I wish I was a 40-talist

Den tanken slagit mig rätt många gånger, faktiskt första gången redan när jag var 13 och vi var och hälsade på hos mormor. Woodstock-dokumentären kom på teve och sällan har jag känt sådan samhörighet med några på andra sidan av rutan som då. Alla barbröstade, leriga hippies höga son hus i en salig röra, varför var inte jag där? För att jag inte var född förstås. Och mina föräldrar, de var inte heller där trots att de hade åldern inne. Sanningen att säga var de inte ens i närheten, varken mentally eller physically. De sjöng Bellmans visor med studentkören och blev fulla på billig rödtjut. Någon kompis kanske var maoist, en annan lite hippie, men inte någon dem.

Men jag har sedan den där Woodstock-dokumentären livnärt en hemlig dröm om att vara en 40-talist. Tidigare var det våta drömmar om ockuperade studenthus och rykande högar av bysthållare. Demotåg för daghem och mot Vietnamkriget. Konserter med band som man önskar att man legat med för att ha något att skryta med för barnbarnen.

Dessa drömmar har nu förändrat karaktär. Idag drömmer jag om en 40-talistst levnadsstandard. Jag drömmer om att ha bakom mig trettiofem år långt äktenskap med den där mahjong-velourkillen som jag la mina ögon på någon gång under 1972. Att jag fortfarande skulle kasta kärleksfulla blickar på gubbstrutten med glesnande kulturskägg och prostatabesvär. Tänk om jag vore en 40-talist? Tänk om jag skulle ha ett hus vid havet eller lägenhet i innerstaden eller kanske båda? Tänk om jag skulle ha bakom mig ett arbetsliv från tiden det var bara gå och plocka en livslång anställning om man hade några års universitetsstudier bakom sig. Kanske på Sveriges Radio? Tänk om jag vore en sån där tant med vildvuxet järngrått hår och säsongskort på Stadsteatern? Med i ”Moderna museets vänner” och kanske skulle jag vara en av dem som gjorde "det där" vad det nu var för nyskapande, först. Tänk om jag skulle närma mig pensionsåldern och det givet justa pensionen. Tillsammans med den där mahjongmannen, som förresten givetvis utnyttjade den nyvunna rätten till att vara föräldraledig när barnen var små.

Tänk om det skulle vara så. Istället av jobbsök i desperation. Kärlekstörst på nätet. Barn på halvtid. Ångesten över av att behöva komma med något nytt hela tiden och BIG TIME också eftersom allt redan gjorts både en gång och två. Tänk om jag istället kunde sitta i ett kollektiv och käka groddar med allvarlig mittbena och en proggig unge på varje arm. Bara vara där i stunden, men veta att det här, livet, det kommer att gå bra för mig.