Jag är kär. Jag är kär i en stad bortom Atlanten. Och jag är kär också i min återfunna, nyvunna frihet. Frihet som det är, när ens gemensamma-vårdnad barn börjar bli stort och allt är åter möjligt.
Men så är det där med flyg, ingen ny tanke, men nog så aktuell just nu. För att många människor har möjligheten att resa är ju positivt. Det är jättepositivt att människor får se andra hörn av världen och andra ansikten än de dem är vana vid. Som tanke är den positiv, men samtidigt så är en stor del av resandet frossande, frossande i resurser vi inte längre har. I is som smälter och björnar som svälter…och jag är tveksam om en- eller tvåveckors charter till en valfri destination räknas som konstruktiv, kulturell utbyte. Förmodligen inte, även om det förstås kan vara en introduktion och en inkörsport till mer resande.
Flyget måste ju minska. ALLT måste minska! Skräpkonsumtionen, köttkonsumtionen, körda mil i bil…men frågan är, vad vill vi helst offra? Jag som tagit avstånd från att kött, inte kör bil, har kört med lågenergilampor och miljövänlig tvättmedel i fulla maskin sen de kom, jag återvinner, köper saker med så lite förpackning som möjligt, närproducerat, ekologiskt… halsar inte flaskvatten…undviker skräpsaker som inte håller…jag gör mitt bästa som en enskild konsument. Men samtidigt vill jag inte ge upp en långresa då och då, även om jag gör de närmare med tåg. Jag vill känna att jag FÅR fast jag vet att jag inte får…för ingen får, innan vi saktat på takten. Men tänk om alla var som jag? Och affärsresorna sköttes med hjälp av avancerat teknik i sajberspejs och hålet i ozonskiktet lappades ihop och koldioxidutsläppen sinades och alla hade mat och vatten och demokrati…skulle inte vi alla få göra en långresa, då och då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar