Igår var jag på fest med L. Hon spelade skivor och jag ville egentligen spana…men de flesta där var födda samtidigt som jag hade drabbats av finnar och tonårsångest. Eller rent teoretisk kunnat vara mina barn, eftersom de var gjorda ungefär då jag sexdebuterade och bodde i ett helt annat land, pratade ett helt annat språk. Resten var nog väl bebisar under min mellanstadietid. En rätt så ångestladdad historia den med. Näväl. Ålderskillnaden var lite väl. Och så vet jag inte om jag egentligen står ut med den mycket vita, heterosexuella medelklassmassan, som Norrlands i Uppsala bjöd på.

Den enda som fanns att spana på är lite otillgänglig. Inte lika otillgänglig som Gael Garcia Bernal (är det här året jag spanar kändisar på avstånd? Vad tragiskt i så fall). Men otillgänglighet har nog aldrig varit något hinder för mig, egentligen. Jag tycker om att drömma och jag tycker om utmaningar. Särskilt övertygad verkar jag vara om relationsmässiga utmaningar. Desto mer jobb, desto mer sporrad är jag. Hmm. Tragiskt det med.

Och så har jag gjort reklam för att jag lämnat ”den där listan” med egenskaper som ska stämma (ja snälla ät inte kött och ha färgglada kläder och gärna lite rörigt hemma och gärna fri men ändå redo för att träffa nån…jag menar…mig…) när jag letar efter en eventuell partner. Att jag hädanefter bara går efter kickar, inte efter förutfattade meningar och egenskaper. Inget tvång att vara feminist och vegan och gudvetvad! Men fan heller. En musikalisk kulturarbetare med en goofy smile…det är väl i den kategorin jag hoppas att det klick-klickar. I kategorin oregelbundna arbetstider och ännu mer odefinierbar inkomstdeklaration och något gemensamt i bakgrunden sökes!

Men till dess, just det. Jag är nöjd som det är. Singel menar jag. Och jag har haft två trevliga helger med två trevliga kvinns. Pratat relationer och musik och jobb. Livet. Det viktiga.

Och nu har jag skickat iväg mina ansökningar till tv. Jag vet inte vilka knep ta till riktigt…men jag hoppas att de funkar. Så at jag kan bli eder egen Bridget. Men upplysningsvis så längtar jag inte efter att se min egen version av Hugh Grant och Colin Firth slåss till ”It´s raining men”. Bara så att ni vet. Nu ska jag sova. Gott och ganska länge.