Millabadillas guide to life

Vårkänslor

2009-04-21T18:37:00.005+02:00

Jaha, här var jag igen. Knopparna spricker och det spritter i mig. Det är vår och de oroliga nätterna. De stora, världsomvälvande drömmarna och det är bara ord och inga visor. De är här. Bara snack och väldigt lite verkstad. Halva väggen fortfarande omålad, men vem katten bryr sig.

För en månad sen ville jag förändra allt, nu är jag mer inne på att bygga på det som ändå finns. Undrar vilka uppoffringar som krävs för att få komma vidare. Funderar mycket kring omdet verkligen skulle gå att förverkliga, att plugga till läkare. Är det en fix idé som sen när det väl skulle bli verklighet skulle kännas som en dååålig idé. Eller skulle det vara precis rätt? I alla fall ska jag ge matte ett försök. Det är det jag måste läsa mest och längst. Börjar jag nu borde jag väl kunna jobba på och känna mig för. Medan MacJoben kommer kommer, går...

Och vad vore våren om det inte fanns en kandidat att tänka på? Den här vårens objekt är en riktig långkörare. Någon som vid första kontakten, år och dar sen, dansade någon sorts slowfox på fyllan framför mig. Spände ögonen och ville få med mig hem. Överpretentiös, oduschad, sliten, luggsliten, fullkomligt ointressant. Eller kanske ändå inte...

Nu, år, dar senare. Slumparna gjort sitt. Det har uppstått en kontakt. Han hur vacker som helst. Med fina blyertsritadelinjer kring ögonen som är blåa som himlen. Jag som gillar melerade mest! Aww vad tänker jag på! För att inte tala om näsan, munnen, det något blyga leendet. Antigen är det så att en inre förvandling som har skett. Hos honom. Eller så är det jag som tycker att det är dags för nästa känsliga konstnärstyp att falla för, få blödande hjärtskärande sår för, slösa bort mina finaste vårkänslor på. Utan att förvänta sig något i gengläd. Bara i hemlighet.

Dejting

2008-07-13T00:28:00.001+02:00

Okej. Inte så mycket tid! Ska strax se reprisen av Flight of the conchords och spela in det på vhs. Kalla mig old school, för jag är.

Igår var jag i alla fall på dejt. Eller dejt och dejt, det var en liten get-together mer, så att säga. Och han var inte riktigt min typ, men jag hade så trevligt att jag tänkte att det här provar jag så gärna så igen. Men min flirt var förgäves. Han tyckte att det var trevligt, men liksom...en mullig man med beige jeansjacka, 40 år (jag är 34) och han vill inte dejta mig igen? Jag som tänkte att åtminstone i det här lägret går jag nog säkerligen hem. Eller, hemma hos honom var jag ju. Men nej.

Jag blev uppriktigt ledsen för sms:et jag fick imorse. Han försöket göra landningen mjuk, kanske fattade han hur skakigt det är att vara trettifyra och bli spolad gång på gång. Jag menar, jag ville väl egentligen inte ha honom heller..men ändå nånstans, överallt längtar jag efter bekräftelse. Kärlek, eller vafan. I alla fall som lägst grovhångel! Jag vill bli kysst innan sommaren är slut! Kvinnors sexuella makt my ass. Jag behöver åka till den där omtalade klamydiapoolen i Aya Napa eller anlita escortservice för att ha behov av att npnsin testa mig på Sesam igen. Eller beställa ett ton sexleksaker och någon bot på den här olidliga ensamma-sommaren-hjälp jag är på fel tid, fel plats, fel vecka och fel liv- känslan. Wish me luck!

Summertime the roughest time

2008-06-14T23:44:00.001+02:00

Nina Björk skrev så bra i dagens Dn, som vanligt. Den här gången om konsumtionen- behov och begär. Åh vad jag för det mesta tycker som Nina! Så är det bara. Hon formulerar allt så som jag vill. Om gemensamt ansvar, om miljöfrågor och konsumtion och barntid.Tur att någon kan.

Tänkte på det där med begär, mitt begär har nog definitivt falnat. Visst kan jag irra en stund i drömmar om nya köksbord, men också allra mest om olika sätt att lösa det där med begäret. Hur man kan tillferdsställa människor och mig själv, med hjälp av saker utan att världen behöver gå under. Svårt, men det går. Svårast med dem som bara vill ha lyx, dags att tänka om. För alla Imelda Marcosar med sina senakers- och Manolosamlingar....typ ordna bytardagar och nöj er med det?

Konstigt egentligen, hur lycklig man kan bli an konsumtion! Men jag kommer dit hela tiden, hur svårt jag har för saker. Alla dessa vackra saker, när världen brinner...

Jo, jag har inte tid eller möjlighet (eh, läs råd) att ägna mig åt konsumtionshetsen heller. Mina extrajobb och all osäkerhet med dem gör mig helt energilös och jag bara hoppas att jag orkar träska mig igenom det här. Att det är så att mina inremålsättningar leder till något annat än den här sortens framtid. Trevligt med ett hem liksom, men inte till vilket pris som helst. Jag vill hellre gå på galleri än en vända på R.O.O.M. Och jag vill vara kreativ, det är där jag är som bäst. Och gissa om jag har tid eller energi för något av det?

Men det är sommar. Allt tänkande störs av hormoner. Jag kan inte fungera! Gotta get some sugar! Vad trött jag är på det här! Jag skulle vilja komma till punkten där det känns helt ok att vara singel. Att det skulle vara svårare än svårt att väcka mitt intresse. Inte så lätt som att dissa mig några gånger och ändå få en ny chans hur lätt som en plätt som helst Göra ultralätt comeback (som Mr P, previously mentioned on this blog). U-uh. Jag hoppas att jag kan byta mitt dagdrömmeri mot en rejäl dos av handligskraft. Och det är banne mig dags för lite action!

Ambivalens

2008-05-07T13:55:00.000+02:00

Åh vad jag är ambivalent idag. Jag både vill och inte vill. Försöker tänka praktiskt, som att dte kanske vore bra för mig att skaffa ett jobb. Även ett som inte känns helt hundra, även ett som jag vet inte om jag klarar av.

Orkar jag verkligen ta hand om människor med stora behov? Och varför ska jag göra det? Kanske som straff, för att jag aldrig blev något bättre än så, som straff för att jag inte orkade anstränga mig. Som straff för att jag inte var på rätt plats i rätt tid och minglade med rätta människorna. Som straff för att jag inte rokar vara så himla glad, hela tiden. Och för att svåra sker gör det ibland svårt liksom. Men hey! Än så länge har jag bostad, ett välartat barn och i alla fall en påse morötter i kylskåpet.

Igår var en rätt så trevlig dag, men på sätt och vis också skitjobbig. Först jobbintrevjun till det där ovannämnda jobbet, sen en solig promenad vidare till Söder (jag klarade av att gå över Årstabron alldeles själv! Jag var rädd, men det gick!). Jag köade för en vegobrugare i Medelhavsdeli på Götgatan. Bakom mig en ung kille, kanske 25, som pratade med nån kompis i mobil. Om krönikan han skulle skriva igår om det och det och hur han precis hade varit och klippt sig. Vad det kostade? Jag vet inte, sa han. Betalde med kort. Femhundra kanske? Skitsnyggt ja!

Och jag kände att tja, här står jag. Som riven ur Nina Hemmingsson -seriestripp. Alldeles grå, så deprimerad att den lysande vårsolen får ett dimmer. Klipper mitt hår själv (jag är ifs ganska bra på det) för jag inte har råd att gå till frisören, än mindre bara låta kortet vina.

Promenerade vidare till Gamla stan, till Johannas butik. Därinne två väninnor till henne, i vår ålder. Den ena med nyinköpt villa i ett av de finare villaförorten och ännu mer nyinköpt gräsklippare. Båda med killar som gillar fräsiga, lite preppy kläder...och stiliga var de. Och vackra. Båda med två barn som säkert vallas runt i fantasifulla kalas och allas föräldrar är snygga och lyckad. I mina ögon lyckade och bara så miltals från mitt liv. Det där livet, lyckliga livet med en karriär, en partner, lycka, framtidsplaner...den kommer nog aldrig att hända mig. Och definitivt aldrig, om jag fortsätter tänka så här.

Valborg

2008-05-01T00:24:00.002+02:00

Valborg! Med en söt trubadur (samma som i midsomras) med en något nasal röst och ett gäng senildementa som trots all minnesförlust kan alla texterna och har världens vinrato. Och kravkorv. Väl hemma..finska kampsånger ppå Youtube och en blandning av Men in Trees (gäsp), Sex and the City och Big Love på teven.

Big Love var förbryllande. Skitbra, störig och underhållande. Och så satans läskigt! Det är så lätt att glömma vilka sjuka förhållanden folk växer up i. Som att bli bortgifta som tonåringar (eller ännu yngre) till män som är minst ett par generationer för gamla. Att även mitt i "vår" västerländska, sekulariserade värld finns det falanger där det är liksom helt ok. Samtidigt när "de andra"- som islam- demoniseras och exotiseras. Fast äh, jag är egnetligen far too trött att analysera någonting överhuvudtaget. Förutom att det vore jäkligt najs med en chance of life. Jag behöver det! En förändring till det bättre. Helst igår. Lite finsk progg hjälper i alla fall.

Om du älskar

Om du älskar kall måne
saker, bokens pärmar
bildörrar, ytan på en människa
jag följer inte med dig till havets strand
och jag inte din bild i sand...

Om du älskar fönster
silverstop, sopelpäls
gästboken med läderrygg
så ler jag mot dig, från andra sidan gatan
men jag följer inte med dig till det där fina stället
för att äta gåsbröst...

Om du älskar att segla
resor till fjärran, Kanarieöarna
du åker bort men jag stannar här
och jag minns dig utan saknad
morgonen när vinden blåste
i mitt hår, och tog bort din bild...

Om du älskar sedlar,
jag hjälper dig att bli av med dem
och ger dig allt du önskar att ha
men inte mitt hjärta...

Om du älskar böcker för mycket
frågar jag dig, vad händer med mig
när du känner mig från pärm till pärm
när mina intriger slutar att intrressera
och du minns allting utantill...

Om du älskar små flickor,
små flickor små pojkar
hundar, mormödrar, gamla ogifta kvinnor
sallad och sellerins rot
lammstek och vårmorgnar
de kalla stationernas ensamma män
då kommer jag med dig till havets strand

Och tecknar, tecknar din bild i sand.
Jag tecknar, tecknar din bild i sand.
Jag tecknar, tecknar din bild i sand.
Jag tecknar din bild i sand.

(Dikt Matti Rossi, musik Kaj Chydenius)

Mr Perfect

2008-04-28T18:38:00.003+02:00

Fan jag är så täppt i näsan. Men inte förkyld och i alla fall inte tidigare allergisk. Och less på handlingsförlamade tjugonåntingåringar. Både att vara couchsurfinghost åt och jobba med. Och så har jag vår. Det är det värsta!

Fast de hemskaste första veckorna är över nu. Jag börjar bli mer action och mindre grubbel för var dag som går. Men jag vet inte, jag har lovat mig själv i rätt så många gånger (kanske tusen) att jag nog inte ska nätdejta mera. Att jag ska vänta tills jag drabbar samman med nån snubbe som faller för mig och jag för honom och det bara blixtrar och dundrar och allt är väl. Fridfulll samexistens i universum och jadidadi.

Och så dyker det upp en kandidat, inte irl förstås, som är lite väl för bra för att vara sann. Lite för bra för att inte bli intersserad av. Samtidigt så känner jag mig inte i riskzonen för att bli solochvårad...eller liksom, lurad på något sätt. Vem skulle göra sig besväret? Jag känner att de som verkar bli intresserade av mig och tvärtom så är det nog mer på riktigt, än mindre.

För min typ är en luddig typ. Typ, bra utbildning, helgjutna värderingar som jag kan enas med (i det här fallet vänster-lite grönavågen sedan barnsben-fortfarande vänster- och så feminist), helst barn (check) och lite land och mest stad och lite internationellt nånting (check, check, cehck). Och så massor av flyt i konversationen, många skratt, lite otippade och potentiellt knepiga sidor (ökar intresset med 100 procent, tyvärr) och ett utseende som får mig att hårdsmälta redan på bild.
Vi kan kalla honom Mr P, och Mr Perfect han var. Liksom, alla rätt!

Och så märker jag, att desto försiktigare den andre är, desto modigare blir jag. Desto hemligare den andre- desto öppnare är jag. Knäppt, men sant. Jag vill liksom provocera fram en reaktion som jag önskar mig. Typ, direkt- och närkontakt av tredje graden. Och lyckas det? Inte. För jag lämnade ut mitt nummer, som verkligen inte är hemligt till Mr P. Han lovade ringa och ringde han? Verkligen inte. Mitt icke-hemliga nummer är liksom fan nyckeln till allt, och att inte ringa gör mig så nojig. Att Mr P var en mytoman av värsta graden. Typ jag tänker på filmen "Den där Mary", du vet, han som spelar Tucker (gravt handikappade, världsberömde arkitekten), men är egentligen Norman, som råkade bli kär i Mary när han körde pizza till henne och gör sedan allt för att vara nära henne. Som Tucker.

Nu är det ju inte så att Mr P stalkar mig som en förklädd någon. Han ringde mig för fan inte ens. Men jag kanske fick för första gången en riktig tankeställare om hur himla blåst jag kan vara, blåöägd. Och hur påhittiga människor kan vara, i alla fall potentiellt. För jag misstänker mer att han var den där tredje gardens mytomanen än att han bara kycklingade ur när han 4real skulle ringa mig. Jag misstänker att jag bara svalde betet, kroken. Allt! Att ja, han behövde inte göra någonting egentligen,ytterst lite. Vara den där som skulle kunna vara mina drömmars spegel. När det är vår.

Hyrfilm

2008-03-23T21:39:00.003+02:00

Jag hyrde två filmer igår. Min 11-åring var inte så där jätteentusiastisk över någon av dem. Men det var jag. Först såg vi "Stranger than fiction" som legat på mn list alänge. Och förresten, mysko när det dyker upp såna i filmen som en själv vill vara! Jag är ju en solklar Ana-wannabe. Jag vill också vara lawschool-dropoff som nu har anarkistbageri i nåt juste kvarter. Precis vad jag har tänkt mig faktiskt! Och en kärleksaffär med en skatteverket-tönt med potential vore ju bara den saknande pusselbiten. I tell you!

Men den andra filmen vi såg! Eagle vs Shark var bara helt bäst. Och jag blev nog lite kär i huvudrollsinnehavaren. Eller alltså, rollfiguren är så påfrestande och enormt töntig och superaspergers. Men Jemaine som spelar honom! (Jag har ju alltid varit het på Jeff Goldblum, men han är för fan för gammal.) Och skulle man exakt beskriva denne Jemaine så skulle en korsning mellan Jeff Goldblum och Gael Garcia Bernal åassa som potentiella päron. Om man bortser från alla andra faktorer dårå.

Nu har jag kollat på Flight of the Conchords-snuttar på youtube all night. Glömt att dammsuga. Glömt att sängen ska bäddas. Jemaine Jemaine Jemaine!

På besök hos verkligheten

2008-03-22T22:26:00.002+02:00

för ett par, tre år sen var jag på besök hos en gammal vän, S. Hon är så vacker att bilder på henne och hennes man och deras vänner och barn ser ut som utrivna ur såna hippa magasin med extremt intressanta människor i fina, artsy miljöer. Såna som hennes hem. Den är ju absolut inte en sån supersteril inredningsmagasinwannabehem, men en som man kan leva i. Med tak i olika färger, djupblått i nåt rum. En minimalistisk lädersoffa och en massa barnleksaker. Femtiotalsfönster som vätter mot nån skogig backe och en massa trevliga och likasinnade grannar.

S är både begåvad och snygg och superfantastisk. Hennes man friade till henne på deras andra dejt. Eller, egentligen, det var den första för de hade bara setts som hastigast på ett bröllop dagen innan. Sån är hon, överjordisk på något sätt.

Jag vet inte, jag är nog avundsjuk på S. Avundsjuk och undrande. Avundsjuk för att hon är så fin och begåvad, konstnärlig och intelligent och för att hon har ett fint namn och en exotisk familj. För att om hon ritar något så blir det som en illustration ur en sagobok. Och om hon tittar en i ögonen så känns det som om typ "flickan med pärlörhänget" stigit ned och ärat nutiden med ett besök.

Nåväl, trots att hon är så perfekt och trots att jag drabbas av denna eviga avundsjuka för allt hon är och har och inte jag, så är det en sak som jag inte är avundsjuk på. S har två barn. Med den där mannen som friade direkt. Men problemet är bara att han har ett konstnärligt, mycket oregelbundet och kvällsbetonat jobb. ett kul jobb, men ett kompromisslöst sådant. Om han nu ska fortsätta kunna arbeta med det han är. Och dra in några pengar, vill säga.

Det gör att hon är hemma, vårdnadsbidrag har ju funnits i det östra grannlandet i ett bar tag. Hon är hemma och pysslar med ungarna. Klipper finaste snöstjärnorna att klistra i köksfänstret, skapar, lagar mat, tröstar. Klär på, klär av. Allt gör hon! Och han är borta. Borta. Så borta att jag aldrig träffat honom! Bara sett bildbevis om att han verkligen finns.

och jag vet inte. Den där eftermiddagen vi senast sågs har etsat sig fast. För jag ville ifrågasätta hennes ensamma slit. Inte för att jag inte tror att hon gör det bra, eller för att jag skulle tro att barn mår bättre av att lämnas på dagis. För det gör jag inte. Men jag skulle så gärna velat slå det där i spillror. Att hon ska slita med allt det där själv. Att han inte kan säga att han ska vara pappaledig ett tag. Att hon ska ta en evighetspaus från den utbildning som hon en gång kom in på med toppoäng. Of all times! Jag vet inte. Nu är det ju inte Sverige vi pratar om, men det kommer att ta över hundra år innan föräldraledigheten delas jämnt här i Sverige. Om den nutida takten fortsätter, vill säga.

här igen!

2008-03-22T11:24:00.002+02:00

Åh, seghet. Det är påsk, like what do I care? Men veckans soffsurfare har öst en massa godis över oss och nu har jag konstant halsbränna. Trötthet och sockersbacksmälla också. Hemska, hemska i-landsproblem!

Åter igen är livet i en jävla limbo, sommarjobbet som jag så gärna ville ha blev NÄSTAN min. Nästan. Men de tyckte att hur bra jag än lät så hade jag för lite erfarenhet, tyvärr. Ledsen att det blev så. Och jag känner mig också ledsen, helt bottenlös för att säga sanningen. För vad ska en nästan 34-åring hitta på när en har för lite erfarenhet? Jag som tycker att jag är mer erfaren än de flesta. Är det här slutet på min icke-existerande karriär? Den som är helt jävla stötvis och istället av att leda vidare och högre upp går i samma jävla cirklar hela tiden...

Men oh well. Nog med klagan.

Har haft ont i magen över fenomenet ex. Mitt första, största ex är alkis sedan några år tillbaka och numera även hjärnskadad efter en alkoholrelaterad olycka. Vad jag har hört så beter han sig odrägligt och försöker utnyttja sina vänner nu när hans flickvän har kastat ut honom. Viss försöker ge honom en chans till, ta med honom och ta hand om honom och låta honom sova över...men han beter sig otrevligt och till och med våldsamt.

