Is it a Man´s world?

Livet i en meritokrati ger mig prestationsångest. Inte så att jag inte kan någonting, jag kan ju typ allt. Men det känns så svårt att bevisa att en kan, när inga papper finns.

DN:s söndagsbilaga hade för en gång skulle ett roligt och banbrytande reportage om folk som kommit hur långt som helst utan formell utbildning. Det är ju lite sånt som ger alla arbetslösa akademiker skrämselhicka. What the fuck! Här är det några som lever livet, drömmen och tjänar till och med stålar på det.

Jag vet inte. Men jag känner mig trapped mellan meritokratins krav på at visa det en kan och har gjort och använda det som ett medel att sparka sig framåt…det får bära eller brista! Och världen är så full med exempel på sådana som bara lyckas. Och när jag bläddrar i min ofuskade cv ser jag bara brister och allt det som jag inte gjort. Funderar hur jag ska få fram det där som inte syns för att synas. Få fram mig, för jag skulle vara grym på det där jobbet. Eller den där…

Men så är det. En del av dem som mirakulöst lyckas plocka de justaste konfekterna från pralinlådan är män. Jag tänkte på som jag känner, mina gamla pluggkompisar. Båda är sociala, snygga, begåvade. Men ändå, examenslösa som jag, med liknande idéer som jag har. Och båda verkar ha en sån makalös tur när det gäller jobb! Blir de inte handplockade av någon så kommer det snart en ny chans för att hoppa på ett roligt projekt. Som om världen vore en öppen hand full med mediejobb.

Och jag funderade på det där. Är det en meritokrati vi lever i, eller bara en Man´s world?

Spänd ringmuskel till dejt

Så var det vår igen. Och jag gick på dejt. Tänkte att jag kan väl skita i om han kan det där med interpunktion (även om jag vet att språkliga brister retar mig ofta till vansinne), jag kan väl skita i att han verkade lite torr. Humorlös liksom. De kreativa intressen kanske ändå berättade om någon som är levande? Och what the heck, en kvälls hångel skulle vara helt okej om inte såna dära gnistor uppstod.
Men där satt han, ingen Mr Right, eller ens Mr Right Now. Bara en rädd, stel, otinad man. På gränsen till otrevlig och till 100% oflörtbar. Kontakträdd, rädd för fysisk närhet, rädd för att förlora någon. Rädd för att ens säga kanske. Rädd för kommunikation och rädd för fel signaler. Eller var det signaler i störst allmänhet? Förmodligen.

Och jag drabbades av en önskan att allt vore annorlunda. Att möten kan uppstå och att jag inte alltid skulle känna mig som en jävla objekt, en som ska castas till en roll som flickvän, för annars får det vara. Att människor skulle våga vara öppna och ta stunden som den kommer och inte löpa sin väg som rädda harar. Men mjo. Det är lång väg dit. Ibland undrar jag om vi ens är på väg.
Men det var det. No more stela män i mitt liv, det löftet är ju ändå någorlunda lätt att hålla. Gäller sedan länge. Och nätdejting…jag tror att jag låter bli det med. I alla fall ett tag. Så turliga möten som jag har träffat så har det nog ändå varit i minoritet. Och dessa dejter…jag vet inte om jag orkar konfronteras med flera män som lider av känslomässig förstoppning! Och varför skulle jag det? Varför skulle jag det.

Det som spädde ut min frustration var Gael Garcia Bernal- in real life. Fast jag känner mig kluven, som på en socialantropologisk deltagande observation i mig själv. Jag, 33 år gammal alldeles fnissig över honom? Mystiskt. Men skönt, jag vill inte tappa förmågan av att njuta av livet och att tycka att en ung, liten mexikansk hunk i tisha och med de rätta movsen i kroppen är en hunk räknas ju väl dit.

Bekännelselitteratur. Not.

Jag tänkte skriva en årskrönika. Dividera allt jag varit med om och om allt som saknats. Men jag är inte mogen än! Inte mogen för bekännelselitteraturens tidsålder. Tacka vet jag hägrande medelåldern! Och den här tio år gamla storfavoriten.

Kärlek och klimat

Jag är kär. Jag är kär i en stad bortom Atlanten. Och jag är kär också i min återfunna, nyvunna frihet. Frihet som det är, när ens gemensamma-vårdnad barn börjar bli stort och allt är åter möjligt.

Men så är det där med flyg, ingen ny tanke, men nog så aktuell just nu. För att många människor har möjligheten att resa är ju positivt. Det är jättepositivt att människor får se andra hörn av världen och andra ansikten än de dem är vana vid. Som tanke är den positiv, men samtidigt så är en stor del av resandet frossande, frossande i resurser vi inte längre har. I is som smälter och björnar som svälter…och jag är tveksam om en- eller tvåveckors charter till en valfri destination räknas som konstruktiv, kulturell utbyte. Förmodligen inte, även om det förstås kan vara en introduktion och en inkörsport till mer resande.

Flyget måste ju minska. ALLT måste minska! Skräpkonsumtionen, köttkonsumtionen, körda mil i bil…men frågan är, vad vill vi helst offra? Jag som tagit avstånd från att kött, inte kör bil, har kört med lågenergilampor och miljövänlig tvättmedel i fulla maskin sen de kom, jag återvinner, köper saker med så lite förpackning som möjligt, närproducerat, ekologiskt… halsar inte flaskvatten…undviker skräpsaker som inte håller…jag gör mitt bästa som en enskild konsument. Men samtidigt vill jag inte ge upp en långresa då och då, även om jag gör de närmare med tåg. Jag vill känna att jag FÅR fast jag vet att jag inte får…för ingen får, innan vi saktat på takten. Men tänk om alla var som jag? Och affärsresorna sköttes med hjälp av avancerat teknik i sajberspejs och hålet i ozonskiktet lappades ihop och koldioxidutsläppen sinades och alla hade mat och vatten och demokrati…skulle inte vi alla få göra en långresa, då och då?