Livet i en meritokrati ger mig prestationsångest. Inte så att jag inte kan någonting, jag kan ju typ allt. Men det känns så svårt att bevisa att en kan, när inga papper finns.
DN:s söndagsbilaga hade för en gång skulle ett roligt och banbrytande reportage om folk som kommit hur långt som helst utan formell utbildning. Det är ju lite sånt som ger alla arbetslösa akademiker skrämselhicka. What the fuck! Här är det några som lever livet, drömmen och tjänar till och med stålar på det.
Jag vet inte. Men jag känner mig trapped mellan meritokratins krav på at visa det en kan och har gjort och använda det som ett medel att sparka sig framåt…det får bära eller brista! Och världen är så full med exempel på sådana som bara lyckas. Och när jag bläddrar i min ofuskade cv ser jag bara brister och allt det som jag inte gjort. Funderar hur jag ska få fram det där som inte syns för att synas. Få fram mig, för jag skulle vara grym på det där jobbet. Eller den där…
Men så är det. En del av dem som mirakulöst lyckas plocka de justaste konfekterna från pralinlådan är män. Jag tänkte på som jag känner, mina gamla pluggkompisar. Båda är sociala, snygga, begåvade. Men ändå, examenslösa som jag, med liknande idéer som jag har. Och båda verkar ha en sån makalös tur när det gäller jobb! Blir de inte handplockade av någon så kommer det snart en ny chans för att hoppa på ett roligt projekt. Som om världen vore en öppen hand full med mediejobb.
Och jag funderade på det där. Är det en meritokrati vi lever i, eller bara en Man´s world?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar