I´m at where your sister went. Intelligent.

Ibland kan jag unna mig bra saker. Som ikväll. Sitta här hemma, trivas för det gör jag ju! Jag älskar mitt hem. Hälla sunkiga drinkar åt mig själv. Titta på en favoritfilm. Läsa en bok jag gillar. Sitta på en sån där skomakarpall ingen annan gillar under köksfläkten och röka och lyssna på musik jag gillar. Det måste nästan vara så att jag älskar mig själv, min tillvaro.

Konstigt vad lätt det är att tappa bort det där. För mig i alla fall. Att tänka på kärlek och törsta efter den får mig alltid att vilja ändra på mig själv. Vara någon smartare. Tuffare. Någon snyggare. Mer spännande. Det får mig att vilja bli minimalist. Eller varför inte maximalist? Rensa bokhyllor och klädeskåp och sätta upp den där tavlan som egentligen passade bäst när den lutade mot väggen. Eller kunna en massa saker jag inte vet något om. Fast samtidigt, finns det något jag inte vet något om? Jag vet ju lite om allting, nästan i alla fall. Men inte mycket av någonting. Men i alla fall, jag vill veta och glänsa och jag vill bli sedd. Jag vill vara den roligaste kvinnan i ett universum. Smartaste också, fast jag vet att det är långt dit. Men aldrig kan jag tänka mig att det kanske räcker med att vara jag. Kanske för att det är så vanligt, att det ska vara så viktigt att vara omtyckt. Viktigt att vara intelligent.

Tänkte på det idag när jag gick min ensamma, långa, blåsiga promenad till tåget. Alla brevlådor med två namn eller flera. Jag kan känna en längtan efter att vara ett namn på en sådan. Särskilt om huset är snyggt eller adressen attraktiv. Särskilt om det haglar. Eller granar faller utanför tomtgärnsen. Men, en kväll som denna. Med mig själv som det bästa sällskapet. Då räcker det med mig. Att vara jag. Vara nu.

(The Art company - Susanna)