bodde i ett helt annat land, pratade ett helt annat språk. Resten var nog väl bebisar under min mellanstadietid. En rätt så ångestladdad historia den med. Näväl. Ålderskillnaden var lite väl. Och så vet jag inte om jag egentligen står ut med den mycket vita, heterosexuella medelklassmassan, som Norrlands i Uppsala bjöd på.

Den enda som fanns att spana på är lite otillgänglig. Inte lika otillgänglig som Gael Garcia Bernal (är det här året jag spanar kändisar på avstånd? Vad tragiskt i så fall). Men otillgänglighet har nog aldrig varit något hinder för mig, egentligen. Jag tycker om att drömma och jag tycker om utmaningar. Särskilt övertygad verkar jag vara om relationsmässiga utmaningar. Desto mer jobb, desto mer sporrad är jag. Hmm. Tragiskt det med.

Och så har jag gjort reklam för att jag lämnat ”den där listan” med egenskaper som ska stämma (ja snälla ät inte kött och ha färgglada kläder och gärna lite rörigt hemma och gärna fri men ändå redo för att träffa nån…jag menar…mig…) när jag letar efter en eventuell partner. Att jag hädanefter bara går efter kickar, inte efter förutfattade meningar och egenskaper. Inget tvång att vara feminist och vegan och gudvetvad! Men fan heller. En musikalisk kulturarbetare med en goofy smile…det är väl i den kategorin jag hoppas att det klick-klickar. I kategorin oregelbundna arbetstider och ännu mer odefinierbar inkomstdeklaration och något gemensamt i bakgrunden sökes!

Men till dess, just det. Jag är nöjd som det är. Singel menar jag. Och jag har haft två trevliga helger med två trevliga kvinns. Pratat relationer och musik och jobb. Livet. Det viktiga.

Och nu har jag skickat iväg mina ansökningar till tv. Jag vet inte vilka knep ta till riktigt…men jag hoppas att de funkar. Så at jag kan bli eder egen Bridget. Men upplysningsvis så längtar jag inte efter att se min egen version av Hugh Grant och Colin Firth slåss till ”It´s raining men”. Bara så att ni vet. Nu ska jag sova. Gott och ganska länge.

Is it a Man´s world?

Livet i en meritokrati ger mig prestationsångest. Inte så att jag inte kan någonting, jag kan ju typ allt. Men det känns så svårt att bevisa att en kan, när inga papper finns.

DN:s söndagsbilaga hade för en gång skulle ett roligt och banbrytande reportage om folk som kommit hur långt som helst utan formell utbildning. Det är ju lite sånt som ger alla arbetslösa akademiker skrämselhicka. What the fuck! Här är det några som lever livet, drömmen och tjänar till och med stålar på det.

Jag vet inte. Men jag känner mig trapped mellan meritokratins krav på at visa det en kan och har gjort och använda det som ett medel att sparka sig framåt…det får bära eller brista! Och världen är så full med exempel på sådana som bara lyckas. Och när jag bläddrar i min ofuskade cv ser jag bara brister och allt det som jag inte gjort. Funderar hur jag ska få fram det där som inte syns för att synas. Få fram mig, för jag skulle vara grym på det där jobbet. Eller den där…

Men så är det. En del av dem som mirakulöst lyckas plocka de justaste konfekterna från pralinlådan är män. Jag tänkte på som jag känner, mina gamla pluggkompisar. Båda är sociala, snygga, begåvade. Men ändå, examenslösa som jag, med liknande idéer som jag har. Och båda verkar ha en sån makalös tur när det gäller jobb! Blir de inte handplockade av någon så kommer det snart en ny chans för att hoppa på ett roligt projekt. Som om världen vore en öppen hand full med mediejobb.

Och jag funderade på det där. Är det en meritokrati vi lever i, eller bara en Man´s world?

Spänd ringmuskel till dejt

Så var det vår igen. Och jag gick på dejt. Tänkte att jag kan väl skita i om han kan det där med interpunktion (även om jag vet att språkliga brister retar mig ofta till vansinne), jag kan väl skita i att han verkade lite torr. Humorlös liksom. De kreativa intressen kanske ändå berättade om någon som är levande? Och what the heck, en kvälls hångel skulle vara helt okej om inte såna dära gnistor uppstod.
Men där satt han, ingen Mr Right, eller ens Mr Right Now. Bara en rädd, stel, otinad man. På gränsen till otrevlig och till 100% oflörtbar. Kontakträdd, rädd för fysisk närhet, rädd för att förlora någon. Rädd för att ens säga kanske. Rädd för kommunikation och rädd för fel signaler. Eller var det signaler i störst allmänhet? Förmodligen.

Och jag drabbades av en önskan att allt vore annorlunda. Att möten kan uppstå och att jag inte alltid skulle känna mig som en jävla objekt, en som ska castas till en roll som flickvän, för annars får det vara. Att människor skulle våga vara öppna och ta stunden som den kommer och inte löpa sin väg som rädda harar. Men mjo. Det är lång väg dit. Ibland undrar jag om vi ens är på väg.
Men det var det. No more stela män i mitt liv, det löftet är ju ändå någorlunda lätt att hålla. Gäller sedan länge. Och nätdejting…jag tror att jag låter bli det med. I alla fall ett tag. Så turliga möten som jag har träffat så har det nog ändå varit i minoritet. Och dessa dejter…jag vet inte om jag orkar konfronteras med flera män som lider av känslomässig förstoppning! Och varför skulle jag det? Varför skulle jag det.

Det som spädde ut min frustration var Gael Garcia Bernal- in real life. Fast jag känner mig kluven, som på en socialantropologisk deltagande observation i mig själv. Jag, 33 år gammal alldeles fnissig över honom? Mystiskt. Men skönt, jag vill inte tappa förmågan av att njuta av livet och att tycka att en ung, liten mexikansk hunk i tisha och med de rätta movsen i kroppen är en hunk räknas ju väl dit.

Bekännelselitteratur. Not.

Jag tänkte skriva en årskrönika. Dividera allt jag varit med om och om allt som saknats. Men jag är inte mogen än! Inte mogen för bekännelselitteraturens tidsålder. Tacka vet jag hägrande medelåldern! Och den här tio år gamla storfavoriten.

Kärlek och klimat

Jag är kär. Jag är kär i en stad bortom Atlanten. Och jag är kär också i min återfunna, nyvunna frihet. Frihet som det är, när ens gemensamma-vårdnad barn börjar bli stort och allt är åter möjligt.

Men så är det där med flyg, ingen ny tanke, men nog så aktuell just nu. För att många människor har möjligheten att resa är ju positivt. Det är jättepositivt att människor får se andra hörn av världen och andra ansikten än de dem är vana vid. Som tanke är den positiv, men samtidigt så är en stor del av resandet frossande, frossande i resurser vi inte längre har. I is som smälter och björnar som svälter…och jag är tveksam om en- eller tvåveckors charter till en valfri destination räknas som konstruktiv, kulturell utbyte. Förmodligen inte, även om det förstås kan vara en introduktion och en inkörsport till mer resande.

Flyget måste ju minska. ALLT måste minska! Skräpkonsumtionen, köttkonsumtionen, körda mil i bil…men frågan är, vad vill vi helst offra? Jag som tagit avstånd från att kött, inte kör bil, har kört med lågenergilampor och miljövänlig tvättmedel i fulla maskin sen de kom, jag återvinner, köper saker med så lite förpackning som möjligt, närproducerat, ekologiskt… halsar inte flaskvatten…undviker skräpsaker som inte håller…jag gör mitt bästa som en enskild konsument. Men samtidigt vill jag inte ge upp en långresa då och då, även om jag gör de närmare med tåg. Jag vill känna att jag FÅR fast jag vet att jag inte får…för ingen får, innan vi saktat på takten. Men tänk om alla var som jag? Och affärsresorna sköttes med hjälp av avancerat teknik i sajberspejs och hålet i ozonskiktet lappades ihop och koldioxidutsläppen sinades och alla hade mat och vatten och demokrati…skulle inte vi alla få göra en långresa, då och då?