If it´s not love...

...then it´s the bomb that will bring us together.

När jag var ung, eller typ runt 20 väntade jag på världens undergång. På allvar. Jag odlade dreadlocks och nynnade till "Babylon is a trap is a trap". Och läste på som tusan om allt som har med överlevnad att göra. För den dagen då vi goda, fit for fight-folks skulle få vara överlämnade åt vårt öde bortom tiden med vårdcentraler, flygplan, motorvägar, byrokratiska beslut...Jag pluggade på allt om självhushållning till örtomslag mot mjölkstockning och kålrotsjuice för hostan. Om hur man samlar kondensvatten från plantor och samlar frön och vilka rötter går att äta och hur gör man tvål. You just name it, I have heard of it.

Kanske var det inget mer än en naturlig fortsättning på en ångestfylld barndom i kalla krigets och Bombens skugga. Mina föräldrar betraktade nog nyheter som barnprogram och kärnvapenhotet, slutförvaringen av atomsoporna, oförklarig fiskdöd i åar och vattendrag, giftbesprutningen av kalhyggen, hålet i ozonskiktet, kriget mellan Iran och Iran, Israel - Palestina-konflikten, hiv och ebola blandades till en härlig smet som fick världen kännas som en rätt så jobbig och hopplös plats att planera sin framtid på.

Jag kanske inte var fullt så övertygad av att Haile Selassie skulle dyka upp livs levande igen och leda oss till Etiopien bakom rödgulgröna flaggor... Men jag var rätt övertygad av att den här världen inte kommer att hålla, inte som den är nu. Och att det finns ett babylon, att det är samhället som vi lever i just nu. Och att jag måste ha en plan b, helt klart måste jag det.

Nu undrar jag lite grann vad det är som hände egentligen, för jag ser på världen och vår överlevnad på ett betydligt mycket ljusare sätt nu än då. Betydligt ljusare fast det helt klart går käpprätt åt helvete med många saker. Jag menar, växthuseffekten is here to stay, precis som vi vetat i flera decennier, krigen har inte tagit slut på långa vägar, fortfarande mördar människor varandra av valfri anledning och konflikthärdar är de samma och fler därtill. Och inte har vi blivit av med atomkraften heller.

Har jag blivit bekväm av mig, eller vad är det för fel? Storebrorsan är här, straight outta 1984 och bevakar oss på gator och torg och man kommer sannerligen inte långt utan ett personnummer. Är det så att mina personliga motgångar har tagit plats och min bibliska, eller var det darwinistiska "fittest of the fittest"- överlevnadsvilja har mattats av i takt med att den lilla sfären kring mig behöver mig?

Well, if it´s not love, then it is the bomb that will bring us together. Tills dess då.