Jag och K dividerade om relationer. Vi gör väl inget annat, trots vissa ansträngningar av att ha temaprat om till exempel mänskliga rättigheter...allt slutar ändå med att vi pratar om relationer. Så vi pratade om vad det är som gör om en får kärlek eller inte. Inga rätta metoder finns, inga rätta personlighetsdrag heller. Och jag funderade på det där att mina ex blir nästan utan undantag ihop depphögar och instabila ena efter mig. Och inte bara ihop, de gifter sig, flyttar ihop och får barn gör de också, på nolltid.
Och jag känner att fan, kom och hjälp mig! Är inte jag svag nog? Är jag beyond hjälp? Utstrålar jag för mycket överlevnad? Eller är det där bottenlösa skiner igenom. Och det tyckte K att jag har, en elakartad tendens att föra dialog med mig själv där jag är meningsmotståndaren och medhållaren i ett. Att jag alltid redan i förväg ska skylta med att fan, jag klarar av ALLT. Till och med det där och det där och även om det värsta skulle hända, ja, det klarar människor också av. Särskilt jag. Och skulle jag tvingas simma över Atlanten med en sandsäck på ryggen skulle jag säkert klara av det också. Och simma tillbaka, nu när jag väl ändå är igång.
Är jag rädd för at visa svaghet? Förmodligen. Jag är rädd för att min bottenlöshet ska skrämma bort andra, det där som kommer fram när både medhållaren och meningsmotståndaren tar en brejk? Kanske är det det, eller kanske min styrka, den där fasaden som gör det? Så hey, kom och hjälp mig! För nästa gång jag ligger i bitar på hallgolvet efter en ansträngande dag, vecka, månad, ett helt liv få någon frivillig gärna plocka upp mig och klistra ihop igen. Tappa ett bad åt mig kanske, stryka mig över håret. Och snälla, gör så att jag ska sluta känna, sluta behöva känna en enda gång till att jag förstår! Jag förstår precis vad du och du och du menar. Jag förstår precis att så är det. Och du vet, jag ÄR stark på riktigt. Jag lovar! Världens bästa på att powersörja och komma över och gå vidare och odla min styrka. Jag kommer över det här, det där och visst, jag passar på att förlåta det där också, i förbifarten.
Jag vill inte vara där längre. Jag vill vara svag och tillåta mig att falla ihop och säga att nej, den här gången kommer jag inte över någonting. Överhuvudtaget. Och fan, passa på att utstråla det också.
(Men nu ska jag glömma det där. Cykla iväg. Plocka en kasse med brännässlor innan den tiden är förbi. Back to the roots! Titta på vattnet, befinna mig mitt i hundra olika sorters grönska och se ladugårdssvalorna kretsa över kohagen.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar