I want to be swept off my feet you know?

Det fuktiga dörjer sig kvar, cykelturen och kohagarna och de vita ängarna i dimman, alldeles fulla av maskrosbollar. Öarna som skiftar i grått och allt det där tusen olika sorters gröna som omger försommaren och mig. Dessa sorgsna koögon och deras sakta kroppar, den vackra, lena pälsen. Det passade bra för den här kvällen. Allt det där. För det var the end of an epoque.

K ska flytta övermorgon och visst, jag är en bra avståndsvän. Bra avståndspartner också (även om jag egentligen aldrig mer vill prova på det igen. Aldrig! Aldrig mer utan lösning i alla fall. Och visst, det sliter mer på mig än avståndsvänskapen…). Men det känns sorgligt, att de som jag bryr mig mest om finns där och där och varför blir det inte dem som en bygger upp sitt liv kring och med? Fast jag anar att det är nog dit vi är på väg. Det är vi! Kanske inte just nu, men sen. Och vad gör jag kvar här? Det är ju den stora, riktigt stora frågan.

Men som K sa, det är röra om i grytorna-tajm och jag vet det också. Det rörs om och visst, det kanske inte blir precis så som en vill, men det kan bli nära nog. Min hemliga önskelista över riktningar jag vill att mitt liv ska ta består av saker som inte alls är omöjliga. Så jag får se till att odla det möjliga. Odla kärlek och odla vänskaper och odla det goda. Fantastiska! Och så livet förstås. Då ska nog resten ordna sig, det gör det. Någonstans pirrar det också, så jag vet att jag är på gång.

Och idag, på jobbet när vi sjöng med de gamla…jag var i nära till gråten-klubben. För jag klarar inte av vackra visor. Inte det banala och vemodiga och absolut inte kärleksförklaringar i allsångsversion. Och Idas sommarvisa är en sådan där som får min röst att darra. Jag vet inte riktigt varför, men den är bara så fin. Kanske är det det, att berättarjaget är ett barn som är liksom helt fullkomligt hel. Stark, i fullkomlig balans. En sådan jag också vill vara.

”Jag gör löven nya på träden och små fågelbon här och där.
Jag gör himlen vacker om kvällen, för jag gör den alldeles skär.

Och smultron det gör jag åt barna, för det tycker jag dom kan få.
Och andra små roliga ställen, som passar när barna är små.”

Flyt i ordets egentliga bemärkelse

Haha, helt sjukt. Snacka om räddning i sista sekunden! Igår satt jag på pendeltåget, skulle på jobbintervju, vårdish. Och så ringde DET jobbet som jag först var ”ytterst lämpad för” ( i vintras), sedan blev headhuntad för (fyra veckor sedan) och sedan inte fick 8tre veckor sedan) på grund av en massa administrativa och fackliga omständigheter. Och gissa vad? Jag fick ett sommarvik i alla fall. Till slut!

Fantastiskt bra och jag känner mig så himla glad. Universum ler och leker och jag vet att om jag nu spelar mina kort som bara jag kan kommer det här leda till goda saker. Bättre saker och kanske kan det vara så att allt faller på plats. För mig. I mitt liv. Ja tack! Och grattis på mig! Finrummet väntar, jippihurra!

Vänta med barn säger jag bara

DN har i veckan haft en serie om äldre föräldrar på Insidan. Det blir ju allt vanligare att folk väntar med barn, väntar tills de är färdiga med allt och tills de har dubbelexamen och tjänar stålar och topplånet är avklarat och fonderna ger avkastning och ens egna föräldrar börjar längta på riktigt att det skulle finnas telningar som de kan leta släktdrag hos.

I dagens DN läste jag då när en förbannad läkare sa att folk måste få veta hur svårt det kan vara att bli med barn sen, om man väntar. Och om att i Uppsala ska studenthälsan informera alla unga studenter om just det. Att fertiliteten minskar med åldern.

Jag gjorde tvärtom, jag blev oplanerat med barn när jag nyss hade fyllt 22. Den blivande pappan var 21 och vi tyckte båda att välkommen lilla vän, visst ska vi ha barn. Omgivningens reaktioner var väldigt olika, från närmast förbannade föräldrar till den blivande pappan till mina föräldrar och vänner som var ganska glada och grattade oss med en gång.

Och visst, när jag läser om dessa 40+ stocksundsföräldrar kan jag känna ett sting av avund. För att de verkligen hann resa jorden runt fyra gånger innan trettio, utbilda sig, etablera sig. För att de inte sitter med gemensam vårdnad med partner som kanske borde ha stannat vid ett engångsligg. För att de förmodligen inte behöver känna ekonomisk bäva inför tandläkarbesök eller fundera hur det där ridlägret ska till.

När vi fick barn hade vi helt otroligt lite pengar. Han pluggade och försörjde sig själv med CSN och varannanhelgjobb. Och jag fick ut det minsta möjliga föräldrapenningen, 60 kronor, brutto. Det var liksom ”ska vi ha mjölk eller yoghurt idag” -läget när man handlade. Det var potatis och gröt-åren och visst. Många säger att ungdomen ger sådan skimmer åt allting och vad fantastiskt vad man kan åstadkomma med lite kärlek. Men nej.

I för sig behöver livet inte vara så mycket lättare för dessa 40+ stocksundsföräldrar, inte alls. Men skulle jag haft en uppfattning om att let´s say tio års väntan skulle ha nog gjort mig till en annorlunda förälder. En sådan som istället av att stå där vid mjölkdisken och försöka välja skulle ha fäst en pappersmuggshållare på barnvagnen för lattepromenaden i solen med jämnåriga mammor. Kanske träffat mr right att skaffa barn med, istället av en mr right now. Kanske skulle jag haft mer tålamod och kanske, kanske skulle jag ha fått till den där karriären, till exempel.

Så skulle jag ha vetat, skulle jag ha väntat. Minst tio år till.

Hej kom och hjälp mig!

Jag och K dividerade om relationer. Vi gör väl inget annat, trots vissa ansträngningar av att ha temaprat om till exempel mänskliga rättigheter...allt slutar ändå med att vi pratar om relationer. Så vi pratade om vad det är som gör om en får kärlek eller inte. Inga rätta metoder finns, inga rätta personlighetsdrag heller. Och jag funderade på det där att mina ex blir nästan utan undantag ihop depphögar och instabila ena efter mig. Och inte bara ihop, de gifter sig, flyttar ihop och får barn gör de också, på nolltid.

Och jag känner att fan, kom och hjälp mig! Är inte jag svag nog? Är jag beyond hjälp? Utstrålar jag för mycket överlevnad? Eller är det där bottenlösa skiner igenom. Och det tyckte K att jag har, en elakartad tendens att föra dialog med mig själv där jag är meningsmotståndaren och medhållaren i ett. Att jag alltid redan i förväg ska skylta med att fan, jag klarar av ALLT. Till och med det där och det där och även om det värsta skulle hända, ja, det klarar människor också av. Särskilt jag. Och skulle jag tvingas simma över Atlanten med en sandsäck på ryggen skulle jag säkert klara av det också. Och simma tillbaka, nu när jag väl ändå är igång.

Är jag rädd för at visa svaghet? Förmodligen. Jag är rädd för att min bottenlöshet ska skrämma bort andra, det där som kommer fram när både medhållaren och meningsmotståndaren tar en brejk? Kanske är det det, eller kanske min styrka, den där fasaden som gör det? Så hey, kom och hjälp mig! För nästa gång jag ligger i bitar på hallgolvet efter en ansträngande dag, vecka, månad, ett helt liv få någon frivillig gärna plocka upp mig och klistra ihop igen. Tappa ett bad åt mig kanske, stryka mig över håret. Och snälla, gör så att jag ska sluta känna, sluta behöva känna en enda gång till att jag förstår! Jag förstår precis vad du och du och du menar. Jag förstår precis att så är det. Och du vet, jag ÄR stark på riktigt. Jag lovar! Världens bästa på att powersörja och komma över och gå vidare och odla min styrka. Jag kommer över det här, det där och visst, jag passar på att förlåta det där också, i förbifarten.

Jag vill inte vara där längre. Jag vill vara svag och tillåta mig att falla ihop och säga att nej, den här gången kommer jag inte över någonting. Överhuvudtaget. Och fan, passa på att utstråla det också.

(Men nu ska jag glömma det där. Cykla iväg. Plocka en kasse med brännässlor innan den tiden är förbi. Back to the roots! Titta på vattnet, befinna mig mitt i hundra olika sorters grönska och se ladugårdssvalorna kretsa över kohagen.)

Pack light!

No woman is an island.

Äh, jag är för trött. För trött för at skriva något vettigt egentligen. Jag har trots allt jobbat två gånger idag (och sovit emellan) och igår kom jag inte hem förrän tolv, från jobbet...och imorgon måste jag vara på hemmet klockan sju. Det känns som i-landsklagan att säga att jag inte orkar. Att jag inte orkar söka bättre, att jag nästan inte ens vet vad som skulle vara bättre, men fortfarande möjligt. Det känns som antigen eller. Antigen "kräver ingen utbildning" eller kräver examen OCH fem års erfarenhet och kontakter, som jag inte har. (Inte än).

Men hey, kämpa på! Lite sisu nu ja tack lätt just nu. Fast ja, jag skulle vilja bara få och få. Helt utan ansträngning. Massor av tid och massor av möjligheter. Bara sådär! Och ibland, ibland funkar det så också men det brukar göra mig livrädd.

I alla fall borde jag glädjas åt framgången, jag fick ju något publicerat idag, faktiskt. Heja mig! Och p3 spelar reggae med Papa Dee. Och just det, jag tvättade på jobbet och J, som också tvättade på jobbet hade hängt upp min tvätt. Det kändes så sött på något sätt. För jag längtar efter samvaro. Att någon ska blanda i sig i min vardag. Att någon ska säga när teet är färdigt så att den inte blir besk och kall när jag glömt bort att jag hade kokat en kanna... Att någon ska hänga upp min tvätt, eller tvärtom. Åh, jag längtar efter att vara tillsammans.

Just det

Jag hade också flyt. Jag råkade sätta mig i samma tbanevagn som Kristina Lugn. Roligt nog stod det något med "orka mera" på hennes plastpåse. Passande nog liksom. Det var plastpåse från en sångbutik, tror jag.

Och när jag var på Konstfack och skulle skynda mig till bussen/tåget för att hinna till jobbet i tid fick jag syn på M som bor granne med K. Och han var där med en som hade bil, så jag fick skjuts tillbaka hem. Otroligt lyxigt och dessutom bevis på att universum, den ger tillbaka. Ibland i små doser, ibland just när en behöver det.

Och ikväll fick jag gå på en spelning, på betalt arbetstid. Och visst, min nya kvällssysselsättning: sticka på en svart tröja till Seinfelds dubbelavsnitt är ju roligt det med...men liksom. Att göra, leva, interagera. Det rular mycket bättre, högre och uncut är det också.

Konsten

Jag vet inte när jag diskade senast (diskmaskinen gick sönder i februari och jag har inte hämtat mig från chocken än). Och stereoförstärkaren har lagt ned (jag vill ha en ny, gärna en från 60-70-talet med teakfront. Har du en sådan så...). Tvätthögen är rätt massiv och ja, jag köpte ju en säng för att kunna dammsuga under den. Det har hänt en gång hittills. Jag tror att jag behöver skärpa mig. Mer ordning och vackerhet, mindre störande stökighet.

Hur som, jag är bra på att ta ledigt från måsten. Det är jag faktiskt. Tänker att det har väl ingen bestämt, att städat är bättre än inte-städat. Eller att disk någonsin har dödat någon, det stämmer ju absolut inte. Och idag tog jag lite tajm off. Ficka med K på söder och sen Konstfacks kandidat/magisterelevers utställning, som var faktiskt riktigt impressive. Mastodontmycket, i för sig. Men särskilt keramikeleverna var bara helt sjukt bra. jag blir full av längtan och kände bara ett stort wow. Så mycket wannabe är jag. Så kul med vissa, som arbetat med pilliga, krävande detaljer och andra som bara skapat ur en hög med lera. Hittat arbetsglädjen i processen och strött sina figurer överallt i en barndomslekscenario.

Så glöm det jag tidigare skivit om konstfuck, de gör fina grejer där. På Konstfack. Och jag fick en släng av kulturen, vilket ju var bra. Ikväll är det jobbet som gäller, fast lite roligare än vanligt.

Back to the roots

Hela våren har varit en tillbakagång, tillbakagång i baktakt. Jag har hittat tillbaka till reggae! Det känns skönt och det känns bra. Att vara tillbaka på dessa rötter jag en gång odlade. Och så har jag lyssnat på Göteborgsduon Äkta kärlek, de är jättebra de med. Och slår vårens debatthit, Fridas "Dunka mig gul och blå" med hästlängder. Det är innovativt och äkta och det är feminism.

Och så har jag faktiskt fixat en bra grej, skrivit ledare på beställning och inte gick jag under av prestationsångest. Bara nästan. Och fixat två jobbintrevjuer inför nästa vecka. Vårdish, men vad kan man göra. Båda personerna jag pratade med kändes trevliga och tillmötesgående och det ena stället kan faktiskt bidra med något for real. För mitt kommande projekt. Och det är inte att underskatta!

Läst inlägg på Feminietik och blivit förbannad har jag också gjort. Nu soppa. Rödbetssoppa.

Böle

Igår kväll ville jag sitta och sticka på den där tröjan (som jag lovar, alla kommer att vilja veta var jag köpt den) och titta på teve och det kom inget annat än dödande och nån kostymdrama på BBC Prime (fast jag ville ha typ French and Saunders eller kanske Little Britain) öh, ja MTV raps på franska (charmigt i sig, men alltid lika tvivelaktigt när man gillar beatsen med inte förstår vad de säger. Kan ju vara något mycket icke pk och det är jag ju givetvis rädd för att gilla, haha).

Men tacka vet jag Tv Finland där det helt hysteriskt roliga ”Pasila”, (Böle på svenska) gick. En tecknad samtidssatir av bästa sorten. En vuxenutbildad tant-anti-terroristkämpe förhandlade fram en lösning till en hotande drama med hjälp av 1000 euro och en flaska kossu (Koskenkorva vodka för dem som inte är belevade på området) och en förargad man ville slå hela världen på käften. Han hade ju räknat ut hur det skulle gå och hur lång tid det skulle ta…det enda som behövdes var ju bara för världens befolkning att ställa sig på ringlande led (tre per meter) och honom att köra motorcykel 16 timmar per dag (resterande tid för sömn, kisspauser, lunch och för att sträcka på benen) och så skulle det tar nio år och någonting för att slå precis HELA världen på käften….äh, det är kanske världens tristaste att återberätta det här men roligt var det i alla fall. Jag skrattade och stickade gjorde jag också. Och dessutom fick jag sköna flashbacks om barndomens fantasier om att samla precis alla på jorden på en och samma ställe. Kanske för att tala förstånd med alla. För att få slut på krig och svät kanske. En vision som då verkade lika möjlig som att blinda kunde köra bil (för det kan ju döva, right?). I Finland användes dessutom ett mått för det här, att alla människor på jorden skulle faktiskt få plats på isen på Inari-sjön i Lappland. Och ja, den är stor och alla skulle få plats. Men vinterkläder för hela jordens befolkning? För folk lär ju frysa häcken av sig där på isen. Särskilt de långväa gästerna som absolut inte tränat upp sig med hjälp av pimpelfiske. Vem skaffar fram kanadensisk gås eller lodenrockar för hela bunten? Maten skulle givet vara ett annat problem, i ”Pasila” löstes det hela med en enorm gryta pesto. Gott och dessutom passar den vegetarianer. Ok. Följande klipp är bara för dem som förstår finska, resten får sympatiskratta.

Islands in the stream, that is what we are

Javafan, det finns väl inget att tillägga till det här?

Sorg.

Jag vet inte varför och jag är säkert inte den enda. Men Beppe Wolgers-dokumentären fick mig att gråta. Jag menar, jag är inte ens uppvuxen i Sverige eller med hans barnprogram, (fast givetvis kände jag ju till honom som Pippis pappa). Men ändå. En timmes orgier i en man med mysig mage och ännu mysigare skägg räcker.

Det räcker att se en mysig, eftertänksam man som SER barn och har tid för dem, det räcker med vittnesmålen om att han VERKLIGEN var så bra och mysig och hel trots alla sina egna trauman, för att jag ska sakna en lycklig barndom. För att jag ska sakna en pappa som alltid hade tid, som alltid hade respekt. För att sakna vilda lekar och fantasier och tidlösa somrar förevigade på superåttafilm. Och en barndom att växa ifrån, föräldrar att växa med och ifrån och bli en respekterad vuxen med. Alla har inte den turen, att få uppleva ens en bit av det. Och vi resten, med ofullkomliga föräldrar och trasiga själar får copa det bästa vi kan. Älska oss själva i all oändlighet och köra saturn return på den där banan för att lära oss det mest grundläggande i livet. Konsten av den villkorslösa kärleken.

Och sen var det en fin bit dikt som Beppe läste upp. Jag vet inte om jag fångade det rätt, men det kändes i alla fall rätt i hjärtat. Typ kristalliserade precis det som jag har känt här när jag känt på ensamheten.

”Människor vill bo i varandra. Och får de inte det så hugger de stigar i varandra. Med knivar”

Klagan

Jag märkte att en tand har gått sönder och började gråta för några pengar till tandläkaren har jag då verkligen inte. Och för att jag vet att det är inte enda tanden som behöver omvårdnad. Dessutom är jag rädd för dem, tandläkarna. Den som jag gick hos sist var visserligen snäll, men opsykologisk och dessutom kass tandläkare misstänker jag. Snyggt blev det i alla fall inte och han glömde jämnt slipa ned tillfälliga fyllningen så att det inte skulle göra ont mellan gångerna. Så jag måste hitta en ny. Helst en som bara gör sitt jobb och som absolut inte kommer med åsikter om något som helst och allra minst om det ”att jag borde ha kommit mycket tidigare, vill du bli tandlös lilla gumman?”. Någon som helst inte pladdrar alls. Inte om någonting. Någon som är tyst och på sin höjd sakligt berättar vad hon gör. Duktig på sitt jobb och som fattar att det behövs bedövning, i massor. Och helst billig. Fast billig är väl ingen tandis… Men tips mottas tacksamt!

Dessutom fick jag veta igår att jag rationaliserats bort från ålderdomshemmets sommarvikarielista, fast jag trodde allt var cool. Ja sa ju att jag var tvungen att bevaka mina intressen med det andra jobbet som jag först blev headhuntat till och som jag sen ändå inte fick på grund av att företaget ändrade sin policy gällande någon annan och för att fackliga förhandlingar ledde till att hon, den andra fick jobbet….aaaawwwww! Fan vad orättvist. Och så trodde jag att jag liksom ändå var medräknat på hemmet, men nej. Så nu måste jag, 33 år gammal trolla fram ett sommarjobb och illa kvickt. Tips mottages i största tacksamhet! Kan tänka mig att jobba med nästan vad som helst. Nästan.

Och på kuppen har jag crashlandat, (eller har jag gjort det än? Troligtvis inte, men marken närmar sig!) efter en massa känslor som var roliga så länge de var nästan besvarade…

Fan. Fan ta dessa livets klumpar. Langa hit nya, fräscha, goda, penningindrivande klumpar nu genast så blir jag glad!

Nobodys wife

Det där med äktenskap, jag är inte drabbad för jag har aldrig varit gift och kommer nog med all sannolikhet aldrig att bli det heller. Fast never say never, it won´t last forever.

Men om jag nu rent hypotetiskt skulle träffa någon att manifestera kärlek med, en man, så skulle jag föredra att jag fick ingå partnerskap. Jag skulle inte stå ut med tanken av att vara någons fru och rent teoretiskt, jag fattar inte riktigt poängen med den där könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Förstår absolut att det finns kristna bögar och lesbiska som vill walk down the isle, men liksom…skulle det inte vara häftigare om alla hade precis samma rätt att vara partners med varandra? Partners for life, partners in crime?

I USA är det tydligen någon sorts folkrörelse kring att ”inte gifta sig innan alla har rätt att gifta sig med den de vill”. Och visst, religiösa ceremonier är ju finnas för dem som vill och givetvis måste dessa vara könsneutrala. Men, skulle inte grunden till någon sorts samvaro med lagliga aspekter kunna vara helt och hållet könsneutral? Det tycker jag. Inte bygga på traditionen av att ”gifta sig” och bli man och fru eller varför inte då man och man eller fru och fru?

Ett ny partnerskapslag för alla skulle väl luckra upp härligt bland gammalt skit. Jag menar, fritt fram att ingå partnerskap med vem en vill! Behöver väl inte ha med kärlek att göra, fast såklart kan det användas för det syftet också. Valfritt liksom, vill du att bästa polaren ska ärva din bostadsrätt och skivsamling –ja, ingå partnerskap! Vill du manifestera kärleken till den som fick fem barn med dig, well, fritt fram för partnerskap. Vill du vänta med sexdebuten tills du vet vem du vill ska ärva din bostadsrätt och skivsamling- det finns partnerskap! Bara fördelar och om en nu vill göra mer, så finns det de religiösa ceremonierna för dem som vill komplettera med sådant.

Om folk i USA bröllopsstrejkar tills alla får gifta sig med vem de vill kan väl typ alla de i Sverige som hänger på ”brudportalen” eller vad de där könsrollskonserverande, fluffbröllopsklänningsdrömmande äktenskapsförhärligande sajterna nu heter…och alla dem som är i planeringsstadiet av sitt absolute sagobröllop vända den där ständigt uppåtpekande bröllopstrenden och strejka. En vild bröllopsstrejk tills precis alla har rätt att ingå partnerskap!

Fritt fram att bryta tänket kring det hela, romantisk foreverhet och kärnfamilj och allt det där. Say yes! (Och jag, jag ska vara och förbli nobodys wife).

Festival

Aww, jag blev just jättesugen på att gå på festival. En ny en, ”Way out west” i Göteborg i augusti. Architecture in Helsinki och Erykah Badu och Lady Sovereign och Regina Spektor och rätt så många andra som är klara-färdiga-gå skulle jag gärna vilja se. Jag tänkte bara att ouch, jag har nog inte råd men hey, jag är ju trots allt frilanserjournalist ibland. Gäller att hitta en uppdragsgivare och de facto har jag redan en jag tänker på. Så det ska nog gå bra det där.

Och så har jag fastnat totalt för Mark Ronsons ”Stop me”. Smithslåten ni vet. Och roat mig med att läsa hans gästbok på My Space. Tjejer som berättar att de var de blonda längst fram på hans konsert där och där. Eller någon som ”gillade låten, det känns som om jag hört den förr…”. Jo, det är bara konstatera. Alla har inte riktigt pejl på det popkulturella referensverket. Men nu är jag trött. Imorgon ska jag jobba igen, casha in nickled and dimed-stålar....och så ska jag nynna på Martha and The Vandellas "Ready for love" och "Heatwawe", två favoritlåtar från den tiden jag på riktigt var ung och oförstörd.

Fötryck med ett ansikte

Förtryck med ett ansikte, det kallar jag chokladkakor som är namngivna efter landet de kommer ifrån. Ghana, Venezuela, Madagaskar, till exempel. Har du inte sett dem, gå och kolla i godishyllan på den där lite mer välsorterade affären, Konsum till exempel.

Det är väl välkänd fakta vid et här laget att kakaobönor, precis som råvaror till många andra lyxartiklar från länderna långt borta från dessa välsorterade, dignande livsmedelsdiskarna produceras under tvivelaktiga förhållanden. Med hjälp av barnarbetare, miljögifter, slavliknande arbetskontrakt, undermåliga inköpspriser…och nu när det finns chokladkakor med ett ansikte liksom vet vi väl precis var vår skuld till tredje världen hamnar.

– Jaha, den här kakan, mm vad gott förresten, 85% kakao, är framställt av kakaobönor plockat av venezuelanska 14-åringar!

Om vi inte förespråkar globalisering av markanden då förstås med allt det innebär. Tycker att all handel är bra handel, tvivelaktig marknad bättre än ingen marknad alls. Låga inköpspriser som driver folk till lånefällor och i värsta fall självmord (något som ökar bland bomullsbönder i Indien, på grund av sjunkande världsmarknadspriser) är väl inte vår bag, inte ligger det på vårt bord. Eller?

Jo, det gör det ju. Och ska det vara choklad så ska det nog helst vara den där med rättvisemärkningen.

I prepared a Quiz for you

Den där låten, The Quiz. Ska jag göra en egen? Frågefromulär för kandidater som ska in i mitt liv? Frågeformulär för att veta svaret, veta mer. Inte för att veta säkert, men veta något. Lite answers till knepiga frågeställningar som kanske är viktiga att veta svaret på.

Vad skulle min quiz gå ut på? I alla fall skulle jag undra om det där om bagage. Har du bagage? Ja? Nej? Vid ett ja en följdfråga. Dealar du med det? Avlastar du dig själv, arbetar du med att lätta på det eller stärker du dina muskler för att kunna bära ännu tyngre last för varje år som går? Hur går det med bagaget bag lady? Berätta för mig, och använd för guds skull gärna papprets baksida om det behövs!

Och så skulle jag fråga också om du lever i kärleken. Hur ser du på det där? Är det en kraft som får världen att andas eller är det något på det personliga planet? Älskar du världen? Älskar du dig själv? Berättar du för dig själv och världen hur vackra ni är ihop ibland? Viskar du det i örat på den som lyssnar? Viskar du det när ingen hör eller kan du tänka dig att skrika det i ett gathörn för alla som är där och hör?

Kanske skulle jag fråga om vad det är som är viktigt i relationer till andra egentligen. Är det viktigt för dig att samarbeta, sträva mot samma mål fast med olika medel? Är det viktigt att drömma om annat än ett nytt kök eller ny bil eller ny diskmaskin? Den där semestern? Är det viktigare för dig att släcka världen som brinner eller tutta eld på flera ställen? Eller är du den som låter det brinna och hoppas att inte ditt hus brinner upp? Är det viktigt med sanning, är det viktigare än konsekvens eller hänger de ihop?

Är det något för dig, livet? Och i så fall vad är det för dig, livet?

Ja, det var allt för den här gången.

Nickled and dimed, swedish version

Det som var ett swoosch ena veckan är stillsamhet, värsta tysta veckan nu veckan efter. Vad konstigt det är, att livet kommer i klumpar och att det är så uppenbart att det gör det. goda klumpar, klibbiga, svårdefinierabara, kärleksfulla, lätta, tunga. Klumpar it is.

Om jag nu skulle söka efter mening så skulle den väl vara det att fan, bra saker är bäst innan de händer. Att den där stunden när allt är möjligt och knopparna knoppas, det är den bästa stunden. Den innan gryningen. Innan skeendet. Innan verklighetens krossande tyngd och allt det där som är liksom kanske blasé sedan, eller så.

Men egentligen, jag borde vara glad och jag är det också. För all kärlek är bra kärlek och vare sig jag vill eller ej så är det i alla fall inte stilla just nu. Även om jag inte hörs bland 11,9% av Sveriges befolkning i sommar. Även om jag inte den här gången heller lyckades pricka in en potentiell kärlekspartner och även om det blir tonvis med skitiga blöjor som betalar min hyra i sommar.

Jag tänkte att ja, gör jag det kan jag ju cykla till sjön efter jobbet. Läsa böcker och lyssna på vinden och ligga där och tänka och spana in molnen som ändrar form och lyssna på alla sommarpratare på p1.

