I´m an orange moon, reflecting the light of your sun.

Helvete vad kallt det är! Och den där stora augustimånen. Vad vacker den är, och vad vacker den ångande asfalten.

Jag borde skriva på en ansökan, få trådarna hänga ihop, hålla dem i min hand i ett knippe och piska fart i projektet. Kiddy-up! Kiddy-up! Men två arbetspass idag och den där cykelturen hem i uppförsbacke, mitt i ångande asfalten och med en för tung äppelpåse på styret och bilarnas långlysen som bländade. För en gångs skull lät jag bli att känna på ensamheten, den är trots allt alldeles relativ. Annars brukar den vara min ständiga följeslagare på den där sträckan hem. Ensam är jag inte, bara mitt i mellan människor och sammanhang. Och jag vet att det inte är för evigt så här, att varje dag är en annan dag. Faktiskt. Det måste jag påminna mig om ibland.

Och back in business är jag, med besked. För en vecka sen var det stora medieparadiset, nu är det tre olika gruppboenden på en vecka. Men det är väl livet? Och det verkar även så att det är snart slut på ägandet för min del. Det lilla röda är snart någon annans lilla röda gulliga. Tack goda gudinna för det!