Åh vad jag önskar att den här snoriga förkylningen vore över. Nu. Fast å andra sidan, det är tacka vare den jag kunde sova hela förmiddagen fast minst tre hantverkare borrade och byggde kanske en meter ifrån mig i köket. Nu är det i alla fall ett tjusigt hål genom alla lägenheter, kan se ända längst ner.
Och ja, jag gjorde ett bostadsbeslut. Lägenheten jag fick var fin, gillade utsikten och balkongen i köket. Och det, att det var 200 meter till t-banan. Milla och t-bana! Just think about that! Men nej.
Jag vet att det är mer än bara adressen jag vill ändra på. Jag måste få bo med andra, i alla fall lite grann. Är det inte det jag har tänkt på ända sedan jag sist bodde så? Att jag aldrig har kunnat förlika mig med det här lägenhetslivet och den här förbannade, relativa anonymiteten. Så nu hoppas jag att min sextonde plats blir numero uno och att det är min tur nu och att vinden har vänt, som en avdankad rappare från söder pratsjöng i sina glansdagar. 1998, eller så. Ja. Så.
Och så funderar jag lite grann över Facebook. I för sig, hittills har en gammal vän hittat mig. Jätteroligt! Och roligt med mitt evighetsspan som lagt till mig, det värmde även om jag nu känner mig som rätt så off på den fronten.
Samtidigt…nu när jag är sjuk och seg och hemma har jag både spelat ”iLike”- musikfrågesport och liknande fast med filmer. Lagt in mina favoritböcker, favoritmusik, sökt efter random vänner och bekanta för att få min friendlist lite mer representativ, skickat ”mystery seeds” och låtar och mottagit sådana. Tack och lov har jag inte fått några kor eller öl eller annat smaklöst kastade på mig….men ett antal ”pokes”. Behöver jag säga att det här precis vad jag inte behöver? Inga fler virtuella knackningar och blommor. Äkta love, här och nu.
Men jag blir lite orolig. För att tanken slagit mig att jag skulle supa det där evighetsspanet full på virtuella caipirinhas och hångelpokea honom big time…uh. Så lågt har jag sjunkit. Jag behöver ett jobb och lägenhet. NU.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar