På besök hos verkligheten

för ett par, tre år sen var jag på besök hos en gammal vän, S. Hon är så vacker att bilder på henne och hennes man och deras vänner och barn ser ut som utrivna ur såna hippa magasin med extremt intressanta människor i fina, artsy miljöer. Såna som hennes hem. Den är ju absolut inte en sån supersteril inredningsmagasinwannabehem, men en som man kan leva i. Med tak i olika färger, djupblått i nåt rum. En minimalistisk lädersoffa och en massa barnleksaker. Femtiotalsfönster som vätter mot nån skogig backe och en massa trevliga och likasinnade grannar.

S är både begåvad och snygg och superfantastisk. Hennes man friade till henne på deras andra dejt. Eller, egentligen, det var den första för de hade bara setts som hastigast på ett bröllop dagen innan. Sån är hon, överjordisk på något sätt.

Jag vet inte, jag är nog avundsjuk på S. Avundsjuk och undrande. Avundsjuk för att hon är så fin och begåvad, konstnärlig och intelligent och för att hon har ett fint namn och en exotisk familj. För att om hon ritar något så blir det som en illustration ur en sagobok. Och om hon tittar en i ögonen så känns det som om typ "flickan med pärlörhänget" stigit ned och ärat nutiden med ett besök.

Nåväl, trots att hon är så perfekt och trots att jag drabbas av denna eviga avundsjuka för allt hon är och har och inte jag, så är det en sak som jag inte är avundsjuk på. S har två barn. Med den där mannen som friade direkt. Men problemet är bara att han har ett konstnärligt, mycket oregelbundet och kvällsbetonat jobb. ett kul jobb, men ett kompromisslöst sådant. Om han nu ska fortsätta kunna arbeta med det han är. Och dra in några pengar, vill säga.

Det gör att hon är hemma, vårdnadsbidrag har ju funnits i det östra grannlandet i ett bar tag. Hon är hemma och pysslar med ungarna. Klipper finaste snöstjärnorna att klistra i köksfänstret, skapar, lagar mat, tröstar. Klär på, klär av. Allt gör hon! Och han är borta. Borta. Så borta att jag aldrig träffat honom! Bara sett bildbevis om att han verkligen finns.

och jag vet inte. Den där eftermiddagen vi senast sågs har etsat sig fast. För jag ville ifrågasätta hennes ensamma slit. Inte för att jag inte tror att hon gör det bra, eller för att jag skulle tro att barn mår bättre av att lämnas på dagis. För det gör jag inte. Men jag skulle så gärna velat slå det där i spillror. Att hon ska slita med allt det där själv. Att han inte kan säga att han ska vara pappaledig ett tag. Att hon ska ta en evighetspaus från den utbildning som hon en gång kom in på med toppoäng. Of all times! Jag vet inte. Nu är det ju inte Sverige vi pratar om, men det kommer att ta över hundra år innan föräldraledigheten delas jämnt här i Sverige. Om den nutida takten fortsätter, vill säga.