Bara han själv kan hjälpa honom, samtidigt har han ju en hjänskada och en massa problem på grund av den. Det kanske inte är så lätt? Jag vet inte. Jag skulle gärna vilja hjälpa honom på något sätt. Men hur? behandlingshem låter som det absolut bästa alternativet. Vi bor inte i samma land och han snyltar inte på mig, men jag vet inte. Skickade honom en länk till AA.

Ett annat aktuellt ex är någon som väcker kalla kårar, den "31-åriga tyskan" som misstänks för barnamord i Arboga. Hua. Snacka om att kaninkokerskan har vaknat till liv.

2008-02-09T15:39:00.000+02:00

Jag borde laga mat.har bjudit folk och vet inte riktigt vilka kommer, konstigt när folk inte svarar! Men det gör inget. Överraskningar är helt okej. Av någon anledning bävar jag för en totalt misslyckad bjudning, ungefär som den som beskrivs i Gellert Tamas bok om Lasermannen.

Är så sjukt trött, tjejerna som sov över hos den nyblivna 11-åringen vaknade kvart över sju. Jag la mig två, om jag inte har helt fel. Har nog pms eller nåt, känner mig så deppig. Saknar kärnfamiljsidyll och kattspinn och ett helt annat liv. Läste en intervju med Doris Lessing i dagens DN, fattar inte vad hände med allt det skapande!

Kände mig hur som inspirerad av en av hennes nya böcker, där hon skrivit om sina föräldrars historia. Som om inte första världskriget aldrig hände. Hur livet skulle ha set ut då…och den tanken är kanske ganska helande. Fantasiera om andra händelseförlopp. Inte om såna som gör människor hårda, sårade, förbittrade…händelseförlopp där människor får vara ett med sitt fulla potential. Typ.

Eh, varför fantasiera om det? Just do it.

Så jag tar cykeln till Konsum och handlar lite kryddor och ska laga en god middag, för dem som dyker upp. och ha dreglande dagdrömmar över Zach Galifinakis.

Eternal Sunshine of the Spotless mind

2008-02-05T22:31:00.000+02:00

Idag kom jag hem till min snart-elvaåring som hade köpt semlor, kokat te, tänt ljus och dukat fint. Inte klokt, men sånt får mig nästan att gråta. Eller när hon tittade på Kitty Jutbrinks program där killar skulle få fråga allt om mens. Fan att det inte fanns sånt när jag var 11! Fast det är ju så. All crazyness och all förstörelse till trots. We are getting somewhere!

Och jag lyssnar på Beck och drömmer om ett eget bageri. Eller…var det marddrömmer? Nej, drömmer. För det är så tillfredställande att baka. Kanske inte intellektuellt stimulerande, men tillfredställande.

Livspusseldrömmar

2008-02-04T23:08:00.000+02:00

Jag hade en sån bisarr diskussion med en ung arbetskamrat idag. Eller, bisarr och bisarr. Men en sån som får en att förstå hur olika folk och folk är. Hur olika folk ser på livet. Framtiden. Å ena sidan har vi en oskyldig 21-åring som är bara för naiv. Bor hemma (för att det är skönt) och kan inte fatta att det går att vara vegetarian. Att inte alls äta kött! Typ breaking news.

Well. Lika märkligt var det tydligen att jag inte ångrade för att jag pluggat en massa år, tagit en massa studielån och utbildat mig till något som inte automatiskt ger jobb. Och för att jag hankar mig fram med timvik och uppskattar min frihet, som ändå nånstans finns där. Så på andra sidan jag, en 33-årig desillusionerad fruntimmer med en massa analytisk förmåga och noll möjlighet att använda det i arbetet.

Hur som. Själv skulle hon plugga entreprenad och bli en egenföretagare och allt kommer säkert att gå jättebra för henne. Det tror jag. För det är ju inställningen det hänger på. På armbågarna. På det som en ser som det mest möjliga scenariot i sitt liv.

Och så tänkte jag på mig själv, för jag jobbar som timvikarie på exakt samma ställe där jag började extraknäcka för snart tio år sedan. Mitt första riktiga jobb i Sverige. Och då, då blev jag bara helt avskräckt, för en av mina mer tillfälliga arbetskamrater var en kvinna i 50-årsåldern som bara glidit hit och dit på olika vikariat. Inom vården, inom städ. Inom diversearbetarbranschen. Nu var hon 50+ och kvar där, i vikariatlandet. Det var då jag bestämde mig definitivt att skaffa en högre utbildning. Ta mig uppåt. Framåt. En annanstans. Inte stanna kvar! Följa mina föräldrars spår och inte ge mig på en klassresa i rakt nedåtslungande spiral där botten är där jag är typ nu. Där jag har stagnerat.

Så…hey, vad hände på vägen? Jag hänger skamset huvud. Går igenom minst en trillion tankar som lovar bättring nu på direkten, nästa vecka och hela resten av livet också. Nya tag i karriären och inre bilder där jag är framgångsrik och klär mig i axelvaddar son i en åttiotalsfilm.

Vad skjutsiken gör jag kvar i rumptorkningsbranschen? Är det så att det är det jag har begåvning för, att det är där jag trots allt passar bäst, liksom? Att det var ju jättebra at jag äntligen lärde mig att ta hand om andra människor för det kunde jag inte förr. Att jag nu renodlat min empatiska förmåga till sådana höjder att jag till och med gillar jobbet! Att studieåren var roliga och värd all låntagande, men att meningen med dem var..just det, att jag tänker och dissekerar fint från genusperspektiv och kan skriva en artikel och använda bandspelare och redigeringsprogram. Men att allt det där var en rolig utflykt som inte varade. Som ledde till ett kvinnoliv, en svensk version av ”Nickled and dimed”. Med en massa poäng och ändå det som i Sverige tas för minimlön.

Och när jag tänker så får jag genast dåligt samvete. För jag vill inte nedvärdera vården och mina medsystrar (och enstaka bröder) som sliter för inga pengar alls för att de gamla, lytta, halta etc ska ha det bra och skönt. Men behövs jag där? Är det där jag ska vara för att göra världen till en bättre plats? Nöja mig? Inte drömma om omöjligheter?

Go Ribbing!

2008-02-04T22:05:00.000+02:00

Ett befirande inlägg av Magdalena Ribbing (etikettgurun lite varstans, bland annat i Dagens Nyheter) i fråga om HUR och NÄR kan en kvinna fria.

Go Ribbing, go Ribbing!

2008-02-03T23:18:00.000+02:00

Igår var jag på fest med L. Hon spelade skivor och jag ville egentligen spana…men de flesta där var födda samtidigt som jag hade drabbats av finnar och tonårsångest. Eller rent teoretisk kunnat vara mina barn, eftersom de var gjorda ungefär då jag sexdebuterade och bodde i ett helt annat land, pratade ett helt annat språk. Resten var nog väl bebisar under min mellanstadietid. En rätt så ångestladdad historia den med. Näväl. Ålderskillnaden var lite väl. Och så vet jag inte om jag egentligen står ut med den mycket vita, heterosexuella medelklassmassan, som Norrlands i Uppsala bjöd på.

Den enda som fanns att spana på är lite otillgänglig. Inte lika otillgänglig som Gael Garcia Bernal (är det här året jag spanar kändisar på avstånd? Vad tragiskt i så fall). Men otillgänglighet har nog aldrig varit något hinder för mig, egentligen. Jag tycker om att drömma och jag tycker om utmaningar. Särskilt övertygad verkar jag vara om relationsmässiga utmaningar. Desto mer jobb, desto mer sporrad är jag. Hmm. Tragiskt det med.

Och så har jag gjort reklam för att jag lämnat ”den där listan” med egenskaper som ska stämma (ja snälla ät inte kött och ha färgglada kläder och gärna lite rörigt hemma och gärna fri men ändå redo för att träffa nån…jag menar…mig…) när jag letar efter en eventuell partner. Att jag hädanefter bara går efter kickar, inte efter förutfattade meningar och egenskaper. Inget tvång att vara feminist och vegan och gudvetvad! Men fan heller. En musikalisk kulturarbetare med en goofy smile…det är väl i den kategorin jag hoppas att det klick-klickar. I kategorin oregelbundna arbetstider och ännu mer odefinierbar inkomstdeklaration och något gemensamt i bakgrunden sökes!

Men till dess, just det. Jag är nöjd som det är. Singel menar jag. Och jag har haft två trevliga helger med två trevliga kvinns. Pratat relationer och musik och jobb. Livet. Det viktiga.

Och nu har jag skickat iväg mina ansökningar till tv. Jag vet inte vilka knep ta till riktigt…men jag hoppas att de funkar. Så at jag kan bli eder egen Bridget. Men upplysningsvis så längtar jag inte efter att se min egen version av Hugh Grant och Colin Firth slåss till ”It´s raining men”. Bara så att ni vet. Nu ska jag sova. Gott och ganska länge.

Is it a Man´s world?

2008-01-30T19:47:00.000+02:00

Livet i en meritokrati ger mig prestationsångest. Inte så att jag inte kan någonting, jag kan ju typ allt. Men det känns så svårt att bevisa att en kan, när inga papper finns.

DN:s söndagsbilaga hade för en gång skulle ett roligt och banbrytande reportage om folk som kommit hur långt som helst utan formell utbildning. Det är ju lite sånt som ger alla arbetslösa akademiker skrämselhicka. What the fuck! Här är det några som lever livet, drömmen och tjänar till och med stålar på det.

Jag vet inte. Men jag känner mig trapped mellan meritokratins krav på at visa det en kan och har gjort och använda det som ett medel att sparka sig framåt…det får bära eller brista! Och världen är så full med exempel på sådana som bara lyckas. Och när jag bläddrar i min ofuskade cv ser jag bara brister och allt det som jag inte gjort. Funderar hur jag ska få fram det där som inte syns för att synas. Få fram mig, för jag skulle vara grym på det där jobbet. Eller den där…

Men så är det. En del av dem som mirakulöst lyckas plocka de justaste konfekterna från pralinlådan är män. Jag tänkte på som jag känner, mina gamla pluggkompisar. Båda är sociala, snygga, begåvade. Men ändå, examenslösa som jag, med liknande idéer som jag har. Och båda verkar ha en sån makalös tur när det gäller jobb! Blir de inte handplockade av någon så kommer det snart en ny chans för att hoppa på ett roligt projekt. Som om världen vore en öppen hand full med mediejobb.

Och jag funderade på det där. Är det en meritokrati vi lever i, eller bara en Man´s world?

Spänd ringmuskel till dejt

2008-01-29T15:16:00.000+02:00

Så var det vår igen. Och jag gick på dejt. Tänkte att jag kan väl skita i om han kan det där med interpunktion (även om jag vet att språkliga brister retar mig ofta till vansinne), jag kan väl skita i att han verkade lite torr. Humorlös liksom. De kreativa intressen kanske ändå berättade om någon som är levande? Och what the heck, en kvälls hångel skulle vara helt okej om inte såna dära gnistor uppstod.
Men där satt han, ingen Mr Right, eller ens Mr Right Now. Bara en rädd, stel, otinad man. På gränsen till otrevlig och till 100% oflörtbar. Kontakträdd, rädd för fysisk närhet, rädd för att förlora någon. Rädd för att ens säga kanske. Rädd för kommunikation och rädd för fel signaler. Eller var det signaler i störst allmänhet? Förmodligen.

Och jag drabbades av en önskan att allt vore annorlunda. Att möten kan uppstå och att jag inte alltid skulle känna mig som en jävla objekt, en som ska castas till en roll som flickvän, för annars får det vara. Att människor skulle våga vara öppna och ta stunden som den kommer och inte löpa sin väg som rädda harar. Men mjo. Det är lång väg dit. Ibland undrar jag om vi ens är på väg.
Men det var det. No more stela män i mitt liv, det löftet är ju ändå någorlunda lätt att hålla. Gäller sedan länge. Och nätdejting…jag tror att jag låter bli det med. I alla fall ett tag. Så turliga möten som jag har träffat så har det nog ändå varit i minoritet. Och dessa dejter…jag vet inte om jag orkar konfronteras med flera män som lider av känslomässig förstoppning! Och varför skulle jag det? Varför skulle jag det.

Det som spädde ut min frustration var Gael Garcia Bernal- in real life. Fast jag känner mig kluven, som på en socialantropologisk deltagande observation i mig själv. Jag, 33 år gammal alldeles fnissig över honom? Mystiskt. Men skönt, jag vill inte tappa förmågan av att njuta av livet och att tycka att en ung, liten mexikansk hunk i tisha och med de rätta movsen i kroppen är en hunk räknas ju väl dit.

Bekännelselitteratur. Not.

2008-01-18T15:51:00.000+02:00

Jag tänkte skriva en årskrönika. Dividera allt jag varit med om och om allt som saknats. Men jag är inte mogen än! Inte mogen för bekännelselitteraturens tidsålder. Tacka vet jag hägrande medelåldern! Och den här tio år gamla storfavoriten.

Kärlek och klimat

2008-01-18T15:09:00.000+02:00

Jag är kär. Jag är kär i en stad bortom Atlanten. Och jag är kär också i min återfunna, nyvunna frihet. Frihet som det är, när ens gemensamma-vårdnad barn börjar bli stort och allt är åter möjligt.

Men så är det där med flyg, ingen ny tanke, men nog så aktuell just nu. För att många människor har möjligheten att resa är ju positivt. Det är jättepositivt att människor får se andra hörn av världen och andra ansikten än de dem är vana vid. Som tanke är den positiv, men samtidigt så är en stor del av resandet frossande, frossande i resurser vi inte längre har. I is som smälter och björnar som svälter…och jag är tveksam om en- eller tvåveckors charter till en valfri destination räknas som konstruktiv, kulturell utbyte. Förmodligen inte, även om det förstås kan vara en introduktion och en inkörsport till mer resande.

Flyget måste ju minska. ALLT måste minska! Skräpkonsumtionen, köttkonsumtionen, körda mil i bil…men frågan är, vad vill vi helst offra? Jag som tagit avstånd från att kött, inte kör bil, har kört med lågenergilampor och miljövänlig tvättmedel i fulla maskin sen de kom, jag återvinner, köper saker med så lite förpackning som möjligt, närproducerat, ekologiskt… halsar inte flaskvatten…undviker skräpsaker som inte håller…jag gör mitt bästa som en enskild konsument. Men samtidigt vill jag inte ge upp en långresa då och då, även om jag gör de närmare med tåg. Jag vill känna att jag FÅR fast jag vet att jag inte får…för ingen får, innan vi saktat på takten. Men tänk om alla var som jag? Och affärsresorna sköttes med hjälp av avancerat teknik i sajberspejs och hålet i ozonskiktet lappades ihop och koldioxidutsläppen sinades och alla hade mat och vatten och demokrati…skulle inte vi alla få göra en långresa, då och då?

Samvetsförbättring

2007-12-14T17:05:00.000+02:00

Uh jag har dåligt samvete över alla blogginlägg som jag inte läser och ännu mer för alla som jag inte skriver.

Men det har varit en för jävlig höst med mardrömsstambytet och mastodont-trötthet efter ett helt år på ungefär tio olika timvik. Fast det är bara i-landsproblem det där. Jag har fortfarande ett tak över huvudet, extra späck på kroppen, pengar på kontot och värsta superspännande resan framför mig snart.

Nästa år ska det bli av, jobb, projekt, ny bostad och skrattrynkor och jag vet inte. Det hetaste tipset för den som vill ge mig något i julklapp är nog att skicka hit någon som pallar med mig. Och har vardag med mig och fest ibland också. Det här året har dock varit ett rekord i ”inte du heller”, vilket känns sådär. Tänker på den där låttexten ”var kommer alla dessa vackra människor ifrån och varför får jag ingen med mig hem…”. Den som visste.

Jag tänkte att jag skulle gå igenom året liksom. Fast det mesta står ju här, och det som inte står kanske ska stay that way. Eller? Fast just det, en sak. Oj vad jag stör mig något så enormt på den där tevereklamen, någon pensionssparstjohej är det. Bilar, hästar som suddas ut (om vi inte pensionssparar tillräckligt och investerar klokt vill säga).

Ja, damn right. Det är bilar och hästar som SKA suddas ut, för det här året, som gav Al Gores ansikte till klimatkrisen (som alla miljömuppar har chantat om i typ flera decennier nu…) kanske har fått vissa att fatta, att vi måste liksom börja bete oss som att vi verkligen sitter i samma båt. Ja, bilen, hästen. Lyxen gotta go. Vi kommer inte kunna fortsätta leva såhär. Vi kan ju för fan knappt leva såhär nu heller!

(Säger jag som ska sätta mig i en plåtburk och korsa Atlanten på måndag)

You think you deserve the pain but you don´t

2007-12-01T01:35:00.000+02:00

Here we go again! Att det aldrig går över, eller ändrar riktning. Turen menar jag. Eller tur och tur. Jag har det, tur. Jag har ett spännande liv med massor av utmaningar, både inre (hur bli en bättre person och kvitt mina hangups och lyckas med att bli den jag vill vara) och yttre (hur hitta ett jobb som jag gillar och som jag kan leva på så att jag kan sluta vara den eviga timvikarien). Jo. Typ så.

Och jag har lust att skicka syrliga och desperata sms och visa mitt sanna jag, den desperata och alltid gråtfärdiga och supersårade gånger 100 000 menar jag då. Den som verkligen inte har några hämningar. Men jag är så bra på att begränsa mig så. Och så bra på att baby dry your eye. Och rätt så trött efter att både jobbat som kock och fritidsfröken idag. Och cyklat det här lilla stället runt i alldeles för många kläder. Och för att jag tröstshoppade en himla massa kläder för nästan inga pengar alls.

Och så tänker på det där citatet i ”Me and you and everyone we know”. ”you think you deserve the pain but you don’t”. Det borde vara någon sorts rättesnöre. I mitt liv. Nu!

Du har plats nummer 729 i kön!

2007-11-15T13:38:00.000+02:00

Jag var i Berlin nyss, bodde hos Barbara som jag träffade genom Hospitality club. Babsi är från Östberlin från början. Jag berättade om mina bostadsbekymmer, om att jag försöker och försöker, letar och letar och skulle så gärna ha en lägenhet närmare stan. Men att det är svårt. Jag bad henne att gissa hur länge en behöver vänta på en lägenhet i Stockholms innerstad, genom det här kösystemet (mycket fniss-kösystem! Like in DDR!). Ett och ett halvt år, maybe? Så svarade hon. Javars. Jag har stått i ganska exakt fyra år nu och den där stora, rymliga och rätt så prisvärda trean (med högt i tak och två fungerande kakelugnar) på Östgötagatan…jag står som nummer 729 till den.

Det var länge sen jag ockuperade hus, men jag har inte tappat lusten till det!

Är det bara jag....?

2007-11-12T00:44:00.000+02:00

Jag menar, jag kände så här innan också. Mest, för att jag verkligen minns. Med det där superminnet som är till för att minnas just sånt här. Men nu är det verkligen mer än vanligt, den där "Jag minns alla mina älskare och hur de bukade ta på mig"- känslan. I´m haunted! Och det är Facebooks fel.

Jag blev vän med en kille. På Facebook alltså. Jag var hans första, 1990, någon vinternatt var det. Han tyckte att mina ben var stickiga och det var de, rakade för en vecka, två sedan. Jag minns hans lukt så väl och hans blick och söta kinder. Jag minns vad jag hade på mig, till och med. I alla fall toppen. Och han var verkligen jättejättesöt med sin vänliga blick och mjuka röst och skratt och jag hade spanat in honom månader tidigare på ett fotokurs. Och en kväll på en pub (där ingen någonsin kom på att fråga leg) kunde jag inte tro min lycka. Där var han! Och jag var väldigt väldigt väldigt keen. Keen on him. Vi drog hem till honom och ja, helt utan bättre vetande blev jag hans första sexpartner.

Jag minns hans sovrum, han hyrde övervåningen i en villa som inte längre finns. En julslinga som gav ett mjukt ljus, den där lite fuktiga doften av ett trähus byggt på 50-talet. Träpanel. Jag tittar fortfarande ditåt, ibland i alla fall, när jag passerar, när jag hälsar på hos mina föräldrar. För det gjorde jag en lång tid, vanan sitter inne. Vi såga flera gånger men snart blev han kär på riktigt, i en tjej med jättestora ögon och långt, hennafärgat hår. hon var skitkort och hennes blick oförglömlig. För mig i alla fall, för jag tror att min första pojkvän hade en thing för henne också.

Jag var nog jättekär i honom, egentligen. Men inte han i mig. Och nu när jag kom tänka på honom igan känner jag bara...åååh, förstå mig! Älska mig! Förstå att jag är just bra! Han trodde att han inte var min typ. Det sa han i alla fall och jag trodde på det då, tror fortfarande på det. Att han menade det och att han trodde det. Fast såklart han menade spegelvänt att jag inte var hans. För vild, för mycket. Som alltid. Jag kan se vad han menade. Men så fel han hade. I alla fall, jag menar, angående min typ. Min typ är Shy guy.

Men det är nog bara typiskt mitt kärleksliv. Tillgång och efterfrågan möts i föbifarten och i största möjliga missförstånd. Det är sannerligen ett mönster som upprepar sig.

Och nu när jag ända hade feeling passade det jättebra med ytterligare ett avsnitt av "Confessions of a free woman" med min trötta kropp under filten, på min röda soffa. Med te och fruktsallad. Jag njuter av varenda sekund av den. Go Jennifer!

Och förresten, I don´t want no fly guy, I just want a shy guy!

Tu tu tu tulevaisuus!

2007-11-06T01:20:00.000+02:00

Alltså, jag blev nog lite kär i hela Laakso! Tidigare har det räckt med att nynna med låtar och imitera de underbara, plingande syntarna. Men live...ah. Och så har de nog världens snyggaste dragspelande vegan i bandet.

Klump i magen

2007-10-20T00:56:00.000+02:00

Vad konstigt det är. Att vad än jag gör, missunnar mig själv, eller unnar mig själv...jobbar med macjobs eller försöker satsa på det jag vill göra så är den bara där. Den där klumpen i magen.

Jag borde lämna alla dessa val i någon annans händer. Vila i det. Bara softa. Tycka att läget är bra, att det fixar sig, löser sig. För så är det.

Och skriva lite vettigare blogg, lite oftare också.

Snuvig blues

2007-09-24T16:49:00.000+02:00

Åh vad jag önskar att den här snoriga förkylningen vore över. Nu. Fast å andra sidan, det är tacka vare den jag kunde sova hela förmiddagen fast minst tre hantverkare borrade och byggde kanske en meter ifrån mig i köket. Nu är det i alla fall ett tjusigt hål genom alla lägenheter, kan se ända längst ner.

Och ja, jag gjorde ett bostadsbeslut. Lägenheten jag fick var fin, gillade utsikten och balkongen i köket. Och det, att det var 200 meter till t-banan. Milla och t-bana! Just think about that! Men nej.

Jag vet att det är mer än bara adressen jag vill ändra på. Jag måste få bo med andra, i alla fall lite grann. Är det inte det jag har tänkt på ända sedan jag sist bodde så? Att jag aldrig har kunnat förlika mig med det här lägenhetslivet och den här förbannade, relativa anonymiteten. Så nu hoppas jag att min sextonde plats blir numero uno och att det är min tur nu och att vinden har vänt, som en avdankad rappare från söder pratsjöng i sina glansdagar. 1998, eller så. Ja. Så.

Och så funderar jag lite grann över Facebook. I för sig, hittills har en gammal vän hittat mig. Jätteroligt! Och roligt med mitt evighetsspan som lagt till mig, det värmde även om jag nu känner mig som rätt så off på den fronten.

Samtidigt…nu när jag är sjuk och seg och hemma har jag både spelat ”iLike”- musikfrågesport och liknande fast med filmer. Lagt in mina favoritböcker, favoritmusik, sökt efter random vänner och bekanta för att få min friendlist lite mer representativ, skickat ”mystery seeds” och låtar och mottagit sådana. Tack och lov har jag inte fått några kor eller öl eller annat smaklöst kastade på mig….men ett antal ”pokes”. Behöver jag säga att det här precis vad jag inte behöver? Inga fler virtuella knackningar och blommor. Äkta love, här och nu.

Men jag blir lite orolig. För att tanken slagit mig att jag skulle supa det där evighetsspanet full på virtuella caipirinhas och hångelpokea honom big time…uh. Så lågt har jag sjunkit. Jag behöver ett jobb och lägenhet. NU.

I-landsproblem

2007-09-23T00:26:00.000+02:00

Åååh vilka i-landsproblem jag lider av! Men så är det, lidande går inte att jämföra. Inte! Det är dagens sanning. Men jag är glad att jag hann med en bit av konstrunda, glad att jag hinner göra lite jämförande studier imorgon och glad åt det jag har.

Och eftersom det nu är som det är, att fler och fler blir färre och färre måste jag hitta nya vägar att gå, flersamma vägar.

Och blir det nu så i veckan, att jag har en massa TID borde jag använda den väl. Koncentrera mig på det väsentliga, läsa på, hitta böcker, studera för det som jag måste göra. Och en annan grej, jag borde verkligen bli bättre på att skriva. Eller snarare, släppa loss mitt skrivande. Så första steget…läsa sånt som är relevant! Intervjuböcker, fiktiva biografier, allt sånt. Och framförallt, läsa på finska.

Och Lars Danielsson har sökt 17 nya jobb. Tja, vem har inte det?

Album.

2007-09-20T20:30:00.000+02:00

Vad jag tycker om att kolla gamla fotoalbum. Det gör jag verkligen. De jag såg idag, så fint. Önskar att jag hade några av bilderna här, scannade och att jag skulle kunna dela med mig gångna somrars solbränna. Eller ”vi vid brunnen”, två unga tjejer på var sin sida av brunnslocket. Huset ”där hemma”…alla minnen, allt som någon annan persons nu är byggt av. Sjuksköterskeklassen med stärkta hättor och stolta föräldrar i gungan på gården. Ja, allt. Rosenbuketter och blyga leenden och picknickar vid bilen, vykortsvyer, sommarflörtar. Allt!

Och såklart jag tänker på identitet, hur vi är byggda och hur mycket av vår historia finns i oss. Mina egna rötter, fysiska, imaginära. Nuet.

Det som upprörde mig mest idag (förutom att jag blev väckt av byggjobbarna som kom in vid sju, började borra, förstörde min fina tapet. Ja jag vet att det är bara i-landsproblem det här) var den danske konstnären Kristian von Hornsleths projekt i Uganda, där invånarna erbjuds en get eller en gris…mot sitt namn. De tar helt enkelt Hornsleth som mellannamn och nu kallas hela byn efter denne danske konstnär (som jag aldrig tidigare hört talas om). Grisarna och getterna ska garantera välstånd, de förökar sig. Och det gör projektet också, genom massmedial uppmärksamhet, serier av fotografier som föreställer alla dessa nya Hornsleths i Uganda…

Jag tycker att projektet är vidrigt. Givetvis är den helt genial, den illustrerar globalisering, beroende, girighet, den illustrerar det mesta av vår samtid. Men moraliskt rätt är den då rakt inte. Inte alls. Jag menar, att köpa folks namn för något de desperat vill ha…även om man sen kan säga att ja, det är inget de behöver använda, namnet. ”Inget” de förlorar egentligen. Men hur nödvändigt är det att illustrera imperialism på ett så grovt, hänsynslöst sätt när det är 2000-tal?

Tell me if you like it, catch it, catch it!

2007-09-16T21:20:00.000+02:00

Nu ska jag ta en paus från allt nego-ego-trippande. Koncentrera på den goda, godartade verkligheten. För den finns! Och det är banne mig bara september men det har redan hänt en massa massa bra saker.

Jag har till exempel träffat Ziggy Marley! Hur många har det? Va? Och har halva inne på det där fancy-smancy-jobbet som jag inte riktigt vill outa här. Och så är det en helt grym bok på gång. Helt grym I say! Det tar ju lite tid innan den är här och helt verklig och förverkligad men det gör inget. Bra idéer får gärna mogna och liksom ta sin tid. Mindre tid skulle inte vara nog, mer tid skulle vara för mycket. Men det är bra samarbete. Fruktbar sådan. Det blir bara fint!

Och mina drömmar är där, både dem om nätterna (ok, häromnatten drömde att jag fick en blombukett där blommorna var till hälften uppätna….vad det nu kan symbolisera…passar i alla fall jävligt bra i det känslomässiga läget jag är i, i för sig.) och dem om dagarna. Nya projekt som gror och frodas och fan, ska lita på min intuition och bara köra på liksom.

Och annat som är bra är ju att jag har hittat mer och mer till en massa gammalt och bra. En massa bra gammal musik och nytt också, men hur länge sen var det egentligen sist jag poppade loss totalt till Zeppelin? Rätt så länge.

Och Fejsbook som jag var så skeptisk till från början har resulterat till att en gammal vän, from ages ago letat rätt på mig. Och det som är ännu roligare att det var jag, då när vi hängde på högstadiet, som introducerade henne till konsten och kulturen och foto. Och hon blev fotograf! Inte jag. Men hon. En annan Milla förresten.

Så jag återkommer med gnäll en annan dag. Nu är det bara Peter Tosh och jag i ylletröja och regn ute och en massa massa drömmar. Och vissa av dem kommer banne mig förverkligas!

The queen of drama

2007-09-09T00:06:00.000+02:00

Ibland är jag en helt olidlig dramaqueen. Lider av alla oklarheter och otydligheter livet och i kommunikationen med andra och vill att allt ska vara så jävla rakt, så som en oändlig highway genom ökenlandskap på ett ungefär. Men så bidrar jag själv med precis såna. Hela tiden. Alltid. Nu och forever. Oklarheter, tvetydligheter och orakheter. Men jag kämpar på, är bättre. Blir bättre!

Well. Det har väl båda sidor det där. Och så har jag svårt med auktoriteter. Förutom när jag vill vara auktoritär själv då förstås…

Och oj, vad jag är mycket snack och obefintligt med verkstad ibland. Eller allt som oftast. Fast nu ikväll sydde jag i alla fall en kjol. Men det var lite för lite tyg (inte så mycket att göra åt när man hittar en stuvbit på yardsale från 1960-talet och det kostar en tia) och så blev den för tajt, fast fin. Så nu måste jag nog banta, (kreativitetens pris) så att jag kan åla mig in i den där och bli en snygg brud i lyxförpackning. Nja. Well. Något sådant.

Jag har i alla fall idéer och jag längtar ihjäl efter bollplank. Inte bara bollplank, men faaan. Om jag är Mia, var är min Klara? Om jag är Filip, var är min Fredrik? Och helst skulle jag nog ändå vara Simone och veta precis var jag har min Jean-Paul. Men det kanske kommer, eller så är jag den där woman who is an island. Men det är ju bara det att jag behöver bekräftelse, tror jag. Bara lite ryggdunk för att komma igång!

Hur som, vissa grejer är på väg att komma till avslut, andra ska precis börja. Och jag funderar om jag borde ta den där kursen för att bli informatör? Egentligen vet jag att jag inte har nån lust, men är det lustens sak? Jag vet inte. Men jag är i alla fall trött för att ha det så här. Bara två veckor efter mitt fancysmancy-sommarjobb tog slut är jag redan helt utsliten efter all vårdish jobb på tre olika ställen. Stubinen är kortare än sommarens klänningmode (och den har inga leggings på sig). Och jag vågar inte ens räkna hur många människor med deras närmaste omgivning jag har hand om medan allt som är mitt förfaller. Så allt är som vanligt. Och det som är vanligt är även att jag är skittrött och borde sova…Cheerio så lång. Hörs snart igen! Och ja, jag gläds fortfrande över nyheten att Gael Garcia Bernal är den som ska spela en av huvudrollerna i den där (äntligen) normala filmen som Lukas Moodysson ska göra.

I´m an orange moon, reflecting the light of your sun.

2007-08-29T22:39:00.000+02:00

Helvete vad kallt det är! Och den där stora augustimånen. Vad vacker den är, och vad vacker den ångande asfalten.

Jag borde skriva på en ansökan, få trådarna hänga ihop, hålla dem i min hand i ett knippe och piska fart i projektet. Kiddy-up! Kiddy-up! Men två arbetspass idag och den där cykelturen hem i uppförsbacke, mitt i ångande asfalten och med en för tung äppelpåse på styret och bilarnas långlysen som bländade. För en gångs skull lät jag bli att känna på ensamheten, den är trots allt alldeles relativ. Annars brukar den vara min ständiga följeslagare på den där sträckan hem. Ensam är jag inte, bara mitt i mellan människor och sammanhang. Och jag vet att det inte är för evigt så här, att varje dag är en annan dag. Faktiskt. Det måste jag påminna mig om ibland.

Och back in business är jag, med besked. För en vecka sen var det stora medieparadiset, nu är det tre olika gruppboenden på en vecka. Men det är väl livet? Och det verkar även så att det är snart slut på ägandet för min del. Det lilla röda är snart någon annans lilla röda gulliga. Tack goda gudinna för det!

Sommar sommar sommar....

2007-07-19T11:38:00.000+02:00

Ja, det är det. Det har varit en korsning mellan Bananramas "Cruel summer" och en skitbra en hittills. Mest bra dock. Det har varit Emil Jensen i Malmö, käraste Katarina i Göteborg, ösregn i Köpenhamn, tala ut from the heart med, eh säger inte med vem. Men med en. Det var India Arie som var bara helt enkelt fantastisk, igår på Skeppsholmen. Så mycket bättre än någon skiva kan förmedla. En magisk röst och närvaro som fick folkmassan att hålla med och känna med och vara med, närvarande. Just där och just då. Otroligt fina sånger, otroligt fina texter och liksom, sånger från hjärtat. Bar sådär, med känslor av alla sorter.

Det har varit två fantastiska utställningar i Helsingfors. Duane Hanson, fantastisk skulptör! Och så en fotouställning om Finland "Oi maamme- Vårt land". Bilder från ett land i förändring, från 1960-talet och fram till idag. Och som alltid när jag ser bilder som berör undrar jag vad jag äntligen gör, liksom. vad gör jag? Jag borde göra bild! Det är det klaraste sättet för mig att tänka, visa, uppleva. Vad hindrar mig liksom. Men det viktigaste var att jag verkligen blev pepp för att arbeta vidare med projketet. Jag fick en riktning, idéer och inspiration. Och en föregångare har jag hittat. Fantastiskt!

Sju sorters örter under kudden och saknaden efter sauna.

2007-06-22T21:17:00.000+02:00

Kockan är halv nio och det är midsommarafton. Någonstans är på gården firas det med massvis med alkohol. Det hörs på brölet. Gud vad jag hatar fyllebröl! Fast kul med fest, det brukar vara alldeles för tyst här annars.

Och jag känner mig inte ensam, egentligen. Mest bara trött efter massvis med arbete. Somnade redan en stund. Det nya jobbet hela veckan och nu idag det gamla. Det nya ger mig stimulans och jag är så glad, så glad, high on life rentav när jag går av bussen vid det enorma medieföretaget och när min nyckelbricka öppnar snurran till det innersta. Samtidigt är det jobbigt, det där. Min åttonde arbetsplats, bara i år och jag vet att jag inte får stanna. Las och total anställningsstopp och internrekrytering och var så god och cirkulera ni som redan har fast anställning….de är alla namn på problemet jag har med att skaffa ett jobb jag skulle gilla.

Och idag, idag är det första dagen på tionde året jag bor själv. Eller, själv och själv. Som ensam vuxen i ett hushåll som är mitt.

Den där midsommaraftonen för tio år sedan var väl inte den bästa direkt. Jag vet inte om det funnits höjdar-storhelger egentligen i mitt liv, men midsommaren ´98 tar nog alla pris. Jag både vill och inte vill fläka ut hur det var. Det var i alla fall det ensammaste jag har varit med om. Det mest chockartade upplevelsen, den mest drömkrossande, mest rödgråtna, mest förortiga, mest hjärtkrossande. Tommaste tomma lägenheten och en ettåring, tommaste tomma, lurade, krossade, fria och fängslade jag, skakandes ensamhetens galler. Så var det länge och alla sår har väl inte läkt än, för det går så lätt att frammana det där, den där känslan.

Jag minns hur det var, jag hade inte ens fått telefon än och det var så ensligt och det var lite samma väder som nu. Grått och inte varmt alls. Och han skjutsade oss till Ica efter att vi släppt av mitt sista lass där i nya hemmet. Min lilla etta. Och jag som trodde, jag som trodde att han skulle skjutsa oss tillbaka. Jag hade köpt tesil och visp för gröten och nappflaska och toapapper och något att äta. Tandkräm. Diskborste. Hemmet. Men nej, han vinkade oss adjö där på Storgatan utanför Ica. Skulle på fest med sina vänner. Fest! Separation utan prat, med alla känslor instängda och en ettåring inblandad och han lämnade mig där med överfulla barnvagnen och ettåringen för att gå på fest.

Egentligen borde jag gräva fram mina gamla dagböcker och läsa, jag brukar aldrig göra det. Mest för att jag skriver nog för att kunna glömma, inte för att gå tillbaka till allt som har känts och upplevts. Men det vore kanske bra, att se den utvecklingen som skett.

Och brölet där ute fortsätter. Jag borde kanske titta på någon film? Eller läsa klart min deckare…är så trött. Trött och så är jag på god väg att lägga ned väntan och längtan. Jag vet att jag är min egen lyckas smed och jag vet att dessa tio år är det bästa vittnesmaterialet. Men ändå, ändå är jag så trött på att vara min egen input alltid och hela tiden och min egen tekokare och filmväljare och min egen opponent.

Och det är väl rätt så kulturellt betingat att tänka så. På en midsommarafton.

Easy to catch, hard to like

2007-06-17T21:30:00.000+02:00

Kanske är det det jag är?

Måste ändra strategi. Jag ska i alla fll trivas på jobbet hela veckan. Det har jag bestämt mig. Och så borde jag kanske känna tacksamhet av nåt slag här hemma. Att jag har ett fint och trivsamt hem med billig hyra. Känna så för att kunna komma vidare.

Och jag vet att jag har tappat bort många av mina drömmar. Men jag reclaimar dem en efter en.

