Smileys för världsfreden

Ett tag sedan skrev en Sven Öhman, professor emeritus i fonetik (språk du vet) på DN-debatt om att skiftspråket står på utrotningens brant. Ljudböcker och talande datorer urholkar det skrivna ordet och om femtio år har vi inget grammatiskt korrekt kvar att skryta med. Skulle det kunna vara så illa? Jag skriver i alla fall mer än någonsin, men visst har det hänt något. Den snirkliga skrivstilen har bytts ut mot smileys och förkortningar i en stund i en chatt, noga valda och vägda ord mot högerklick i Words synonymförråd och rättstavningshjälp på samma ställe.

Mina smileys kräks åt dumma saker som har hänt och de flörtar och gapskrattar vid behov. Det höjs cocktailglas att skåla med, jag gör virtuella tummen upp också ibland. LOL, eller Laughing out loud skrattar jag också även om jag faktiskt sitter vid datorn och småler. Jag vet faktiskt inte ens hur jag skulle uttrycka dessa känslosymboler på ett bättre sätt. Fast huvudsaken är väl att de inte tar över i möten ”irl”, eller att jag inte känner mig för vilsen när jag ska skriva en krönika som denna utan att använda sådana.

Min favorit estradpoet Emil Jensen kom på att när dessa symboler och förkortningar tar plats i det vardagliga livet, när ta på varandra i en varm kram istället blir att säga ”kramkram” i förbifarten leder det kanske i det långa loppet till världsfred. Att aktioner blir för jobbiga att utföra och all dåd blir bara ord. Pangpang och kramkram.

Men jag kom på en annan bra sak med det här med att det skrivna ordet är på uttåg. Jag har ju oroat mig dag och natt för hur vi ska kunna berätta för dem som befolkar jorden om kanske 40 000 år att det var just här vi grävde ned de där radioaktiva soporna från Forsmark och Ringhals och att de faktiskt fortfarande strålar som fan. En varningsskylt på grammatiskt korrekt svenska kanske inte överlever vår samtid, men vem vet, en ilsken, fingerhöttande smiley kanske gör det?