Fast när jag tänker på det blir jag lite ledsen, lite tom inuti. För jag vill vara bland människor, i världen med världen med mig! Så vill jag ha det.

Case of you

Joni Mitchell - A Case of You

Add to My Profile | More Videos

My own personal Samsara

Egentligen, egentligen borde jag vara på topp. För tristess är det värsta jag vet och nu är det inte så mycket sådant. Mycket som sjuder, mycket som händer och vad vet jag. Vad vet jag om det där, hur det blir. Livet! Alla chanser kanske blir bortspolade och gone with the wind, men saker händer i alla fall. Och jag händer med dem.

Men, en grym bok och ännu mer är på gång och jag har fyllt 33. Igår.

Jag funderar på förväntningar och det man får. Är kluven. För jag tycker egentligen att förväntningar ska man ha för annars…vad händer då? Inget!? Jag vill förvänta mig det bästa av det bästa. Det bästa i hela världen för mig. Men jag vill också kunna acceptera det som är, det jag inte kan förändra för det finns, det med. Acceptera att jag faktiskt har ingen aning varför vissa saker blir som de blir, bara flyta med och inse att my own personal nirvana är inte ens nära, så vitt jag kan se. Det är den inte. Tacka vet jag samsara.

Stockholmsförorten Ludvika

Jag är så flyttsugen och då och då surfar jag in på bostadsförmedlingens hemsida och spanar in vad jag eventuellt skulle kunna få (och i sommar kommer jag att få, har jag tänkt). Men jag blir samtidigt så himla trött på det hela här…de långa avstånden, dryga Stockholmsmentaliteten som yttrar sig i allt från cafébiträden from hell till i det att allt är så svårt och trögt och att så många människor råkar samlas här och vilja samma saker.

Som ett brev på posten för oss (jag misstänker att det finns flera som jag som drömmer om ett tillvaro somewhere nicer, somewhere cleaner, somewhere easier) har STOCKHOLMS stads bostadsförmedling nu utökat sitt samarbete och erbjuder lägenheter i Ludvika. Ja, Ludvika i Dalarna. Det du!

Omställning i tid och rum

Här är jag igen. Jag har inte sovit något vidare den senaste veckan och jag börjar få rätt dålig hy och koncentrationssvårigheter.

Helgen på torpet, den arbetsstinna den, blev inte av. Jag är inte den som har sågen och färgen och bilen och utan dessa tre saker blir det jävligt mycket svårare att göra färdigt där. Så jag ska befinna mig i det, men ibland är det så svårt att ställa om! Känner passiv aggressivitet och oro, jag vill att huset blir färdigt och sålt. Jag vill släppa och inte betala räkningar ett år till.

Men viktigaste är kanske, just nu, när jag fick ett par extra dagar hemma är att jag samlar min shit ihop och förbereder mig för att ta nästa vecka med storm. Jobbmässigt alltså. Jag vill få båda jobben och båda jobben är jag värd.

Och ett spännande projekt tar form och även om allt är mer eller mindre oklart är vi båda pepp som ska göra det. Men hur det blir med att strö på socker vet jag inte, det får ta sin tid och tiden får visa utgången. Och all is good, för det blir ju alltid som det blir.

Insallah. Om Gud vill.

Nu har det hänt. Flyt föder mer flyt och kärlek föder kärlek. Fast mest är det flyt som det handlar om nu. Två jobbintervjuer nästa vecka och grejer typ ur tomma intet. Trolleri. Nu vet jag att jag gjort rätt. Helt rätt som lullat runt här på landet och lagat mitt hjärta, vilat mig, uttråkat mig, lärt mig tålamod och utövat det. Torkat rumpor och skött hästar och barn och gamla och utveckligsstörda. Och haft det roligt i hemlandet och mints gamla känslor. Lärt mig nya. Omvärderat och börjat tro på att fan vad jag är bra på riktigt. En del av världen är jag. Och det känns så fånigt att säga, men universum ger tillbaka.