Ambivalens

Åh vad jag är ambivalent idag. Jag både vill och inte vill. Försöker tänka praktiskt, som att dte kanske vore bra för mig att skaffa ett jobb. Även ett som inte känns helt hundra, även ett som jag vet inte om jag klarar av.

Orkar jag verkligen ta hand om människor med stora behov? Och varför ska jag göra det? Kanske som straff, för att jag aldrig blev något bättre än så, som straff för att jag inte orkade anstränga mig. Som straff för att jag inte var på rätt plats i rätt tid och minglade med rätta människorna. Som straff för att jag inte rokar vara så himla glad, hela tiden. Och för att svåra sker gör det ibland svårt liksom. Men hey! Än så länge har jag bostad, ett välartat barn och i alla fall en påse morötter i kylskåpet.

Igår var en rätt så trevlig dag, men på sätt och vis också skitjobbig. Först jobbintrevjun till det där ovannämnda jobbet, sen en solig promenad vidare till Söder (jag klarade av att gå över Årstabron alldeles själv! Jag var rädd, men det gick!). Jag köade för en vegobrugare i Medelhavsdeli på Götgatan. Bakom mig en ung kille, kanske 25, som pratade med nån kompis i mobil. Om krönikan han skulle skriva igår om det och det och hur han precis hade varit och klippt sig. Vad det kostade? Jag vet inte, sa han. Betalde med kort. Femhundra kanske? Skitsnyggt ja!

Och jag kände att tja, här står jag. Som riven ur Nina Hemmingsson -seriestripp. Alldeles grå, så deprimerad att den lysande vårsolen får ett dimmer. Klipper mitt hår själv (jag är ifs ganska bra på det) för jag inte har råd att gå till frisören, än mindre bara låta kortet vina.

Promenerade vidare till Gamla stan, till Johannas butik. Därinne två väninnor till henne, i vår ålder. Den ena med nyinköpt villa i ett av de finare villaförorten och ännu mer nyinköpt gräsklippare. Båda med killar som gillar fräsiga, lite preppy kläder...och stiliga var de. Och vackra. Båda med två barn som säkert vallas runt i fantasifulla kalas och allas föräldrar är snygga och lyckad. I mina ögon lyckade och bara så miltals från mitt liv. Det där livet, lyckliga livet med en karriär, en partner, lycka, framtidsplaner...den kommer nog aldrig att hända mig. Och definitivt aldrig, om jag fortsätter tänka så här.