Livspusseldrömmar

Jag hade en sån bisarr diskussion med en ung arbetskamrat idag. Eller, bisarr och bisarr. Men en sån som får en att förstå hur olika folk och folk är. Hur olika folk ser på livet. Framtiden. Å ena sidan har vi en oskyldig 21-åring som är bara för naiv. Bor hemma (för att det är skönt) och kan inte fatta att det går att vara vegetarian. Att inte alls äta kött! Typ breaking news.

Well. Lika märkligt var det tydligen att jag inte ångrade för att jag pluggat en massa år, tagit en massa studielån och utbildat mig till något som inte automatiskt ger jobb. Och för att jag hankar mig fram med timvik och uppskattar min frihet, som ändå nånstans finns där. Så på andra sidan jag, en 33-årig desillusionerad fruntimmer med en massa analytisk förmåga och noll möjlighet att använda det i arbetet.

Hur som. Själv skulle hon plugga entreprenad och bli en egenföretagare och allt kommer säkert att gå jättebra för henne. Det tror jag. För det är ju inställningen det hänger på. På armbågarna. På det som en ser som det mest möjliga scenariot i sitt liv.

Och så tänkte jag på mig själv, för jag jobbar som timvikarie på exakt samma ställe där jag började extraknäcka för snart tio år sedan. Mitt första riktiga jobb i Sverige. Och då, då blev jag bara helt avskräckt, för en av mina mer tillfälliga arbetskamrater var en kvinna i 50-årsåldern som bara glidit hit och dit på olika vikariat. Inom vården, inom städ. Inom diversearbetarbranschen. Nu var hon 50+ och kvar där, i vikariatlandet. Det var då jag bestämde mig definitivt att skaffa en högre utbildning. Ta mig uppåt. Framåt. En annanstans. Inte stanna kvar! Följa mina föräldrars spår och inte ge mig på en klassresa i rakt nedåtslungande spiral där botten är där jag är typ nu. Där jag har stagnerat.

Så…hey, vad hände på vägen? Jag hänger skamset huvud. Går igenom minst en trillion tankar som lovar bättring nu på direkten, nästa vecka och hela resten av livet också. Nya tag i karriären och inre bilder där jag är framgångsrik och klär mig i axelvaddar son i en åttiotalsfilm.

Vad skjutsiken gör jag kvar i rumptorkningsbranschen? Är det så att det är det jag har begåvning för, att det är där jag trots allt passar bäst, liksom? Att det var ju jättebra at jag äntligen lärde mig att ta hand om andra människor för det kunde jag inte förr. Att jag nu renodlat min empatiska förmåga till sådana höjder att jag till och med gillar jobbet! Att studieåren var roliga och värd all låntagande, men att meningen med dem var..just det, att jag tänker och dissekerar fint från genusperspektiv och kan skriva en artikel och använda bandspelare och redigeringsprogram. Men att allt det där var en rolig utflykt som inte varade. Som ledde till ett kvinnoliv, en svensk version av ”Nickled and dimed”. Med en massa poäng och ändå det som i Sverige tas för minimlön.

Och när jag tänker så får jag genast dåligt samvete. För jag vill inte nedvärdera vården och mina medsystrar (och enstaka bröder) som sliter för inga pengar alls för att de gamla, lytta, halta etc ska ha det bra och skönt. Men behövs jag där? Är det där jag ska vara för att göra världen till en bättre plats? Nöja mig? Inte drömma om omöjligheter?