Spänd ringmuskel till dejt

Så var det vår igen. Och jag gick på dejt. Tänkte att jag kan väl skita i om han kan det där med interpunktion (även om jag vet att språkliga brister retar mig ofta till vansinne), jag kan väl skita i att han verkade lite torr. Humorlös liksom. De kreativa intressen kanske ändå berättade om någon som är levande? Och what the heck, en kvälls hångel skulle vara helt okej om inte såna dära gnistor uppstod.
Men där satt han, ingen Mr Right, eller ens Mr Right Now. Bara en rädd, stel, otinad man. På gränsen till otrevlig och till 100% oflörtbar. Kontakträdd, rädd för fysisk närhet, rädd för att förlora någon. Rädd för att ens säga kanske. Rädd för kommunikation och rädd för fel signaler. Eller var det signaler i störst allmänhet? Förmodligen.

Och jag drabbades av en önskan att allt vore annorlunda. Att möten kan uppstå och att jag inte alltid skulle känna mig som en jävla objekt, en som ska castas till en roll som flickvän, för annars får det vara. Att människor skulle våga vara öppna och ta stunden som den kommer och inte löpa sin väg som rädda harar. Men mjo. Det är lång väg dit. Ibland undrar jag om vi ens är på väg.
Men det var det. No more stela män i mitt liv, det löftet är ju ändå någorlunda lätt att hålla. Gäller sedan länge. Och nätdejting…jag tror att jag låter bli det med. I alla fall ett tag. Så turliga möten som jag har träffat så har det nog ändå varit i minoritet. Och dessa dejter…jag vet inte om jag orkar konfronteras med flera män som lider av känslomässig förstoppning! Och varför skulle jag det? Varför skulle jag det.

Det som spädde ut min frustration var Gael Garcia Bernal- in real life. Fast jag känner mig kluven, som på en socialantropologisk deltagande observation i mig själv. Jag, 33 år gammal alldeles fnissig över honom? Mystiskt. Men skönt, jag vill inte tappa förmågan av att njuta av livet och att tycka att en ung, liten mexikansk hunk i tisha och med de rätta movsen i kroppen är en hunk räknas ju väl dit.