Vårkänslor

Jaha, här var jag igen. Knopparna spricker och det spritter i mig. Det är vår och de oroliga nätterna. De stora, världsomvälvande drömmarna och det är bara ord och inga visor. De är här. Bara snack och väldigt lite verkstad. Halva väggen fortfarande omålad, men vem katten bryr sig.

För en månad sen ville jag förändra allt, nu är jag mer inne på att bygga på det som ändå finns. Undrar vilka uppoffringar som krävs för att få komma vidare. Funderar mycket kring omdet verkligen skulle gå att förverkliga, att plugga till läkare. Är det en fix idé som sen när det väl skulle bli verklighet skulle kännas som en dååålig idé. Eller skulle det vara precis rätt? I alla fall ska jag ge matte ett försök. Det är det jag måste läsa mest och längst. Börjar jag nu borde jag väl kunna jobba på och känna mig för. Medan MacJoben kommer kommer, går...


Och vad vore våren om det inte fanns en kandidat att tänka på? Den här vårens objekt är en riktig långkörare. Någon som vid första kontakten, år och dar sen, dansade någon sorts slowfox på fyllan framför mig. Spände ögonen och ville få med mig hem. Överpretentiös, oduschad, sliten, luggsliten, fullkomligt ointressant. Eller kanske ändå inte...

Nu, år, dar senare. Slumparna gjort sitt. Det har uppstått en kontakt. Han hur vacker som helst. Med fina blyertsritadelinjer kring ögonen som är blåa som himlen. Jag som gillar melerade mest! Aww vad tänker jag på! För att inte tala om näsan, munnen, det något blyga leendet. Antigen är det så att en inre förvandling som har skett. Hos honom. Eller så är det jag som tycker att det är dags för nästa känsliga konstnärstyp att falla för, få blödande hjärtskärande sår för, slösa bort mina finaste vårkänslor på. Utan att förvänta sig något i gengläd. Bara i hemlighet.