En vän till mig åkte pendeltåg med sin nioåriga son för ett tag sedan. En sen fredagskväll var det och några bröliga, halvfulla tonåringar åkte med.
”Mamma, den där tjejen pussas med den där killen FAST han svär så mycket”, sa sonen till min vän. Hon var rörd över hans naiva betraktelse. Och skrämd var hon också över hans första insikt om att succés hos det motsätta könet mycket väl kan stavas så där. Odräglig, nedsättande, det är lika med populär.
Det är rätt många män som har berättat precis samma historia för mig. Män som jag varit ihop med, kompis med, vän med. De är ju de där killarna som ”aldrig sa hora”. De snälla killarna som, om de inte träffade någon som jag, aldrig fick något. Fick vänta med hånglet i evighetens evighet medan pubertala bröst blottades för dem med snus under läppen och hockeyfrilla och våldtäktsrykte.
Ronnie Sandahls debutroman ”Vi som aldrig sa hora” handlar om dem. Snälla killarna och manlighetens förväntningar på sina bröder. Uppförandekoden som garanterar access i närmaste par stringtrosor. Jag har inte hunnit läsa boken än, bara recensioner (DN http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=626586 är helt praise the Lord och Svd ger den en rejäl sågning). Men den handlar om en tonårskille som växer upp till en tjugoplussare och hans betraktelser över varför det är svinen som samlar in pärlorna.
Jag måste säga att det är ju precis för de där aldrig hora -killar jag faller för. De får ju gärna vara nördiga och knäppa eller extroverta, men inte elaka, nedsättande eller överdrivet manliga.
Men en gång blev jag ihop med en som var en sån. Behandlade mig illa. Kallade mig hora, bland annat. Och jag trillade dit, till en flera års lång normaliseringsprocess. Fluffigt bäddat av vårt samhälle och dess normer där det trots allt var normalt att stanna. Att det trots allt var så ”killar kan vara”.
För historien om the bad guy och vad-en-kvinnas-kärlek-kan-göra-med-honom- har vi ju alla matats med. Det tog år och dar att komma över den svackan. Att återupptäcka min egen nej-kraft. Att fatta att ja, jag borde ha stannat i den manssegmenten jag gillar bäst. Hos killar som aldrig kallade någon för hora.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar