Det som var ett swoosch ena veckan är stillsamhet, värsta tysta veckan nu veckan efter. Vad konstigt det är, att livet kommer i klumpar och att det är så uppenbart att det gör det. goda klumpar, klibbiga, svårdefinierabara, kärleksfulla, lätta, tunga. Klumpar it is.
Om jag nu skulle söka efter mening så skulle den väl vara det att fan, bra saker är bäst innan de händer. Att den där stunden när allt är möjligt och knopparna knoppas, det är den bästa stunden. Den innan gryningen. Innan skeendet. Innan verklighetens krossande tyngd och allt det där som är liksom kanske blasé sedan, eller så.
Men egentligen, jag borde vara glad och jag är det också. För all kärlek är bra kärlek och vare sig jag vill eller ej så är det i alla fall inte stilla just nu. Även om jag inte hörs bland 11,9% av Sveriges befolkning i sommar. Även om jag inte den här gången heller lyckades pricka in en potentiell kärlekspartner och även om det blir tonvis med skitiga blöjor som betalar min hyra i sommar.
Jag tänkte att ja, gör jag det kan jag ju cykla till sjön efter jobbet. Läsa böcker och lyssna på vinden och ligga där och tänka och spana in molnen som ändrar form och lyssna på alla sommarpratare på p1.
Fast när jag tänker på det blir jag lite ledsen, lite tom inuti. För jag vill vara bland människor, i världen med världen med mig! Så vill jag ha det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar