Jag har gjort allt som det går att göra här i min lilla by. Jag har cyklat de finaste vårvägarna och nästan tappat andan av allt som väntar på att få växa och är så vackert och öppet. Sett de lustiga husen utan räta vinklar och i pastellfärger för hundratusende gången. Och fast det är så fint på sitt eget sätt och vis, fast min finaste fina cyklar lite tioårigt-motsträvigt med mig så vet jag att jag hör hit lika lite som för elva år sedan, när jag kom och första gången såg allt.
Jag vet inte om det finns en plats på jorden som skulle kännas som mitt, en stad eller en by eller ett landskap…men jag vet att jag längtar härifrån. Så intensivt att jag knappt kan koncentrera på annat. Och jag vet att jag är så glad, fri, i stunden när jag är on the road. Jag tycker om mitt hem, det mysiga, hemtrevliga, alla färger och allt som är mjukt och rörigt och mitt. Ingen skulle nog kunna gissa att jag är den som saknar sitt hem minst av alla. Men jag vet att jag inte saknar den när jag är borta. Borta är jag fri och glömmer bort att jag borde höra hemma just någon speciell stans.
För när jag är på väg, då ser jag och iakttar och observerar. Jag njuter av stunden och tycker om det jag ser och inte. Jag tycker om att titta ned från främmande berg och tälta bakom en bensinmack och vandra på dammiga gator och se slitna fönsterkarmar och udda industriområden. Och pressa varm sand mellan tårna och irritera mig på att vågorna aldrig tystnar.
Jag måste iväg. Det måste jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar