Är det bara jag....?

Jag menar, jag kände så här innan också. Mest, för att jag verkligen minns. Med det där superminnet som är till för att minnas just sånt här. Men nu är det verkligen mer än vanligt, den där "Jag minns alla mina älskare och hur de bukade ta på mig"- känslan. I´m haunted! Och det är Facebooks fel.

Jag blev vän med en kille. På Facebook alltså. Jag var hans första, 1990, någon vinternatt var det. Han tyckte att mina ben var stickiga och det var de, rakade för en vecka, två sedan. Jag minns hans lukt så väl och hans blick och söta kinder. Jag minns vad jag hade på mig, till och med. I alla fall toppen. Och han var verkligen jättejättesöt med sin vänliga blick och mjuka röst och skratt och jag hade spanat in honom månader tidigare på ett fotokurs. Och en kväll på en pub (där ingen någonsin kom på att fråga leg) kunde jag inte tro min lycka. Där var han! Och jag var väldigt väldigt väldigt keen. Keen on him. Vi drog hem till honom och ja, helt utan bättre vetande blev jag hans första sexpartner.

Jag minns hans sovrum, han hyrde övervåningen i en villa som inte längre finns. En julslinga som gav ett mjukt ljus, den där lite fuktiga doften av ett trähus byggt på 50-talet. Träpanel. Jag tittar fortfarande ditåt, ibland i alla fall, när jag passerar, när jag hälsar på hos mina föräldrar. För det gjorde jag en lång tid, vanan sitter inne. Vi såga flera gånger men snart blev han kär på riktigt, i en tjej med jättestora ögon och långt, hennafärgat hår. hon var skitkort och hennes blick oförglömlig. För mig i alla fall, för jag tror att min första pojkvän hade en thing för henne också.

Jag var nog jättekär i honom, egentligen. Men inte han i mig. Och nu när jag kom tänka på honom igan känner jag bara...åååh, förstå mig! Älska mig! Förstå att jag är just bra! Han trodde att han inte var min typ. Det sa han i alla fall och jag trodde på det då, tror fortfarande på det. Att han menade det och att han trodde det. Fast såklart han menade spegelvänt att jag inte var hans. För vild, för mycket. Som alltid. Jag kan se vad han menade. Men så fel han hade. I alla fall, jag menar, angående min typ. Min typ är Shy guy.

Men det är nog bara typiskt mitt kärleksliv. Tillgång och efterfrågan möts i föbifarten och i största möjliga missförstånd. Det är sannerligen ett mönster som upprepar sig.

Och nu när jag ända hade feeling passade det jättebra med ytterligare ett avsnitt av "Confessions of a free woman" med min trötta kropp under filten, på min röda soffa. Med te och fruktsallad. Jag njuter av varenda sekund av den. Go Jennifer!

Och förresten, I don´t want no fly guy, I just want a shy guy!