Och så lite Kim Wilde, mina damer och herrar och mitt i mellan. Och just det! Glömde nästan. Min diskmaskin la av precis när jag fick influensam i vintras. Den fick knäppen och har stått i et hörn sedan dess. Idag provade jag och så fungerade den alldeles utmärkt. Lite vila gör saker gott ibland. Det borde jag lära mig!

I wanna hold your hand

2007-06-13T23:00:00.000+02:00

Jag har totalt snöat ion på Al Greens version av ”I want to hold your hand”. Och Bill Withers, ända sedan p3 Souls BW-special. Han och Jose Gonzales har lite samma röst. Något metalliskt, precist är det som är samma.

Och jag har börjat på mitt nya jobb. Inte ska jag outa här nu var det är, men det är fancy. Fancy för mig och jag känner mig så glad och hemma för att vara där. Jag känner mig så glad när jag tittar på nyckelbrickan och känner att fan, här är jag! Här skulle det kunna vara, min plats. Och visst, det är typ en ocean mellan en 33-årig, tillfällighetssommarvikarie och en sådan som jag vill bli. Men ändå. Jag är där och det är det som counts liksom.

Och förra veckan arbetade jag hela tiden. Idag, första lediga dagen och jag har ingen lust att städa och diska och tvätta och allt som jag bara inte varken orkar eller hinner, när jag tar and om andra människors disk och tvätt och matlagning. Jag lyckades pricka in fyra arbetsplatser på tre dagar nyss. Är jag galen? Bränner jag ut mig? Förmodligen. I höst tycker jag att jag ska ha ett jobb. Ett jobb som är upplyftande och ger hyfsat betalt. Och som inte innehåller ta-hand-om-andra-människor-grejen. Inte i överflöd i alla fall. Och ett liv, det vill jag också ha. Och göra en cover av "Lovely day".

Och visst, precis som Emil Jensen så är jag visst en naiv idealist som dör på slutet.

Yardsale- better than sex

2007-06-03T20:15:00.000+02:00

Idag har jag gett mig hän. Ägnat mig i timmar på att rota bland välfyllda bord på garageloppis bland 50-60-talsprylar och ja, jag köpte en hel del saker. Och jag får faktiskt tillfredställelse av allt det där, att fynda och rota och vända och fundera. Det får mig att glömma allt annat. Sex och choklad och misslyckade relationer och framtidsalltet också.

Dessutom försöker jag verkligen förändra min självbild. Istället av att se mig själv som en sorglig patetisk en som inte får till saker överhuvudtaget är jag faktiskt en kvinna in the top of my shit just nu. Not all of it, men en hel del! Jag har åstadkommit saker. Som till exempel sommarviket som, faktiskt, är helt sjukt bra grej att åstadkomma! Helt sjukt bra. Det ska jag påminna mig om hela tiden. Och se till att det ska leda till mer, men bara saker som jag själv vill. Och bara i min egen takt.

Och min bästa vän har flyttat. Det känns än så länge bara lite overkligt. Jag tror och jag hoppas att det går i alla fall. Men det tråkigt är det, tråkigt indeed. Att liksom bli ensammare och ensammare, när jag i själva verket vill bli precis tvärtom. Flersammare och flersammare! Skulle gärna ha en hel klunga vänner omkring mig att sita och dricka kaffe med, dagarna i ända. Så nu gäller det, att jag skaffar mig ett liv. Jag önskar att allt skulle falla på plats, i alla fall lite grann. Att jag skulle känna ro i det som är, förändra det jag kan och fatta vad liksom. Och det är det som är problemet. Att jag inte vet vad jag ska förändra för att känna sinnesfrid? Men jag vill…jag vill hitta en plats där det känns bra att vara. Kanske behöver det inte vara en fysisk plats, men en stämning och sysselsättning som får mig att känna frid.

Jag tror att jag ska bara låta det mesta gå och balansera. Insallah igen.

I want to be swept off my feet you know?

2007-05-31T21:29:00.000+02:00

Det fuktiga dörjer sig kvar, cykelturen och kohagarna och de vita ängarna i dimman, alldeles fulla av maskrosbollar. Öarna som skiftar i grått och allt det där tusen olika sorters gröna som omger försommaren och mig. Dessa sorgsna koögon och deras sakta kroppar, den vackra, lena pälsen. Det passade bra för den här kvällen. Allt det där. För det var the end of an epoque.

K ska flytta övermorgon och visst, jag är en bra avståndsvän. Bra avståndspartner också (även om jag egentligen aldrig mer vill prova på det igen. Aldrig! Aldrig mer utan lösning i alla fall. Och visst, det sliter mer på mig än avståndsvänskapen…). Men det känns sorgligt, att de som jag bryr mig mest om finns där och där och varför blir det inte dem som en bygger upp sitt liv kring och med? Fast jag anar att det är nog dit vi är på väg. Det är vi! Kanske inte just nu, men sen. Och vad gör jag kvar här? Det är ju den stora, riktigt stora frågan.

Men som K sa, det är röra om i grytorna-tajm och jag vet det också. Det rörs om och visst, det kanske inte blir precis så som en vill, men det kan bli nära nog. Min hemliga önskelista över riktningar jag vill att mitt liv ska ta består av saker som inte alls är omöjliga. Så jag får se till att odla det möjliga. Odla kärlek och odla vänskaper och odla det goda. Fantastiska! Och så livet förstås. Då ska nog resten ordna sig, det gör det. Någonstans pirrar det också, så jag vet att jag är på gång.

Och idag, på jobbet när vi sjöng med de gamla…jag var i nära till gråten-klubben. För jag klarar inte av vackra visor. Inte det banala och vemodiga och absolut inte kärleksförklaringar i allsångsversion. Och Idas sommarvisa är en sådan där som får min röst att darra. Jag vet inte riktigt varför, men den är bara så fin. Kanske är det det, att berättarjaget är ett barn som är liksom helt fullkomligt hel. Stark, i fullkomlig balans. En sådan jag också vill vara.

”Jag gör löven nya på träden och små fågelbon här och där.
Jag gör himlen vacker om kvällen, för jag gör den alldeles skär.

Och smultron det gör jag åt barna, för det tycker jag dom kan få.
Och andra små roliga ställen, som passar när barna är små.”

Flyt i ordets egentliga bemärkelse

2007-05-30T22:07:00.000+02:00

Haha, helt sjukt. Snacka om räddning i sista sekunden! Igår satt jag på pendeltåget, skulle på jobbintervju, vårdish. Och så ringde DET jobbet som jag först var ”ytterst lämpad för” ( i vintras), sedan blev headhuntad för (fyra veckor sedan) och sedan inte fick 8tre veckor sedan) på grund av en massa administrativa och fackliga omständigheter. Och gissa vad? Jag fick ett sommarvik i alla fall. Till slut!

Fantastiskt bra och jag känner mig så himla glad. Universum ler och leker och jag vet att om jag nu spelar mina kort som bara jag kan kommer det här leda till goda saker. Bättre saker och kanske kan det vara så att allt faller på plats. För mig. I mitt liv. Ja tack! Och grattis på mig! Finrummet väntar, jippihurra!

Vänta med barn säger jag bara

2007-05-27T20:20:00.000+02:00

DN har i veckan haft en serie om äldre föräldrar på Insidan. Det blir ju allt vanligare att folk väntar med barn, väntar tills de är färdiga med allt och tills de har dubbelexamen och tjänar stålar och topplånet är avklarat och fonderna ger avkastning och ens egna föräldrar börjar längta på riktigt att det skulle finnas telningar som de kan leta släktdrag hos.

I dagens DN läste jag då när en förbannad läkare sa att folk måste få veta hur svårt det kan vara att bli med barn sen, om man väntar. Och om att i Uppsala ska studenthälsan informera alla unga studenter om just det. Att fertiliteten minskar med åldern.

Jag gjorde tvärtom, jag blev oplanerat med barn när jag nyss hade fyllt 22. Den blivande pappan var 21 och vi tyckte båda att välkommen lilla vän, visst ska vi ha barn. Omgivningens reaktioner var väldigt olika, från närmast förbannade föräldrar till den blivande pappan till mina föräldrar och vänner som var ganska glada och grattade oss med en gång.

Och visst, när jag läser om dessa 40+ stocksundsföräldrar kan jag känna ett sting av avund. För att de verkligen hann resa jorden runt fyra gånger innan trettio, utbilda sig, etablera sig. För att de inte sitter med gemensam vårdnad med partner som kanske borde ha stannat vid ett engångsligg. För att de förmodligen inte behöver känna ekonomisk bäva inför tandläkarbesök eller fundera hur det där ridlägret ska till.

När vi fick barn hade vi helt otroligt lite pengar. Han pluggade och försörjde sig själv med CSN och varannanhelgjobb. Och jag fick ut det minsta möjliga föräldrapenningen, 60 kronor, brutto. Det var liksom ”ska vi ha mjölk eller yoghurt idag” -läget när man handlade. Det var potatis och gröt-åren och visst. Många säger att ungdomen ger sådan skimmer åt allting och vad fantastiskt vad man kan åstadkomma med lite kärlek. Men nej.

I för sig behöver livet inte vara så mycket lättare för dessa 40+ stocksundsföräldrar, inte alls. Men skulle jag haft en uppfattning om att let´s say tio års väntan skulle ha nog gjort mig till en annorlunda förälder. En sådan som istället av att stå där vid mjölkdisken och försöka välja skulle ha fäst en pappersmuggshållare på barnvagnen för lattepromenaden i solen med jämnåriga mammor. Kanske träffat mr right att skaffa barn med, istället av en mr right now. Kanske skulle jag haft mer tålamod och kanske, kanske skulle jag ha fått till den där karriären, till exempel.

Så skulle jag ha vetat, skulle jag ha väntat. Minst tio år till.

Hej kom och hjälp mig!

2007-05-27T12:44:00.000+02:00

Jag och K dividerade om relationer. Vi gör väl inget annat, trots vissa ansträngningar av att ha temaprat om till exempel mänskliga rättigheter...allt slutar ändå med att vi pratar om relationer. Så vi pratade om vad det är som gör om en får kärlek eller inte. Inga rätta metoder finns, inga rätta personlighetsdrag heller. Och jag funderade på det där att mina ex blir nästan utan undantag ihop depphögar och instabila ena efter mig. Och inte bara ihop, de gifter sig, flyttar ihop och får barn gör de också, på nolltid.

Och jag känner att fan, kom och hjälp mig! Är inte jag svag nog? Är jag beyond hjälp? Utstrålar jag för mycket överlevnad? Eller är det där bottenlösa skiner igenom. Och det tyckte K att jag har, en elakartad tendens att föra dialog med mig själv där jag är meningsmotståndaren och medhållaren i ett. Att jag alltid redan i förväg ska skylta med att fan, jag klarar av ALLT. Till och med det där och det där och även om det värsta skulle hända, ja, det klarar människor också av. Särskilt jag. Och skulle jag tvingas simma över Atlanten med en sandsäck på ryggen skulle jag säkert klara av det också. Och simma tillbaka, nu när jag väl ändå är igång.

Är jag rädd för at visa svaghet? Förmodligen. Jag är rädd för att min bottenlöshet ska skrämma bort andra, det där som kommer fram när både medhållaren och meningsmotståndaren tar en brejk? Kanske är det det, eller kanske min styrka, den där fasaden som gör det? Så hey, kom och hjälp mig! För nästa gång jag ligger i bitar på hallgolvet efter en ansträngande dag, vecka, månad, ett helt liv få någon frivillig gärna plocka upp mig och klistra ihop igen. Tappa ett bad åt mig kanske, stryka mig över håret. Och snälla, gör så att jag ska sluta känna, sluta behöva känna en enda gång till att jag förstår! Jag förstår precis vad du och du och du menar. Jag förstår precis att så är det. Och du vet, jag ÄR stark på riktigt. Jag lovar! Världens bästa på att powersörja och komma över och gå vidare och odla min styrka. Jag kommer över det här, det där och visst, jag passar på att förlåta det där också, i förbifarten.

Jag vill inte vara där längre. Jag vill vara svag och tillåta mig att falla ihop och säga att nej, den här gången kommer jag inte över någonting. Överhuvudtaget. Och fan, passa på att utstråla det också.

(Men nu ska jag glömma det där. Cykla iväg. Plocka en kasse med brännässlor innan den tiden är förbi. Back to the roots! Titta på vattnet, befinna mig mitt i hundra olika sorters grönska och se ladugårdssvalorna kretsa över kohagen.)

Pack light!

2007-05-27T00:16:00.001+02:00

No woman is an island.

2007-05-25T22:50:00.000+02:00

Äh, jag är för trött. För trött för at skriva något vettigt egentligen. Jag har trots allt jobbat två gånger idag (och sovit emellan) och igår kom jag inte hem förrän tolv, från jobbet...och imorgon måste jag vara på hemmet klockan sju. Det känns som i-landsklagan att säga att jag inte orkar. Att jag inte orkar söka bättre, att jag nästan inte ens vet vad som skulle vara bättre, men fortfarande möjligt. Det känns som antigen eller. Antigen "kräver ingen utbildning" eller kräver examen OCH fem års erfarenhet och kontakter, som jag inte har. (Inte än).

Men hey, kämpa på! Lite sisu nu ja tack lätt just nu. Fast ja, jag skulle vilja bara få och få. Helt utan ansträngning. Massor av tid och massor av möjligheter. Bara sådär! Och ibland, ibland funkar det så också men det brukar göra mig livrädd.

I alla fall borde jag glädjas åt framgången, jag fick ju något publicerat idag, faktiskt. Heja mig! Och p3 spelar reggae med Papa Dee. Och just det, jag tvättade på jobbet och J, som också tvättade på jobbet hade hängt upp min tvätt. Det kändes så sött på något sätt. För jag längtar efter samvaro. Att någon ska blanda i sig i min vardag. Att någon ska säga när teet är färdigt så att den inte blir besk och kall när jag glömt bort att jag hade kokat en kanna... Att någon ska hänga upp min tvätt, eller tvärtom. Åh, jag längtar efter att vara tillsammans.

Just det

2007-05-25T00:23:00.000+02:00

Jag hade också flyt. Jag råkade sätta mig i samma tbanevagn som Kristina Lugn. Roligt nog stod det något med "orka mera" på hennes plastpåse. Passande nog liksom. Det var plastpåse från en sångbutik, tror jag.

Och när jag var på Konstfack och skulle skynda mig till bussen/tåget för att hinna till jobbet i tid fick jag syn på M som bor granne med K. Och han var där med en som hade bil, så jag fick skjuts tillbaka hem. Otroligt lyxigt och dessutom bevis på att universum, den ger tillbaka. Ibland i små doser, ibland just när en behöver det.

Och ikväll fick jag gå på en spelning, på betalt arbetstid. Och visst, min nya kvällssysselsättning: sticka på en svart tröja till Seinfelds dubbelavsnitt är ju roligt det med...men liksom. Att göra, leva, interagera. Det rular mycket bättre, högre och uncut är det också.

Konsten

2007-05-24T19:14:00.003+02:00

Jag vet inte när jag diskade senast (diskmaskinen gick sönder i februari och jag har inte hämtat mig från chocken än). Och stereoförstärkaren har lagt ned (jag vill ha en ny, gärna en från 60-70-talet med teakfront. Har du en sådan så...). Tvätthögen är rätt massiv och ja, jag köpte ju en säng för att kunna dammsuga under den. Det har hänt en gång hittills. Jag tror att jag behöver skärpa mig. Mer ordning och vackerhet, mindre störande stökighet.

Hur som, jag är bra på att ta ledigt från måsten. Det är jag faktiskt. Tänker att det har väl ingen bestämt, att städat är bättre än inte-städat. Eller att disk någonsin har dödat någon, det stämmer ju absolut inte. Och idag tog jag lite tajm off. Ficka med K på söder och sen Konstfacks kandidat/magisterelevers utställning, som var faktiskt riktigt impressive. Mastodontmycket, i för sig. Men särskilt keramikeleverna var bara helt sjukt bra. jag blir full av längtan och kände bara ett stort wow. Så mycket wannabe är jag. Så kul med vissa, som arbetat med pilliga, krävande detaljer och andra som bara skapat ur en hög med lera. Hittat arbetsglädjen i processen och strött sina figurer överallt i en barndomslekscenario.

Så glöm det jag tidigare skivit om konstfuck, de gör fina grejer där. På Konstfack. Och jag fick en släng av kulturen, vilket ju var bra. Ikväll är det jobbet som gäller, fast lite roligare än vanligt.

2007-05-24T19:14:00.001+02:00

Back to the roots

2007-05-22T13:56:00.000+02:00

Hela våren har varit en tillbakagång, tillbakagång i baktakt. Jag har hittat tillbaka till reggae! Det känns skönt och det känns bra. Att vara tillbaka på dessa rötter jag en gång odlade. Och så har jag lyssnat på Göteborgsduon Äkta kärlek, de är jättebra de med. Och slår vårens debatthit, Fridas "Dunka mig gul och blå" med hästlängder. Det är innovativt och äkta och det är feminism.

Och så har jag faktiskt fixat en bra grej, skrivit ledare på beställning och inte gick jag under av prestationsångest. Bara nästan. Och fixat två jobbintrevjuer inför nästa vecka. Vårdish, men vad kan man göra. Båda personerna jag pratade med kändes trevliga och tillmötesgående och det ena stället kan faktiskt bidra med något for real. För mitt kommande projekt. Och det är inte att underskatta!

Läst inlägg på Feminietik och blivit förbannad har jag också gjort. Nu soppa. Rödbetssoppa.

Böle

2007-05-19T23:34:00.000+02:00

Igår kväll ville jag sitta och sticka på den där tröjan (som jag lovar, alla kommer att vilja veta var jag köpt den) och titta på teve och det kom inget annat än dödande och nån kostymdrama på BBC Prime (fast jag ville ha typ French and Saunders eller kanske Little Britain) öh, ja MTV raps på franska (charmigt i sig, men alltid lika tvivelaktigt när man gillar beatsen med inte förstår vad de säger. Kan ju vara något mycket icke pk och det är jag ju givetvis rädd för att gilla, haha).

Men tacka vet jag Tv Finland där det helt hysteriskt roliga ”Pasila”, (Böle på svenska) gick. En tecknad samtidssatir av bästa sorten. En vuxenutbildad tant-anti-terroristkämpe förhandlade fram en lösning till en hotande drama med hjälp av 1000 euro och en flaska kossu (Koskenkorva vodka för dem som inte är belevade på området) och en förargad man ville slå hela världen på käften. Han hade ju räknat ut hur det skulle gå och hur lång tid det skulle ta…det enda som behövdes var ju bara för världens befolkning att ställa sig på ringlande led (tre per meter) och honom att köra motorcykel 16 timmar per dag (resterande tid för sömn, kisspauser, lunch och för att sträcka på benen) och så skulle det tar nio år och någonting för att slå precis HELA världen på käften….äh, det är kanske världens tristaste att återberätta det här men roligt var det i alla fall. Jag skrattade och stickade gjorde jag också. Och dessutom fick jag sköna flashbacks om barndomens fantasier om att samla precis alla på jorden på en och samma ställe. Kanske för att tala förstånd med alla. För att få slut på krig och svät kanske. En vision som då verkade lika möjlig som att blinda kunde köra bil (för det kan ju döva, right?). I Finland användes dessutom ett mått för det här, att alla människor på jorden skulle faktiskt få plats på isen på Inari-sjön i Lappland. Och ja, den är stor och alla skulle få plats. Men vinterkläder för hela jordens befolkning? För folk lär ju frysa häcken av sig där på isen. Särskilt de långväa gästerna som absolut inte tränat upp sig med hjälp av pimpelfiske. Vem skaffar fram kanadensisk gås eller lodenrockar för hela bunten? Maten skulle givet vara ett annat problem, i ”Pasila” löstes det hela med en enorm gryta pesto. Gott och dessutom passar den vegetarianer. Ok. Följande klipp är bara för dem som förstår finska, resten får sympatiskratta.

Islands in the stream, that is what we are

2007-05-19T22:34:00.000+02:00

Javafan, det finns väl inget att tillägga till det här?

Sorg.

2007-05-19T22:12:00.000+02:00

Jag vet inte varför och jag är säkert inte den enda. Men Beppe Wolgers-dokumentären fick mig att gråta. Jag menar, jag är inte ens uppvuxen i Sverige eller med hans barnprogram, (fast givetvis kände jag ju till honom som Pippis pappa). Men ändå. En timmes orgier i en man med mysig mage och ännu mysigare skägg räcker.

Det räcker att se en mysig, eftertänksam man som SER barn och har tid för dem, det räcker med vittnesmålen om att han VERKLIGEN var så bra och mysig och hel trots alla sina egna trauman, för att jag ska sakna en lycklig barndom. För att jag ska sakna en pappa som alltid hade tid, som alltid hade respekt. För att sakna vilda lekar och fantasier och tidlösa somrar förevigade på superåttafilm. Och en barndom att växa ifrån, föräldrar att växa med och ifrån och bli en respekterad vuxen med. Alla har inte den turen, att få uppleva ens en bit av det. Och vi resten, med ofullkomliga föräldrar och trasiga själar får copa det bästa vi kan. Älska oss själva i all oändlighet och köra saturn return på den där banan för att lära oss det mest grundläggande i livet. Konsten av den villkorslösa kärleken.

Och sen var det en fin bit dikt som Beppe läste upp. Jag vet inte om jag fångade det rätt, men det kändes i alla fall rätt i hjärtat. Typ kristalliserade precis det som jag har känt här när jag känt på ensamheten.

”Människor vill bo i varandra. Och får de inte det så hugger de stigar i varandra. Med knivar”

Klagan

2007-05-19T19:27:00.000+02:00

Jag märkte att en tand har gått sönder och började gråta för några pengar till tandläkaren har jag då verkligen inte. Och för att jag vet att det är inte enda tanden som behöver omvårdnad. Dessutom är jag rädd för dem, tandläkarna. Den som jag gick hos sist var visserligen snäll, men opsykologisk och dessutom kass tandläkare misstänker jag. Snyggt blev det i alla fall inte och han glömde jämnt slipa ned tillfälliga fyllningen så att det inte skulle göra ont mellan gångerna. Så jag måste hitta en ny. Helst en som bara gör sitt jobb och som absolut inte kommer med åsikter om något som helst och allra minst om det ”att jag borde ha kommit mycket tidigare, vill du bli tandlös lilla gumman?”. Någon som helst inte pladdrar alls. Inte om någonting. Någon som är tyst och på sin höjd sakligt berättar vad hon gör. Duktig på sitt jobb och som fattar att det behövs bedövning, i massor. Och helst billig. Fast billig är väl ingen tandis… Men tips mottas tacksamt!

Dessutom fick jag veta igår att jag rationaliserats bort från ålderdomshemmets sommarvikarielista, fast jag trodde allt var cool. Ja sa ju att jag var tvungen att bevaka mina intressen med det andra jobbet som jag först blev headhuntat till och som jag sen ändå inte fick på grund av att företaget ändrade sin policy gällande någon annan och för att fackliga förhandlingar ledde till att hon, den andra fick jobbet….aaaawwwww! Fan vad orättvist. Och så trodde jag att jag liksom ändå var medräknat på hemmet, men nej. Så nu måste jag, 33 år gammal trolla fram ett sommarjobb och illa kvickt. Tips mottages i största tacksamhet! Kan tänka mig att jobba med nästan vad som helst. Nästan.

Och på kuppen har jag crashlandat, (eller har jag gjort det än? Troligtvis inte, men marken närmar sig!) efter en massa känslor som var roliga så länge de var nästan besvarade…

Fan. Fan ta dessa livets klumpar. Langa hit nya, fräscha, goda, penningindrivande klumpar nu genast så blir jag glad!

Nobodys wife

2007-05-18T23:27:00.001+02:00

Det där med äktenskap, jag är inte drabbad för jag har aldrig varit gift och kommer nog med all sannolikhet aldrig att bli det heller. Fast never say never, it won´t last forever.

Men om jag nu rent hypotetiskt skulle träffa någon att manifestera kärlek med, en man, så skulle jag föredra att jag fick ingå partnerskap. Jag skulle inte stå ut med tanken av att vara någons fru och rent teoretiskt, jag fattar inte riktigt poängen med den där könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Förstår absolut att det finns kristna bögar och lesbiska som vill walk down the isle, men liksom…skulle det inte vara häftigare om alla hade precis samma rätt att vara partners med varandra? Partners for life, partners in crime?

I USA är det tydligen någon sorts folkrörelse kring att ”inte gifta sig innan alla har rätt att gifta sig med den de vill”. Och visst, religiösa ceremonier är ju finnas för dem som vill och givetvis måste dessa vara könsneutrala. Men, skulle inte grunden till någon sorts samvaro med lagliga aspekter kunna vara helt och hållet könsneutral? Det tycker jag. Inte bygga på traditionen av att ”gifta sig” och bli man och fru eller varför inte då man och man eller fru och fru?

Ett ny partnerskapslag för alla skulle väl luckra upp härligt bland gammalt skit. Jag menar, fritt fram att ingå partnerskap med vem en vill! Behöver väl inte ha med kärlek att göra, fast såklart kan det användas för det syftet också. Valfritt liksom, vill du att bästa polaren ska ärva din bostadsrätt och skivsamling –ja, ingå partnerskap! Vill du manifestera kärleken till den som fick fem barn med dig, well, fritt fram för partnerskap. Vill du vänta med sexdebuten tills du vet vem du vill ska ärva din bostadsrätt och skivsamling- det finns partnerskap! Bara fördelar och om en nu vill göra mer, så finns det de religiösa ceremonierna för dem som vill komplettera med sådant.

Om folk i USA bröllopsstrejkar tills alla får gifta sig med vem de vill kan väl typ alla de i Sverige som hänger på ”brudportalen” eller vad de där könsrollskonserverande, fluffbröllopsklänningsdrömmande äktenskapsförhärligande sajterna nu heter…och alla dem som är i planeringsstadiet av sitt absolute sagobröllop vända den där ständigt uppåtpekande bröllopstrenden och strejka. En vild bröllopsstrejk tills precis alla har rätt att ingå partnerskap!

Fritt fram att bryta tänket kring det hela, romantisk foreverhet och kärnfamilj och allt det där. Say yes! (Och jag, jag ska vara och förbli nobodys wife).

Festival

2007-05-18T01:04:00.000+02:00

Aww, jag blev just jättesugen på att gå på festival. En ny en, ”Way out west” i Göteborg i augusti. Architecture in Helsinki och Erykah Badu och Lady Sovereign och Regina Spektor och rätt så många andra som är klara-färdiga-gå skulle jag gärna vilja se. Jag tänkte bara att ouch, jag har nog inte råd men hey, jag är ju trots allt frilanserjournalist ibland. Gäller att hitta en uppdragsgivare och de facto har jag redan en jag tänker på. Så det ska nog gå bra det där.

Och så har jag fastnat totalt för Mark Ronsons ”Stop me”. Smithslåten ni vet. Och roat mig med att läsa hans gästbok på My Space. Tjejer som berättar att de var de blonda längst fram på hans konsert där och där. Eller någon som ”gillade låten, det känns som om jag hört den förr…”. Jo, det är bara konstatera. Alla har inte riktigt pejl på det popkulturella referensverket. Men nu är jag trött. Imorgon ska jag jobba igen, casha in nickled and dimed-stålar....och så ska jag nynna på Martha and The Vandellas "Ready for love" och "Heatwawe", två favoritlåtar från den tiden jag på riktigt var ung och oförstörd.

Fötryck med ett ansikte

2007-05-17T18:59:00.000+02:00

Förtryck med ett ansikte, det kallar jag chokladkakor som är namngivna efter landet de kommer ifrån. Ghana, Venezuela, Madagaskar, till exempel. Har du inte sett dem, gå och kolla i godishyllan på den där lite mer välsorterade affären, Konsum till exempel.

Det är väl välkänd fakta vid et här laget att kakaobönor, precis som råvaror till många andra lyxartiklar från länderna långt borta från dessa välsorterade, dignande livsmedelsdiskarna produceras under tvivelaktiga förhållanden. Med hjälp av barnarbetare, miljögifter, slavliknande arbetskontrakt, undermåliga inköpspriser…och nu när det finns chokladkakor med ett ansikte liksom vet vi väl precis var vår skuld till tredje världen hamnar.

– Jaha, den här kakan, mm vad gott förresten, 85% kakao, är framställt av kakaobönor plockat av venezuelanska 14-åringar!

Om vi inte förespråkar globalisering av markanden då förstås med allt det innebär. Tycker att all handel är bra handel, tvivelaktig marknad bättre än ingen marknad alls. Låga inköpspriser som driver folk till lånefällor och i värsta fall självmord (något som ökar bland bomullsbönder i Indien, på grund av sjunkande världsmarknadspriser) är väl inte vår bag, inte ligger det på vårt bord. Eller?

Jo, det gör det ju. Och ska det vara choklad så ska det nog helst vara den där med rättvisemärkningen.

I prepared a Quiz for you

2007-05-17T00:25:00.000+02:00

Den där låten, The Quiz. Ska jag göra en egen? Frågefromulär för kandidater som ska in i mitt liv? Frågeformulär för att veta svaret, veta mer. Inte för att veta säkert, men veta något. Lite answers till knepiga frågeställningar som kanske är viktiga att veta svaret på.

Vad skulle min quiz gå ut på? I alla fall skulle jag undra om det där om bagage. Har du bagage? Ja? Nej? Vid ett ja en följdfråga. Dealar du med det? Avlastar du dig själv, arbetar du med att lätta på det eller stärker du dina muskler för att kunna bära ännu tyngre last för varje år som går? Hur går det med bagaget bag lady? Berätta för mig, och använd för guds skull gärna papprets baksida om det behövs!

Och så skulle jag fråga också om du lever i kärleken. Hur ser du på det där? Är det en kraft som får världen att andas eller är det något på det personliga planet? Älskar du världen? Älskar du dig själv? Berättar du för dig själv och världen hur vackra ni är ihop ibland? Viskar du det i örat på den som lyssnar? Viskar du det när ingen hör eller kan du tänka dig att skrika det i ett gathörn för alla som är där och hör?

Kanske skulle jag fråga om vad det är som är viktigt i relationer till andra egentligen. Är det viktigt för dig att samarbeta, sträva mot samma mål fast med olika medel? Är det viktigt att drömma om annat än ett nytt kök eller ny bil eller ny diskmaskin? Den där semestern? Är det viktigare för dig att släcka världen som brinner eller tutta eld på flera ställen? Eller är du den som låter det brinna och hoppas att inte ditt hus brinner upp? Är det viktigt med sanning, är det viktigare än konsekvens eller hänger de ihop?

Är det något för dig, livet? Och i så fall vad är det för dig, livet?

Ja, det var allt för den här gången.

Nickled and dimed, swedish version

2007-05-16T22:59:00.000+02:00

Det som var ett swoosch ena veckan är stillsamhet, värsta tysta veckan nu veckan efter. Vad konstigt det är, att livet kommer i klumpar och att det är så uppenbart att det gör det. goda klumpar, klibbiga, svårdefinierabara, kärleksfulla, lätta, tunga. Klumpar it is.

Om jag nu skulle söka efter mening så skulle den väl vara det att fan, bra saker är bäst innan de händer. Att den där stunden när allt är möjligt och knopparna knoppas, det är den bästa stunden. Den innan gryningen. Innan skeendet. Innan verklighetens krossande tyngd och allt det där som är liksom kanske blasé sedan, eller så.

Men egentligen, jag borde vara glad och jag är det också. För all kärlek är bra kärlek och vare sig jag vill eller ej så är det i alla fall inte stilla just nu. Även om jag inte hörs bland 11,9% av Sveriges befolkning i sommar. Även om jag inte den här gången heller lyckades pricka in en potentiell kärlekspartner och även om det blir tonvis med skitiga blöjor som betalar min hyra i sommar.

Jag tänkte att ja, gör jag det kan jag ju cykla till sjön efter jobbet. Läsa böcker och lyssna på vinden och ligga där och tänka och spana in molnen som ändrar form och lyssna på alla sommarpratare på p1.

Fast när jag tänker på det blir jag lite ledsen, lite tom inuti. För jag vill vara bland människor, i världen med världen med mig! Så vill jag ha det.

Case of you

2007-05-14T22:48:00.000+02:00

Joni Mitchell - A Case of You

Add to My Profile | More Videos

My own personal Samsara

2007-05-12T11:17:00.000+02:00

Egentligen, egentligen borde jag vara på topp. För tristess är det värsta jag vet och nu är det inte så mycket sådant. Mycket som sjuder, mycket som händer och vad vet jag. Vad vet jag om det där, hur det blir. Livet! Alla chanser kanske blir bortspolade och gone with the wind, men saker händer i alla fall. Och jag händer med dem.

Men, en grym bok och ännu mer är på gång och jag har fyllt 33. Igår.

Jag funderar på förväntningar och det man får. Är kluven. För jag tycker egentligen att förväntningar ska man ha för annars…vad händer då? Inget!? Jag vill förvänta mig det bästa av det bästa. Det bästa i hela världen för mig. Men jag vill också kunna acceptera det som är, det jag inte kan förändra för det finns, det med. Acceptera att jag faktiskt har ingen aning varför vissa saker blir som de blir, bara flyta med och inse att my own personal nirvana är inte ens nära, så vitt jag kan se. Det är den inte. Tacka vet jag samsara.

Stockholmsförorten Ludvika

2007-05-05T13:30:00.000+02:00

Jag är så flyttsugen och då och då surfar jag in på bostadsförmedlingens hemsida och spanar in vad jag eventuellt skulle kunna få (och i sommar kommer jag att få, har jag tänkt). Men jag blir samtidigt så himla trött på det hela här…de långa avstånden, dryga Stockholmsmentaliteten som yttrar sig i allt från cafébiträden from hell till i det att allt är så svårt och trögt och att så många människor råkar samlas här och vilja samma saker.

Som ett brev på posten för oss (jag misstänker att det finns flera som jag som drömmer om ett tillvaro somewhere nicer, somewhere cleaner, somewhere easier) har STOCKHOLMS stads bostadsförmedling nu utökat sitt samarbete och erbjuder lägenheter i Ludvika. Ja, Ludvika i Dalarna. Det du!

Omställning i tid och rum

2007-05-05T13:29:00.000+02:00

Här är jag igen. Jag har inte sovit något vidare den senaste veckan och jag börjar få rätt dålig hy och koncentrationssvårigheter.

Helgen på torpet, den arbetsstinna den, blev inte av. Jag är inte den som har sågen och färgen och bilen och utan dessa tre saker blir det jävligt mycket svårare att göra färdigt där. Så jag ska befinna mig i det, men ibland är det så svårt att ställa om! Känner passiv aggressivitet och oro, jag vill att huset blir färdigt och sålt. Jag vill släppa och inte betala räkningar ett år till.

Men viktigaste är kanske, just nu, när jag fick ett par extra dagar hemma är att jag samlar min shit ihop och förbereder mig för att ta nästa vecka med storm. Jobbmässigt alltså. Jag vill få båda jobben och båda jobben är jag värd.

Och ett spännande projekt tar form och även om allt är mer eller mindre oklart är vi båda pepp som ska göra det. Men hur det blir med att strö på socker vet jag inte, det får ta sin tid och tiden får visa utgången. Och all is good, för det blir ju alltid som det blir.

Insallah. Om Gud vill.

2007-05-04T22:03:00.000+02:00

Nu har det hänt. Flyt föder mer flyt och kärlek föder kärlek. Fast mest är det flyt som det handlar om nu. Två jobbintervjuer nästa vecka och grejer typ ur tomma intet. Trolleri. Nu vet jag att jag gjort rätt. Helt rätt som lullat runt här på landet och lagat mitt hjärta, vilat mig, uttråkat mig, lärt mig tålamod och utövat det. Torkat rumpor och skött hästar och barn och gamla och utveckligsstörda. Och haft det roligt i hemlandet och mints gamla känslor. Lärt mig nya. Omvärderat och börjat tro på att fan vad jag är bra på riktigt. En del av världen är jag. Och det känns så fånigt att säga, men universum ger tillbaka.

Moderna tider

2007-04-30T12:15:00.000+02:00

Det är helt klart nya tider nu. Alldeles plötsligt är det vara så. Och det känns…det känns! Det känns himla bra. Ett projekt börjar ta form, med en bra person som liksom bara fann sig där och i den och som tycker det samma. Tänker nog som jag. Och känner något. Och det kan banne mig bli grymmaste grejen jag gjort. Jag tror det.

Och min vecka i Finland var as good as it could be. Fantastiska möten med gamla kära vänner och en nyare variant också. Flöde. Samtal om kärleken och konsten och teatern och slumpen och avståndsrelationer (som alla verkar ha. The new black is it?). Och jag vill bara vara, skapa, göra saker som får mig att växa. Och jag har redan börjat, tänka sig!

Jag har också omvärderat en massa. faktiskt. Sett mönster, mints gamla saker och gamla känslor. Rädslan av att vara fel. Rädslan av att inte vara bra. Rädslan av livet och möten och vad den där ska tycka om mig. Viljan av att vara rätt, på mitt eget sätt. Och äntligen är jag det, äntligen är jag rätt för mig. Rätt i mitt liv och har förmågan av att göra rätta saker. Right stuff. Right on!

Finland.

2007-04-25T11:05:00.000+02:00

Efter en frukost på kaffekiosken (kahvikioski) i Åbo hamn. På prislistan fanns varm saft. Och mjölk. Och korv. Och lihis munalla (köttpirog med ägg). Jag tog en rågfralla med ost och kryddgurka och sallad. Med yoghurt och en liten, blaskig Juhlamokka.

Och jag känner mig hemma på något konstigt sätt. Hemma fast det har sina fördelar att bo i ett land där man faktiskt hälsar sina grannar...hemma javisst! Finski. Mitt hem.

Men mest av allt känner jag mig glad. High on life! För jag bär med mig en bra känsla av att allt faktiskt är möjligt. Puss och kram livet, here I come!

Pensionssparande II

2007-04-24T00:05:00.000+02:00

Jag har ingen lust med att pensionsspara.

Så strö lite socker på mig som bara du kan.

The revolution will be live

2007-04-15T23:34:00.000+02:00

Det var en bra helg det här, det var det. Det som jag trodde skulle vara jobbigt kändes fridfullt och det som jag trodde skulle vara konfliktfyllt var easy.

Men en sak retade jag mig på hela helgen. Och det är konsumism. Och min egen relation till det. Eller, jag tycker om saker. Inte nya saker, men saker i alla fall. Och jag tycker om att strosa på loppisar och pruta och auktion har jag också provat på. Occasionally kan jag vara helfacinerad av att gå på nån billighetsaffär och bli besatt av ha-begär... Billiga saker! Vilka priser! Men vilken angst ändå…för det är ju för fan inte med saker vi ska fylla våra liv! Inte jag i alla fall. Hemmet kanske, ja. Till en viss gräns i alla fall (i mitt fall sedan länge passerad en…). Men den här ständiga jakten på mer, fler ägande. Förströelse i konsumismen gör mig ledsen och rätt så less också.

Kina satsar stort i kärnkraft sägs det. Och varför det? Jo, för att bland annat vi här vill ha billiga saker! Billiga saker vi absolut inte behöver och billiga saker som håller i ett par år för att ersättas med något nytt sedan. Billiga skräpleksaker som tyvärr går sönder redan andra dagen. Tyvärr, för att materialet är sådant att den håller i ett par hundra år, minst.

Och snart har vi pigavdraget och syftet är ju att spara tid. Tid som inte behövs lägga på städningen. Och jag gissar att den där fria tiden, den ska nog i många fall ägnas åt att konsumera. Enskilt och tillsammans. Alla jävligt happy families har ju mer tid att bonda med varandra i allehanda köpcentra när de slipper ligga på alla fyra och försöka nå längst in under soffan.

Nä fy fan. Konsumism gotta go!

Och nu när jag tänker på det hära spretiga, globala ekorrhjulet av all skit blir jag upprörd.

Men mer och kanske mer välformulerat om pigavdraget och den onda konsumismen en annan dag. Imorgon ska jag vara vårdvikarie igen. Redan klockan sju. (do the math)

All by myself

2007-04-11T20:42:00.000+02:00

Jag var på IKEA idag. Det borde jag ha gjort för länge sedan, men bättre sent än aldrig, faktisk. Den där sängen som stått och lutat och samlat damm, den fick en botten idag. Två bottnar, snarare sagt. Och just när jag styrde min pirra mellan självplockshyllorna och gravida par, lyckliga familjer och kände mig en uns independent blandad med en saknad av det där. Att strosa med någon där, mellan hyllorna. Som om jag någonsin gjort det med någon, egentligen. Just när jag kände det där, typ när independencen byttes mot ensamheten ekade ”All by myself” på hela varuhuset. Illa illa. Eller så kanske den ökar singlarnas köplust? Vad vet jag. Men jag nynnade med, förstås. Independent woman, men all by myself…i alla fall lite ofrivilligt.

Och nu har jag satt ihop sängen. Ribbottenfan sitter inte fast. Den rasar ned och jag rasar på ett helt annat sätt. Har lust att kasta skruvmejslar och allt det där och svär högt. Och jag svär lite till och jag orkar inte. Det får bli en natt på soffan, nya tag imorgon.

(Om jag bara hade en elektrisk skruvdragare och någon som hör mitt lockrop ”Hej kom och hjälp mig!” vore allt bra. Det vore det. Eller i alla fall enklare.)

It´s a family affair

2007-04-08T23:46:00.000+02:00

Jag cyklade hem till K igår. Det var mörkt redan och landsvägen var len. Inget grus, bara fart och medvinden och jag cyklade mitt på vägen ändå. Mest för att inte åka i diket och lite för att jag kunde. Vilken frihetskänsla. Stjärnhimmelen var magnifik. Det är mörkt här ute på landet och jag tittade på stjärnorna när jag trampade på och sjöng för att skingra ödsligheten. Kallt var det också, men medvind i alla fall på vägen dit.

Väl framme pratade och pratade och gäspade vi. Jag tänkte på att vi ses ofta nu, jätteofta. Kanske tar vi tillvara på tiden, ifall hon flyttar till Göteborg. För vi har varit med om en massa tillsammans. Inte så många fysiska äventyr, men vuxit och förlåtit och skrattat och gråtit också. Så nu ses vi så ofta, hela tiden. Mest därför. Fast flytten känns abstrakt än så länge och osäker är den också. Men blir det av kommer det att kännas tomt. Så himla tomt! För hon är nog min familj och jag hennes. Någonstans någon som blivit for granted liksom. Och det känns tryggt och bra och lite för bra för att vara sant. Så därför.

Vi såg ”Deja vu” med Denzel Washington. Otroligt ambitiöst komplicerat manus som fick mig att tänka på filmen Adaptation där Charlie Kaufmanns tvillingbror/alter ego skriver något lika osannolikt som givetvis bringar hem miljonkontraktet. Hur som, vi låg där på Ss säng med konstant pratande M mellan oss under en massa täcken. Jag är så glad för sådana stunder. För dem behöver jag. Och jag är glad att jag cyklade hem också, iskalla vinden och klockan var ju för fan redan två eller mer när jag åkte. Men att cykla hem på ödsliga, kalla vägar mitt i natten är nog lite av en typisk Millagöra. Tanken är klar och musklerna arbetar.

Jag är en one-woman-wonder.

Bio-diversity

2007-04-05T17:30:00.000+02:00

Idag var min dotter med till mitt jobb. Ett av mina många. Hon har varit med förr. När jag jobbade på ett familjehem har hon varit med. Till ett gruppboende likaså. Och när jag stressad knappade in och läste in mina prator på radion har hon varit med. Och nu idag har hon varit med på ålderdomshemmet. Tålamodigt pratar med gamlingarna, byter om städar, viker, hänger, klänger… allt det där. Jag hoppas att jag på mitt eget sätt och vis visar livets biodiversitet. Allt en kvinna gör för att försörja sig. Allt möjligt kan en kvinna göra, för att få dagarna gå och för att få, pengarna räcka.

Det är dags för annat, men tydligen inte än. Men nu är jag hemma och det är dags för annat. Hittade snustorra cigariller i en väska jag inte använt på år. Rökte en, läste poesi och drack ett glas med chokladte. Och det kändes som mest jag. Mest jag just nu.

Soundtracket är Sun Ra - Space is the place

Hur kunde det bli så här fel? Varför ska man alltid vara en jävla nybörjare på sånt här?

2007-04-04T23:30:00.000+02:00

Jag som till grunden vill vara obunden har ändå obligations till höger och vänster. Det senaste,”vårt” lilla torp. ”Vårt” och ”oss” som känns som ancient history nu. Verkligen ett minne blott. Rusta upp det så att vi kan sälja det och jag vet att trots ångesten över allt som möjligtvis förfaller, varje sak som borde lagas och trädgården som skulle växa igen är det ledsamt, sorgligt. Sorgligt att bara ge upp den där drömmen. Sorgligt indeed. Men ge upp, kill you darlings och avsluta saker som inte har ett liv längre är nog bra saker att göra, i livet menar jag.

Dessutom, blir det pengar över blir det både New York och Berlin i år.

Sunshine, sunshine reggae

2007-04-02T20:28:00.000+02:00

Häromkvällen var jag på reggaeklubb, med Monika och Katarina. De gick nog inte ihop så värst bra men kvällen var bra. Vi svepte i oss mineralvatten och shakade azz. Och det kunde Monika minsann. Hon var en juggernaut och hennes rörelser lydde ingen känd naturlag.

Två män, kompisar, raggade upp två kvinnor, kanske i min ålder. Kompisar. Den ena killen var liten men nasty och den andra bjöd på en dansshow som jag förmodligen inte vill se igen. Fuldansa utan att fatta att det är fult är ju bara fult. På gränsen till motbjudande. Han hade ett stadigt grepp om sin skrev med ena handen och med andra handen körde han lassoliknande rörelser och ibland använde han den för att ro närmare sin danspartner. Under armen dunstade det en mycket rikligt perspirerande mans unken lukt. Höfterna juckade till värsta sortens mes-lovers-reggae som fick oss att önska att dj:n bara stoppat in en ”Summer reggae” dubbelcede från närmaste Shell-mackens reahylla.

Urge for going

2007-04-02T20:11:00.000+02:00

Jag har gjort allt som det går att göra här i min lilla by. Jag har cyklat de finaste vårvägarna och nästan tappat andan av allt som väntar på att få växa och är så vackert och öppet. Sett de lustiga husen utan räta vinklar och i pastellfärger för hundratusende gången. Och fast det är så fint på sitt eget sätt och vis, fast min finaste fina cyklar lite tioårigt-motsträvigt med mig så vet jag att jag hör hit lika lite som för elva år sedan, när jag kom och första gången såg allt.

Jag vet inte om det finns en plats på jorden som skulle kännas som mitt, en stad eller en by eller ett landskap…men jag vet att jag längtar härifrån. Så intensivt att jag knappt kan koncentrera på annat. Och jag vet att jag är så glad, fri, i stunden när jag är on the road. Jag tycker om mitt hem, det mysiga, hemtrevliga, alla färger och allt som är mjukt och rörigt och mitt. Ingen skulle nog kunna gissa att jag är den som saknar sitt hem minst av alla. Men jag vet att jag inte saknar den när jag är borta. Borta är jag fri och glömmer bort att jag borde höra hemma just någon speciell stans.

För när jag är på väg, då ser jag och iakttar och observerar. Jag njuter av stunden och tycker om det jag ser och inte. Jag tycker om att titta ned från främmande berg och tälta bakom en bensinmack och vandra på dammiga gator och se slitna fönsterkarmar och udda industriområden. Och pressa varm sand mellan tårna och irritera mig på att vågorna aldrig tystnar.

Jag måste iväg. Det måste jag.

Erittäin hieno Suomalainen...

2007-04-01T22:58:00.000+02:00

Jag har precis kommit på en mirakelkur. Att ha en nackkudde i badet är helt underbart. Varför har jag inte fattat det förut? Och tvätta håret med tjärschampo och borsta hela kroppen röd och len med den hårdaste borsten…det blir så nära en ”en bastu vid en sjö om sommaren (komplett med vågskvalp)” -upplevelse som det går att komma till i en femtiotalslägenhet i Sverige.

Pensionssparande

2007-04-01T20:12:00.000+02:00

Jag letar efter kärleken. Den perfekta partnern, min soulmate och pusselbit och creative partner. Och visst dyker det upp en och en annan intressant kandidat med jämna mellanrum. Men det är så himla svårt att hitta en sådan som passar! Och framförallt en som liksom passar just nu. En i takt med mig. Färdig att inpusslas i det som är mitt.

Det finns ju den som vill ha frihet. Den där som kanske är lite för ung right now och den där som måste få leka av sig lite. Den som säger att ”vad du är fin, men du vet, inte just nu”. Den som vill ha fem barn och den som inte vill att jag ska ha några sedan tidigare. Den som vill bo på landet och den som vill resa jorden runt. Den som har häftigare saker att göra än grotta sig i en tvåsam relation. Och den som säkert finns i Helsingfors, New York, Malmö, Göteborg, Berlin, eller gud vet var. Och även om jag inte riktigt vet vad jag vill vet jag helt uppenbart när något inte helt passar. Men väcker mitt intresse och en längtan liksom.

Och det är ju givetvis mycket som inte passar, inte just nu. För jag har en del unfinished business som binder mig något så när på en bestämd plats. Om jag inte vill göra radikala livsval och det vet jag ju inte riktigt om jag vill, vill säga. Kanske. Ibland. Mest vill jag ju leva ett liv som skulle kännas bra, så bra jag bara kan göra den out of scratch och helst all inclusive.

Men anyways. Det finns en annan tid i sikte. En tid jag kan välja ett annat liv, en tid jag är fri från att vara bunden till en plats. En äventyrstid och flyttid och inga begränsningar-tid är den säkert också. Eller det är till en sådan jag vill göra den. Men kanske blir det en tid då det är lättare att pussla ihop något. När alla har vuxit till sig lite och kommit dit också och been there done that and got the t-shirt.

Den som vill ha fem barn och ett liv på landet kan ju vara helt klart min saknade pusselbit när barnen är stora och skilsmässan ett faktum. Typ om tjugo år. Den som är för ung nu kanske känns fresh och bra om några år. Den som vill leka av sig kanske är färdig med det i ett lagom läge för att uppskatta mig just när det behövs. Och den som bor kanske i typ Helsingfors, Göteborg, Malmö eller varför inte New York eller Berlin och inte vill flytta, jo, jag kan tänka mig att flytta dit, dit och dit när jag får tillfälle.

Tills dess pensionssparar jag telefonnummer. Mejladresser. Minnen och förnimmelser. Tills dess, lägg mig på minnet för I might slå en signal en gång, när framtiden är här.

Breaking the wawes

2007-03-30T21:07:00.000+02:00

Ush vad det tar på krafterna, den här ständiga omvårdnaden. Jag är verkligen inte gjord för det, men samtidigt känns det som mitt öde. Att jag hamnat där och att jag måste någonstans typ blir bra på det. Hitta glädje i det för att kunna sluta med det. Är det konstigt tänkt?

Jag vet inte. Men en sak som jag lär mig mer av är i alla fall kvinnogemenskapen, För på sådana arbetsplatser finns det inga män, överhuvudtaget. Jag ser slitningarna mellan de oliktänkande, ledarskap som är dom ett kafferep och skvaller som ett vapen. Ändå är det en snäll arbetsplats, men ibland känns det bara som att systrarna tar ned varandra. Kan inte samarbeta, fast ändå kan de det... Att det är så många som springer i patriarkatets ärende. Jag blir så trött på det!

Och så dagdrömmer jag mer än någonsin. Låt den här våren inte ta slut innan jag hittar en lösning! Och så klart har jag drömt fram en eller två. Lösningar alltså. Ibland har mina drömmar så rätt så rätt. Mina känslor prickar in mitt i liksom. Få se om det är så det är denna gång också.

Tisha-heaven

2007-03-29T23:21:00.001+02:00

http://www.threadless.com/product/233/Dad

Jag älskar dig, jag älskar verkligen dig!

2007-03-29T14:47:00.000+02:00

Det är verkligen, verkligen vår. Fräknarna utökas i antalet på rekordfart och jag är så vårrusig att jag knappt kan bärga mig. Allt lockar mig, change of life, here I come! Magiska saker kan ja tack börja hända typ nu. Jag är så redo som jag bara kan vara! Jag kan och jag vill och just nu vill jag leva.

Fast nackdelen är att jag knappt kan sova. How irriterande är inte det, att vakna vid halv tre och inte kunna sova ordentligt efter det? Och ändå tröttar jag ut mig ordentligt varje dag med att jobba vårdish. Springa mil efter mil på korridoren och lyfta, torka, böja, dammsuga, promenera, stödja…och då och då få höra ”jag älskar dig! Jag älskar dig verkligen!”. Det är det underbara. För all kärlek är ju bra kärlek. Även den senildementa sorten. Jag blir gärna älskad och jo, jag älskar gärna tillbaka. I själva verket har jag svårt att låta bli. För vad finns det för bättre och göttigare än kärlek? Inget!

Fast det leder ju fram till mina favvofunderingar om hur jag ska få tag på en som är den där pusselbiten som matchar…om den kommer eller inte. Den personen och den där loving feeling. Kanske, kanske. Och om den kommer gäller det ju att genomföra saker också.

Träffade en gammal vän på tåget, en MacGuy kinda guy. Inte en som är någon flört eller så, men jag fick instant insikt. Det är verkligen MacGuys med f-skattesedel och kreativt sinne som är min nisch. Först när jag lanserade MacGuyn för ett par år sedan (när jag var ihop med den senaste flamman, en pc-människa) var det liksom på skämt, men det är verkligen inte det. anymore.

Maciska saker kan ja tack börja hända nu. Peace out.

Natten.

2007-03-27T01:49:00.000+02:00

Nu är det verkligen vår. Det är inte ens fullmåne men den, eller bara förändringen som ligger i luften håller mig vaken. Eller är det mina fräknar som delar cell på näsroten kanske och tillåter mg inte missa silverljuset på vardagsrumsgolvet?

Jag vill ha allting just nu, all förändring med en gång. Vill bygga bo eller kasta allt jag äger. Förutom min matta, världens skönaste matta. Leka med någons hår och sluta med det när det inte känns bra längre. Tänka på att allt är möjligt och göra det också för att sedan besinna mig och samla mig bara för att falla i bitar igen. Pussla ihop och slå sönder igen.

Tänkte på Stockholm, jo jag vill flytta dit och inte hänga här i utkanten i all evighet. Det här livet som jag lever nu kan inte vara mitt! Det vill jag. Flytta till storstan. Finna mig i något nytt, större, inte så trångt och litet. Men…men, tänk om jag kunde välja vad som helst? Precis vad som helst…vad skulle jag vilja ha då? Då skulle jag nog inte välja det här som är nu men inte Stockholm heller. Det skulle bli en mindre stad. Eller kanske en större. Men i alla fall en mer kompakt en. En där jag skulle kunna känna mig hemma. Inte det här hårda, kalla, ovänliga. Inte det här där folk inte besöker varandra. Inte det, men något annat.

En spralligare stad skulle passa mig bra. En mjukare, roligare en än Stockholm. Eller kanske en som är hårdare och kallare, men ändå gästvänligare? Vad vet jag.

Men framförallt skulle jag vilja ha total frihet, men ändå sammanskaphet. Inga tvingande lösningar, inget ”my privat Sovjet” med fem- eller tioårsplaner och rubbet. Faktiskt inte. Vara i stunden. Vara utanpå den. Tillsammans men ändå sin egen. Så vill jag ha det.

Jag äter inte djur och djur äter inte mig

2007-03-26T17:50:00.000+02:00

Så sjöng Melanie Safka (ironi, för på helsingorfsslang är Safka just mat, eller typ käk) på sextiotalet. En sanning med modifikation förstås, för både fästingar, myggor har säkerligen tried it och och även en och en annan större rovdjur skulle säkert gärna knaprat på Melanies magra kropp.

Funderade över det här med vegetarianism och veganism, chattade med en vän och kom fram till bland annat att veganer inte är det de brukade vara. Och så är det verkligen, kruskakli har bytts ut mot sura nappar och fullkornsris med egenhändigt knådade bönbiffar mot makaroner och sojakorv. Själv är jag nog för både och. Jag gillar old-school vegetarianism och veganism, hard core liksom. Men så klart är det bra att inte ha en så jäkla tajt moralistisk mössa på sig för jämnan.

Men här i alla fall lite tankar för dagen från Melanie:

"I was just thinking about the way it's supposed to be,
I'll eat the plants and the fruit from the trees,
And I'll live on vegetables and I'll grow on seeds,
But I don't eat animals and they don't eat me,
Oh no, I don't eat animals 'cause I love them, you see,
I don't eat animals, I want nothing dead in me.

I don't eat white flour, white sugar makes you rot,
Oh, white could be beautiful but mostly it's not.
A little bit of whole meal, some raisins and cheese,
But I don't eat animals and they don't eat me.
Oh no, I don't eat animals 'cause I love them, you see,
I don't eat animals, I want nothing dead in me.

A little bit of whole meal, some raisins and cheese,
I'll eat the plants and the fruit from the trees,
And I'll live on vegetables and I'll grow on seeds,
But I won't eat animals and they won't eat me,
Oh no, I'll live on life, I want nothing dead in me,
You know I'll become life and my life will become me,
You know I'll live on life and my life will live on me."

I <3 Six feet under

2007-03-25T20:59:00.001+02:00

Six feet under är verkligen det bästa på teve, någonsin. Jag har aldrig varit så involverad i någon serie, aldrig följt med något så plikttroget som på den. Först var jag förälskad i Nate. Sedan i Claire. Mitt hjärta ömmar för Ruth. Jag har våndats med David och känt igen processen av att vara med en svår, hård man som Keith. Känt igen mig i flummiga Lisa och tvivlat tillsammans med Brenda...

Hur kan den vara så himla bra? Även de sämsta avsnitten är bättre än något annat och de bästa får en att gråta floder.

Nu är det inte så långt kvar tull The end och jag bänkar mig troget framför teve två, 21.20 varje söndag, tills det är slut för gott.

Våren

2007-03-25T20:05:00.000+02:00

Vilken underbar dag! Någon gång då och då är mina sinnen sharpa och alla lukter, färger och ljud omrking blir liksom ett med mig. Cykla på slingriga vägar, se Östersjön sträcka sig till de där öarna längst bort...ytan nästan spegelstilla, nässelfjärilar som leker, hagar som börjar få en grönare nyans och knoppar som jag hoppas väntar tills det är april. Våren är verkligen min tid!

Vi la oss på det där trädäcket utanför det gamla ateljémagasinet och solade. Mina svarta kläder absorberade all ljus och värme och jag kände mig som en sömnig solkatt. Lyssnade på Katarina och Stina, blandad med fågelsång och ibland drog jag mig upp, bara för att titta på den spegelblanka ytan precis bakom hörnet.

Det doftade gott från ateljén, färg och sotig kamin, sprakande eld. Snart är fräknarna här.

If it´s not love...

2007-03-23T18:03:00.000+02:00

...then it´s the bomb that will bring us together.

När jag var ung, eller typ runt 20 väntade jag på världens undergång. På allvar. Jag odlade dreadlocks och nynnade till "Babylon is a trap is a trap". Och läste på som tusan om allt som har med överlevnad att göra. För den dagen då vi goda, fit for fight-folks skulle få vara överlämnade åt vårt öde bortom tiden med vårdcentraler, flygplan, motorvägar, byrokratiska beslut...Jag pluggade på allt om självhushållning till örtomslag mot mjölkstockning och kålrotsjuice för hostan. Om hur man samlar kondensvatten från plantor och samlar frön och vilka rötter går att äta och hur gör man tvål. You just name it, I have heard of it.

Kanske var det inget mer än en naturlig fortsättning på en ångestfylld barndom i kalla krigets och Bombens skugga. Mina föräldrar betraktade nog nyheter som barnprogram och kärnvapenhotet, slutförvaringen av atomsoporna, oförklarig fiskdöd i åar och vattendrag, giftbesprutningen av kalhyggen, hålet i ozonskiktet, kriget mellan Iran och Iran, Israel - Palestina-konflikten, hiv och ebola blandades till en härlig smet som fick världen kännas som en rätt så jobbig och hopplös plats att planera sin framtid på.

Jag kanske inte var fullt så övertygad av att Haile Selassie skulle dyka upp livs levande igen och leda oss till Etiopien bakom rödgulgröna flaggor... Men jag var rätt övertygad av att den här världen inte kommer att hålla, inte som den är nu. Och att det finns ett babylon, att det är samhället som vi lever i just nu. Och att jag måste ha en plan b, helt klart måste jag det.

Nu undrar jag lite grann vad det är som hände egentligen, för jag ser på världen och vår överlevnad på ett betydligt mycket ljusare sätt nu än då. Betydligt ljusare fast det helt klart går käpprätt åt helvete med många saker. Jag menar, växthuseffekten is here to stay, precis som vi vetat i flera decennier, krigen har inte tagit slut på långa vägar, fortfarande mördar människor varandra av valfri anledning och konflikthärdar är de samma och fler därtill. Och inte har vi blivit av med atomkraften heller.

Har jag blivit bekväm av mig, eller vad är det för fel? Storebrorsan är här, straight outta 1984 och bevakar oss på gator och torg och man kommer sannerligen inte långt utan ett personnummer. Är det så att mina personliga motgångar har tagit plats och min bibliska, eller var det darwinistiska "fittest of the fittest"- överlevnadsvilja har mattats av i takt med att den lilla sfären kring mig behöver mig?

Well, if it´s not love, then it is the bomb that will bring us together. Tills dess då.

Svacka

2007-03-23T17:44:00.000+02:00

Helt klart har jag hamnat i en bloggsvacka. Jag liksom vill skriva viktiga, häftiga texter, fullt med innehåll och jag har massor att säga, egentligen...men inte kommer det ut något vettigt för det. Kanske ska pausa lite? Samla ihop mig?

Läste i alla fall just ut Zadie Smiths "Om skönhet". En bra bok, tyckte dock bättre om Vita tänder. I Om skönhet fanns det en mycket rolig beskrivning av en av huvudpersonerna, Zora Belsey, som även stämmer himla bra in på mig.

"Hon var en person av det slaget som saknade förmågan att hålla sig borta länge nog för att man skulle hinna börja sakna henne".

The best thing ever since sliced bread

2007-03-22T13:58:00.000+02:00

Äh, när ska jag fatta att det är så det är, att jag är the best thing ever since sliced bread?

Jag orkar inte med att utveckla alla fantastiska idéer jag har. Jag orkar ju inte vara enträgen och sälja mig till högstbjudande så jag säljer mig till vem som helst, för vad som helst. Eller, eh, det där lät ingen bra. Jag menar att jag knegar inom vården för mindre än hundra spänn i timmen istället av att plocka in frilansarvoden för rätt så mångdubbel timlön.

Jag har liksom inte utvecklat någon som helst känsla för mitt eget värde. Vad kan det bero på? Eller är det för att jag är lat? Eller är jag kanske utbränd? Det kan nog vara det senare. Jag har haft flyt men jag har inte orkat odla flytet så att den skulle växa och bli större och leda till mera. Det var länge sen jag kände entusiasm inför något jag skulle göra, eller ju, förra veckan när jag kokade soppa kanske... Men yrkesmässigt. Var hittar man den? Tsa tsa zum? Och var hittar man tron på sig själv som en vandrande bevis på att ja, jag ÄR the best thing ever since sliced bread?

Ska glassar vara könsneutrala?

2007-03-21T15:14:00.000+02:00

Det är dagens webbfråga på dn.se. Orsaken är förstås vårens antifeministglassnyhet från GB, rosaglittriga ”Girlie” som redan orsakar eksem bland politiskt korrekta föräldrar. Och så kommer det garanterat vara den glassen som dessa föräldrar tvingar på sina pojkar i sommar, oavsett om den faller dem i smaken eller inte.

Just nu är ställningen en sådan att övervägande majoritet av svenskarna som utnyttjar åsiktsfriheten på dn.se, 49% av de som röstat, tycker inte att glassar ska vara könsneutrala.

Here we go. Jag som trodde att närmaste populationen av Riesen-folks som delar godis i manligt och kvinnligt fanns i Tyskland.

Fast oj, på Aftonbladet var det visst över femtio procent av de som röstat som tyckte att det inte behövs olika glassar för killar och tjejer. Men 28,6% de 23 128 som röstat tycker nog att det behövs. Suck, Riesen igen.

Kapitalism, nej tack

2007-03-21T13:27:00.000+02:00

Jag har typ alltid önskat mig ett eget hus. Ett eget litet gammalt hus med en lika gammal trädgård. Jag ville ha min bit av land, för det tillverkas no more. Jag ville tomta där med en famnfull av ved och snickra så att hörnen håller ihop... leka gröna vågen.

Det är i för sig inte riktigt första gången jag ville leka gröna vågen, första gången var mina planer långt mer avancerade och skulle jag inte blivit dumpad av just den mannen som också ville det skulle jag väl vara föräldraledig med sjunde ungen och ha det där jävla lantbageriet som tvingar mig up vid två varje natt, eller nåt.

Hur som, för tre år sedan blev det ett litet rött hus, drygt 250 gammalt. Ganska snabb affär med en ganska så färsk kärlek. Och don´t get me wrong, jag älskade verkligen stället från första gången vi var där, verkligen. Det är lugnt där, vackert, grönskande och tomten har en stor skön gräsmatta att vältra sig på och en massa gamla fina perenner. Otroligt tyst och lugnt och jag känner mig inte ens rädd där även om jag är själv och det är mörkt ute.

Men jag kände en annan sak också så fort vi köpt kåken. Jag kände ångest över ägandet, ångest över att jaha, nu vilar den här biten av kulturhistoria på mina axlar liksom. Ångest över att huset skulle demoleras eller brinna upp eller att rabatterna skulle växa igen…och jag fattade att ägandet, det är inte min grej. Inte sagt att jag aldrig mer kommer att prova på det, men nej. Jag ska aldrig mer ha ett drygt 250 år gammalt ”fritidshus” för då kommer jag inte ha någon som helst fritid kvar. Jag kommer aldrig vilja äga något som sabbar nattsömnen och ger mig mer bekymmer än det motsatta, trevliga fridfulla med famn fulla med ved och soliga sommardagar.

Men jag kommer att sakna ligga näck i trädgården på sjuttiotalstäcken när det är sjukt varmt ute och boken jag läser är bra. Jag kommer att sakna alla hopes and dreams och alla mina jävla homestylingprojekt som inte blev av kommer jag nog förmodligen också sakna.

Men ägandet gotta go. Någon som vill köpa huset på bilden?

Rural urban fringe

2007-03-21T01:04:00.001+02:00

Jag älskar rural urban fringe. Typ marken mellan där man bor och där det händer. Där verkstäder ger vika för bebyggelsen och där man ibland ser halvrivna hus med armeringsjärn som står rakt ut och rostar. Nån random båt som står avställd, eller en gammal lastbil utan hjul. Där någon graffat något, nu eller för tjugo år sedan. Där ogräset växer vilt. Där vägar byggs och landskapet omvandlas till något tuktat från det vilda där planarkitekten inte varit helt med i gamet. Där den där verkstan som byter däck för hundratjugo spänn utan kvitto finns, än så länge.

Ibland tycker jag att det är för ont om såna ställen, men det är nog bara jag som inte ger mig på äventyr tillräckligt ofta. Sandgroparna, fallfärdiga hus och uteliggarnas inneställen och tunnlarna, de väntar på mig.

Fuck my puter

2007-03-20T22:02:00.000+02:00

Min dator är smittad med nån skit som inte går att få bort med annat än att formatera om skiten. Happy happy joy joy.

Not.

Konstfuck

2007-03-20T21:23:00.000+02:00

Nu är det ju så här att jag är en konstskolesucker. Det är liksom det jag ville göra men var för feg för och förmodligen inte begåvad nog heller. Fast det stämmer nog inte, vill man så kan man och skulle jag ha velat skulle jag ha kunnat bättre. Nåväl, idag var jag i alla fall på en kompis vernissage. Hon har gått ut Konstfack för evigheter sedan och nu hade hon gått en kurs i offentlig konst. Det var hennes kurs vernissage, men även de vanliga elever på skolan ställde ut med en lite större utställning.

Jesus, de var så unga! Och talang…hur fasiken har de kommit in där? Inget i den utställningen kändes som något som inte gjorts förr. Fotoporträtt av en cool kille som broderar något ännu coolare. Ett ljust tält att stoppa in huvudet i samtidigt som man lyssnar på fågelsång och sitter på en fluffig kudde. Hallå liksom! Ett annat tält, svart, med mycket deprimerande ljudband inuti. Nä tack…angsten kan jag fixa själv. Någon elev hade klottrat något om bruksföremålets föränderlighet med en hobbytextilfärg på en tisha...and on and on. De må ha intressanta strumpbyxor men kan de konst? Vill de säga något med det de gör?

En superintressant OCH politisk grej fanns det dock. Ett projekt där en niondeklass i Nacka hade tolkat nyhetsfoton urklippta från dagstidningar. Temat var Irakkriget och eleverna hade varit på Nationalmuseum och studerat äldre målningar inför uppgiften. Typ nyhetsfoton som en naturlig fortsättning på det imperialistiska synsättet på världen i konsten. Det var det enda intressanta. Och det var inte ens nån från Konstfack som stod för själva konsten. Suck.

Offentlig konst-utställningen var lite bättre. Det var ju mer erfarna typer som stod för den liksom. Det bästa var en ”konstparkering”, en tvåradig parkering där alla rutor fått sitt eget konstverk. Supercoolt och dessutom fina, väldigt olika teman på rutorna.

Även min kompis hade gjort en fin sak, ett litet meditativt hus i turkisk stil (bara som modell dock än så länge) med trä på utsidan och totalt dekorerad insida i drömlika bilder. Fantastiskt fint! Och blir det av hoppas jag att det inte blir en hångla+röka-håla för Beckombergas ungdomar utan just en sån där plats för stillhet så som hon hade tänkt.

I´m at where your sister went. Intelligent.

2007-03-18T00:48:00.000+02:00

Ibland kan jag unna mig bra saker. Som ikväll. Sitta här hemma, trivas för det gör jag ju! Jag älskar mitt hem. Hälla sunkiga drinkar åt mig själv. Titta på en favoritfilm. Läsa en bok jag gillar. Sitta på en sån där skomakarpall ingen annan gillar under köksfläkten och röka och lyssna på musik jag gillar. Det måste nästan vara så att jag älskar mig själv, min tillvaro.

Konstigt vad lätt det är att tappa bort det där. För mig i alla fall. Att tänka på kärlek och törsta efter den får mig alltid att vilja ändra på mig själv. Vara någon smartare. Tuffare. Någon snyggare. Mer spännande. Det får mig att vilja bli minimalist. Eller varför inte maximalist? Rensa bokhyllor och klädeskåp och sätta upp den där tavlan som egentligen passade bäst när den lutade mot väggen. Eller kunna en massa saker jag inte vet något om. Fast samtidigt, finns det något jag inte vet något om? Jag vet ju lite om allting, nästan i alla fall. Men inte mycket av någonting. Men i alla fall, jag vill veta och glänsa och jag vill bli sedd. Jag vill vara den roligaste kvinnan i ett universum. Smartaste också, fast jag vet att det är långt dit. Men aldrig kan jag tänka mig att det kanske räcker med att vara jag. Kanske för att det är så vanligt, att det ska vara så viktigt att vara omtyckt. Viktigt att vara intelligent.

Tänkte på det idag när jag gick min ensamma, långa, blåsiga promenad till tåget. Alla brevlådor med två namn eller flera. Jag kan känna en längtan efter att vara ett namn på en sådan. Särskilt om huset är snyggt eller adressen attraktiv. Särskilt om det haglar. Eller granar faller utanför tomtgärnsen. Men, en kväll som denna. Med mig själv som det bästa sällskapet. Då räcker det med mig. Att vara jag. Vara nu.

(The Art company - Susanna)

Dreadlocksdrömmar

2007-03-17T21:14:00.001+02:00

Inatt drömde jag om att jag hade fått dreadlocks. Diskuterade det med min vän, i drömmen, som känner mig sedan den tiden. Hon är rasta och inte jag, inte nu. Jag tyckte om mitt hår då, tyckte om den inatt också. Om att det går att knyta och om att det är strävt och mjukt och tjockt på en och samma gång. Vilt och vackert.

Och så sov jag i mitt lilla hus. Eller mitt och mitt. Till hälften mitt. Den fina vårveckan var som bortbytt. Iskalla hårda vindar och två granar som rasat i vinters storm. Jag brukar inte röka, men jag visste att det skulle nog behövas och satt där framför kakelugnen och det var också en flashback från en svunnen tid. Fast då var det mer en kamin, men iskallt hemma när jag väl kom fram. Timmar framför brasan, kedjerökandes. Jag har fortfarande böcker som är sotiga på utsidan. Kvarlevor från den tiden. Dreadlockstiden och ungdomstiden.

Jag tänkte också att jag borde bli bättre på att spara. Spara idéer, spara klipp, spara ljud. Bilder, visioner. Många saker. Jag sparar på gamla orangea kuvert som jag inte öppnat men inte på mina skönaste rim liksom. Fast tack vet jag utkorgen på mailboxen. Sparade chattar och mina skickade sms. Jag är nog ändå som bäst i kombination med andra.

Veckans Myspace igen

2007-03-15T13:00:00.000+02:00

Shit, måste det här bli en vana?

*Think-box (det känns som att Göteborg är i ropet. På deras hemsida en fantastiskt fin tecknad video till Living is a bitch)

*Speech är ju bara för söt. Och Politiskt Korrekt med typ VERSALER.

För sent för en barndom befriat från sociala konstruktioner

2007-03-15T12:54:00.000+02:00

Nä jag och min bror var barn ville han bli allt det klassiska som småkillar uppfostras av att vilja bli när de blir stora. Fast mest av allt ville han bli den som kör sopmaskinen, du vet den som just nu kör omkring och sopar gatorna rena av all grus. Kanske just den som väckte mig lite onödigt tidigt imorse och lät något fruktansvärt ute på gården...

Det ville han bli, eller sopåkare förstås. Och min mamma skryter alltid med att ”när ni var små så började man tala om att pojkar och flickor skulle ha samma leksaker så du fick en bil, men den var du aldrig intresserad av”. Nej, det kanske jag inte var. Men jag var då rakt inte intresserad av att leka med dockor heller. Jag frågade henne sist när hon tog upp det där om det inte kan ha varit så att min bror ändå blev liksom belönad och uppmuntrad av att leka med den där bilen. Mer uppmuntrad och belönad än vad jag blev? Det kan ha varit så, sa hon. Men så klart är folk olika. Och flickor och pojkar.

Men det köper jag inte längre, den olikheten. För mig tog det ju säkert minst tjugo år att fatta att jag skulle nog hellre ha skjutit på fienden i krigslekar och fått utlopp för min ilska än varit tvungen att ty mig till Barbieleksgemenskapen för att ha några kompisar överhuvudtaget. För sent för en lycklig barndom kanske, men så klart gör jag nu mitt bästa för att frigöra mig och min omgivning av allt det där som härstammar från sociala konstruktioner.

Sen tänkte jag lite på vad det var jag drömde om att bli när jag blev stor. Det var rätt kvinnobetonade miljöer jag ville vara på, hårfrisörska verkade ju spännande. Eller sitta vid kassan i närlivs (det fanns en ascool snurra vid den enda kassan på vårt närlivs i skiftet av 70-80-talet och tanten som satt där hade en övervintrad, tuperad frisyr och massor av grön ögonskugga). Senare var det ridlärare, lärare…Well, jag blev inget av dem. Men nu när jag knegar inom allt som inte har med min utbildning att göra är jag där i kvinnogemenskapen. På ålderdomshemmet nu allra sist. Jag söker mig dit och tror inte att jag duger till annat.

Min bror däremot, inte åker han och sopar gatorna. Han blev ingenjör och jobbar bland stora maskiner och bara män.

Kreativitetsknytis

2007-03-11T01:37:00.000+02:00

Slut på klagan om bristande undrground-scen. Det är bara göra det själv! Just do it. Ett rivningskontraktskulturhus finns, det krävdes en timmes förberedelser och pysselknytis var en success! Det kom folk, det kom otippade människor, barn, vuxna, det kom folk jag kunde nätverka med.

Känner mig glad. Jag har gjort saker för mänskligheten förr och det är fanimig dags för det igen. Göra saker för mig, dig, alla som vill! För jag är en del av världen och världen är en del av mig. Hurray!

Little miss Sunshinish

2007-03-10T00:40:00.000+02:00

Jag var med något väldigt surrealistiskt ikväll. En ”Småstjärnorna” -kväll för mellanstadiebarn, arrangerat av niondeklassare på en högstadieskola någonstans i utkanten av Stockholm.

Mimande barn till tveksamma textrader nådde sin kulmen när en mycket oskyldig tioåring körde Lena Phs ”Unga killar, äldre män” (heter den så?). Låten handlar om en ensamstående varannanveckamammas sexliv. Och typ om att det är faktiskt svårt att hitta rätt. ”Jag har gjort det med unga killar/jag har prövat äldre män/funderar på kvinnor ibland men där fattas det en bit…”

Det blev bara så fel. Värsta pedodrömmen! Jag har gjort det med äldre män liksom. Men den där tjejen, hon var ändå så modig, uppträdde själv och koreografi hade hon också. Och hon kammade hem applåder med låten som nog ändå fick många mammors och pappors blod att isa.

Hela scenariot påminde mig starkt om den helt fantastiska filmen ”Little miss sunshine”, där sjuåriga Olive övar på sitt nummer för en barnskönhetstävling med sin farfar. Filmen når sin kulmen när knubbiga, söta lilla Olive till slut uppträder i tävlingen med oskyldig min…men med ett strippnummer. Alla andra, supredrillade barn kör sexuellt utmanande poser och både ser ut och uppträder som minivuxna, men först när vuxenbeteendet dras till sin spets och strippshowen (där inte riktigt alla kläder åker av, men hotet är tillräckligt stort) är ett faktum upprörs de vuxna och vill stoppa showen.

Där nånstans, när den där tjejen sjöng om att göra det med unga killar och äldre män blev det väldigt svårt att hålla sig för skratt. Fast pinsamt samtidigt, jag led så trots att jag visste att det handlade om min tolkning, mina referenser som gjorde det hela pinsamt. Inte hennes. Hon var en småstjärna för en kväll och körde en låt som svängde helty enkelt.

Efter pausen uppträdde också en liten kille med Ted Gärdestads ”Eiffeltornet”. Håhåjaja, i den här kvällen kunde både sex med äldre män och självmordshot ”om du lurar mig” klämmas in. Fantastiskt. Det var det här jag missade JLA för. Synd på sitt sätt, men educating indeed.

Hur som. Just nu är det mitt i natten och jag bakar bullar och lyssnar på baile funk på p3 med Papa Dee. Det är så skönt att göra saker på natten! Inte fastna i något stillasittande, men göra, dansa och pumpa upp volymen som Loranga. Imorgon är det pysselknytis och jag är glad att jag äntligen gör något bra. Både för mig själv och för andra. I´m so right on.

De som aldrig sa hora

2007-03-09T13:18:00.000+02:00

En vän till mig åkte pendeltåg med sin nioåriga son för ett tag sedan. En sen fredagskväll var det och några bröliga, halvfulla tonåringar åkte med.

”Mamma, den där tjejen pussas med den där killen FAST han svär så mycket”, sa sonen till min vän. Hon var rörd över hans naiva betraktelse. Och skrämd var hon också över hans första insikt om att succés hos det motsätta könet mycket väl kan stavas så där. Odräglig, nedsättande, det är lika med populär.

Det är rätt många män som har berättat precis samma historia för mig. Män som jag varit ihop med, kompis med, vän med. De är ju de där killarna som ”aldrig sa hora”. De snälla killarna som, om de inte träffade någon som jag, aldrig fick något. Fick vänta med hånglet i evighetens evighet medan pubertala bröst blottades för dem med snus under läppen och hockeyfrilla och våldtäktsrykte.

Ronnie Sandahls debutroman ”Vi som aldrig sa hora” handlar om dem. Snälla killarna och manlighetens förväntningar på sina bröder. Uppförandekoden som garanterar access i närmaste par stringtrosor. Jag har inte hunnit läsa boken än, bara recensioner (DN http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=626586 är helt praise the Lord och Svd ger den en rejäl sågning). Men den handlar om en tonårskille som växer upp till en tjugoplussare och hans betraktelser över varför det är svinen som samlar in pärlorna.

Jag måste säga att det är ju precis för de där aldrig hora -killar jag faller för. De får ju gärna vara nördiga och knäppa eller extroverta, men inte elaka, nedsättande eller överdrivet manliga.

Men en gång blev jag ihop med en som var en sån. Behandlade mig illa. Kallade mig hora, bland annat. Och jag trillade dit, till en flera års lång normaliseringsprocess. Fluffigt bäddat av vårt samhälle och dess normer där det trots allt var normalt att stanna. Att det trots allt var så ”killar kan vara”.

För historien om the bad guy och vad-en-kvinnas-kärlek-kan-göra-med-honom- har vi ju alla matats med. Det tog år och dar att komma över den svackan. Att återupptäcka min egen nej-kraft. Att fatta att ja, jag borde ha stannat i den manssegmenten jag gillar bäst. Hos killar som aldrig kallade någon för hora.

Woman is the nigger of the world-day

2007-03-08T18:06:00.000+02:00

Kvinnodagen. Idag är det den internationella kvinnodagen. Det var något väldigt diffust när jag växte upp med den. Vaddå, skulle vi fira alla kvinnor? För att vi finns? För att vi upplever orättvisor? What´s the point liksom? I f d Sovjet firas den internationella kvinnodagen fortfarande som typ mors dag. Männen ger rosor och bjuder sin kvinna på restaurang efter plånboken. Grattis på kvinnodagen liksom!

När jag var liten var mors dag begripligare. Det var den dagen då pappa gav mamma typ en locktång eller något. Då alla barn skulle teckna ett fint kort till morsan. Fira mamma för att hon orkar. Kommers, rakt upp och ned. Och så här i efterand, perverst faktiskt.

Kvinnodagen förblev ett mysterium, varför det liksom? Och inte ritade vi knutna nävar i eller kvinnotecken för oss själva, våra mammor eller fröknar på skolan när det var dags för den åttonde mars heller...

Och än idag är det lite "varför det" över den internationella kvinnodagen. Men det är därför det.

Därför att vi kvinnor fortfarande är världens neger. För att våra systrar könsstympas, säljs, utnyttjas…för att våra systrar och vi själva tjänar mindre än våra bröder. För att våra ofödda systrar aborteras bort enbart på grund av sitt kön. För att de dödas för samma skäl…För att systrar inte kan ta körkort i Saudiarabien. För att vi, kvinnor alltid ska vara beredda på att höra vad det är för fel på oss, särskilt i vårt utseende från främmande och bekanta brorsor. För att vi kan bli av med mer än plånboken på den där ensamma vägen hem. För att våra systrar kämpar för överlevnad i arrangerade äktenskap, i trailer-trash-parks, på Djursholm och förmodligen i en lägenhet i det här huset där jag bor i…De kämpar för överlevnad när deras partners tycker sig att ha rätten att slå dem. Gul och blå. Eller åtminstone låta dem veta hur värdelösa de är.

Kvinnor, systrar som kämpar för överlevnad i Darfur och alla världens hörn där det inte finns fred. Kvinnor som kämpar för överlevnad när de råkat för en dödsdom, eller värre efter att ha blivit våldtagna. Kvinnor som dör i barnsäng för att det inte finns läkarhjälp att tillgå. Kvinnor som genomlider graviditet på graviditet för att de absolut inte har ett val…

Ja, nog behövs den internationella kvinnodagen. Banalt nog. Banalt nog behövs det en dag då orättvisor på grund av kön som världen fortfarande är full av sätts i fokus.

Så systrar, gå och ta staden tillbaks! Och hedern och natten och allt som är vårt. Och låt det spilla över på våra systrar precis överallt.

Vägen till att rädda världen går genom munnen

2007-03-07T19:18:00.000+02:00

Atkinsdieten. Du vet, det där när man ska leva på fett och proteiner är nu ”bevisat” the shit om man vill gå ned i vikt. Och visst, det kan väl säkert funka och att det funkar är ju ett mysterium. Att fett och kött får folk att smalna och att de inte dör i hjärtinfarkt med en gång av all kolesterol. Men det är inte hälsan och bantningen jag vill skriva om.

En sak som inte alls funkar med Atkinsdieten är dess miljöpåverkan. Överhuvudtaget är det förhållandevis tyst om just sambandet mellan maten vi släpar till vårt bord och växthuseffekten. De gamla hederliga bilderna på dem som regerar ”the food chain” är borta från allmänhetens ögon. Kalla fakta om att just det, ganska många fler liter vatten går åt att producera ett kilo nötkött än om man nu vill odla fram till exempel sojabönor att äta (som den där nötkreaturen annars ska sätta i sig). Och om att regnskog skövlas, djur transporteras långa sträckor till slakt och även om att desto mer kött man sätter i sig, desto mer död världen lider.

2004 presenterades en studie på World water week i Stockholm som handlade just om det här. Att den globala miljön inte pallar med ökande köttproduktion. Sötvattnet räcker inte till både med att vattna grödorna som djur ska äta för att producera det förstklassiga köttet OCH för att ge kor, grisar och får att dricka. Och för oss människor. Och för att vattna de grödor som vi ska äta. Enligt den studien är det så att om vi fortsätter så här kommer grundvattnet att sina i rätt så rasande takt. Det kommer inte att finnas tillräckligt med vatten att dricka för våra barn och barnbarn. Skandal, inte sant?

Så w´ss upp Atkins? Ska nu Nord återigen ställa till det globalt? Hitta nya sätt att förstöra när gamla utplånas? Ska alla samlade viktivrare gasa miljöbilen i botten till närmaste supermarket och handla kött och grädde som aldrig förr för att slippa fetma? Förmodligen.

Men jag ber. Gör inte det! Tänk på jorden.

Veckans myspace

2007-03-06T18:28:00.000+02:00

*Detektivbyrån för plingeliplong i kanske lite Amelie-anda

*Juvelen, för att ”The one man boyband is the new black”. True.

* JLA för roliga, eller var det allvarliga texter och det fresha electroplinget i hiphoptakt

*Lasse Lindh för just nu Varje litet steg (men så klart har mannen gjort en massa annat).

*Tingsek för att jag är kär i de lekfulla arren som är funkiga som fan. Och rösten! Och lyrics.

(Oj vad jag lyfte fram kvinniga artister här. Not.)

I wish I was a 40-talist

2007-03-06T18:15:00.000+02:00

Den tanken slagit mig rätt många gånger, faktiskt första gången redan när jag var 13 och vi var och hälsade på hos mormor. Woodstock-dokumentären kom på teve och sällan har jag känt sådan samhörighet med några på andra sidan av rutan som då. Alla barbröstade, leriga hippies höga son hus i en salig röra, varför var inte jag där? För att jag inte var född förstås. Och mina föräldrar, de var inte heller där trots att de hade åldern inne. Sanningen att säga var de inte ens i närheten, varken mentally eller physically. De sjöng Bellmans visor med studentkören och blev fulla på billig rödtjut. Någon kompis kanske var maoist, en annan lite hippie, men inte någon dem.

Men jag har sedan den där Woodstock-dokumentären livnärt en hemlig dröm om att vara en 40-talist. Tidigare var det våta drömmar om ockuperade studenthus och rykande högar av bysthållare. Demotåg för daghem och mot Vietnamkriget. Konserter med band som man önskar att man legat med för att ha något att skryta med för barnbarnen.

Dessa drömmar har nu förändrat karaktär. Idag drömmer jag om en 40-talistst levnadsstandard. Jag drömmer om att ha bakom mig trettiofem år långt äktenskap med den där mahjong-velourkillen som jag la mina ögon på någon gång under 1972. Att jag fortfarande skulle kasta kärleksfulla blickar på gubbstrutten med glesnande kulturskägg och prostatabesvär. Tänk om jag vore en 40-talist? Tänk om jag skulle ha ett hus vid havet eller lägenhet i innerstaden eller kanske båda? Tänk om jag skulle ha bakom mig ett arbetsliv från tiden det var bara gå och plocka en livslång anställning om man hade några års universitetsstudier bakom sig. Kanske på Sveriges Radio? Tänk om jag vore en sån där tant med vildvuxet järngrått hår och säsongskort på Stadsteatern? Med i ”Moderna museets vänner” och kanske skulle jag vara en av dem som gjorde "det där" vad det nu var för nyskapande, först. Tänk om jag skulle närma mig pensionsåldern och det givet justa pensionen. Tillsammans med den där mahjongmannen, som förresten givetvis utnyttjade den nyvunna rätten till att vara föräldraledig när barnen var små.

Tänk om det skulle vara så. Istället av jobbsök i desperation. Kärlekstörst på nätet. Barn på halvtid. Ångesten över av att behöva komma med något nytt hela tiden och BIG TIME också eftersom allt redan gjorts både en gång och två. Tänk om jag istället kunde sitta i ett kollektiv och käka groddar med allvarlig mittbena och en proggig unge på varje arm. Bara vara där i stunden, men veta att det här, livet, det kommer att gå bra för mig.

Nätdejting

2007-03-06T17:33:00.000+02:00

Jag har hittat roliga personer på nätet. Två partners, som jag tillbringat sammanlagt fyra år med. Min chef hittade på jag på en nätdejtngsajt häromveckan. Ett par grannar. Mitt irl-spans bästa vän. Några vänner. Fast det var ju nog jag som övertalade dem för att börja. Gamla pluggkompisar. Deras vänner. Jag har dock inte hittat någon toppolitiker, ingen kunglighet heller. Fast, de är nog inte så öppna som resten av befolkningen. Bakom varje bildlös ”larsa167” på Spraydate lurar kanske en Lejonborg, vem vet. Fast just nu lurpassar de nog ordentligt, så att inte de faller offer för en ensamförsörjare som kommer att skriva en snaskig bästsäljare om nätterna mellan lakanen.

Det hände ju Finlands statsminister. En ensamstående trebarnsmorsa, cateringföretagare Susan Kuronen berättar om hennes och statsministerns nätflört som slutade med månader av hittills hemligstämplat sex på bordet i representationsbostaden. ”Statsministerns brud” heter mästerverket och nej, den kommer nog inte att översättas på svenska. Den handlar om heta kvällar i bastun och om att Matti Vanhanen är fullkomligt galen i ugnspotatis och sex. Statsministern kom och hämtade henne på en busshållsplats och lämnade henne på samma ställe när natten var över, månad efter månad. Men Susan tröttnade på att vara en random älskarinna. Visserligen fick hon inre visioner om sex i höga stövlar och silkiga underkläder som hon även förverkligade med denna maktens man. Men hon ville liksom mer. Hon ville rida på någon annans fame. Dela ungspotatis och biff med statsministern även i de finare salongerna. Hon ville gifta sig. Men det ville inte han.

Jag som är emot äktenskapet tycker att det känns rentav stenålders. Att gifta sig för att nå status är tyvärr inte lika ute som faxen, verkar det som. Samtidigt kan det inte heller kännas så roligt att vara statsministerns stadiga tête-à-tête utan att ”få något” mer av det. Eller hur var det nu? Vad är det relationerna på 2000-talet grundar sig på? Give and take? Give and give? Win-win?

Är inte en kärleksrelation ett ställe där man möts för att man har vissa känslor för varann? Man möts där så länge det känns bra för båda. Man möts för att byta kroppvätskor, ömma ord och för att få upplopp för sina vildaste fantasier. Så länge det känns bra för båda. Och när den andra inte längre vill slickar man sina sår, gråter sina tårar och rör sig vidare. Ibland tar det tid och vännerna kanske kommer på besök med öronproppar på.

Men man vet liksom att det inte finns någon belöning att få. Inte börjar man koka kaniner eller skriva böcker. Annat än de gråtfläckiga dagböckerna då. För man vet ju att det inte går att tvinga fram det där. Känslan av att vara solen i någon annans universum. Det är fult att hänga upp sig. Men några dollars kan man ju kanske tjäna på det. Ugnspotatis och silkesunderkläderssex. Så akta dig ”larsa167”. Here I come.

The Best friend vs leading lady

2007-03-06T09:48:00.000+02:00

Ush, ibland är mina ambitioner alldeles för höga. Men nu har jag legat i influensa i en vecka och skriver fan vad jag vill. Kvalitet eller inte.

Jag såg en fånig amerikansk romantisk komedi i julas. The Holiday. Ska inte gå in på handlingen så noga, men det är den sorten som får hoppet att tändas, vänskapen frodas och alla, i alla fall the bold and the beautiful får sex och till slut även kärlek och varandra. For ever and forever more.

Filmens ena huvudperson, spelat av Kate Winslet, är lite för snäll. Hon blir utnyttjad av en man som inte vill ha en relation med henne, men vill ha henne som reserv. Som energi-, beundran- och sexreserv. Och hon är med på det. Hon vill gärna ha det som blir över, lite uppmärksamhet, lite kärlek, hon vill gärna känna sig behövd. Hennes beroende av det lilla hon får ut från relationen är så stark att hon trillar dit om och om igen när hennes älskade behöver henne. För ensidigt kär är hon.

En urgammal mysfarbror som visar sig vara en världsberömd Hollywoodmanusförfattare får henne att inse vilken roll hon fastnat i. Hon har, utan att ens ha märkt det själv, castats in som The best friend. För enligt manusförfattaren finns det bara två slags kvinnoroller: The best friend och The leading lady.

Ajaj. Igenkännande. Jag ÄR Bästa vännen! Inte den där hänsynslösa, manipulativa kvinnan som jag så gärna skulle vilja vara. Den snygga som tar hon vill ha. Inte den som kickar ass dagarna i ända och alltid får som hon vill. Inte den, men den andra. Vännen! Jag tänker på 40-50-talsrullar nu (fast det kanske är likadant nu?). The best friend. Hon är en sån där bra tjej. Redig! Inte snygg, inte ful. Hon lever absolut inte på någon annans diamanter och pälsar.

Men så spelar hon spelar inte heller hem matchen med Hjälten. För Hjälten, han har bara ögon för den där hänsynslösa kickasskvinnan. De ger sig i kast med en könsrollslek där det gäller att jaga och bli jagad, eller var det tvärtom. Men med i gamet, i en biroll finns The best friend.

Hon är där och hjälper, tröstar, lappar ihop, peppar, lånar pengar, frågar inte dumma frågor. Och det får hon cred för. Men så klart, hon vill också ha Hjälten, men det fattar ju ingen. Inte så länge hon ser ut som hon som hon gör och gör som hon gör. Det behövs en makeover, genast. Annars är det så att Hjäten tar the leading lady bara så där och vännen får galoppera mot solnedgången med sitt vänskapliga leende på läpparna.

Nu är det ju bara så att livet inte är en Hollywoodfilm även om vi vuxit upp med dess föreställningsvärld som en tänkbar rollmodell. What if jag trivs med att vara The best friend? Tänk om jag aldrig vill ta fram armbågarna? Tank om jag inte har lust att göra om mig till varken snyggare eller smartare än så här?

Well, då är det väl den manliga motsvarigheten till The best friend som återstår. Den där goofykillen. Bara vi hittar varandra i den här röriga castingen kommer vi säkert att leva happily ever after.

En vän som inte svarar på mina brev

2007-02-26T02:25:00.000+02:00

Att skriva jobbansökningar, det är som att skriva till den där brevvännen som aldrig svarar. Jag borde veta, har ju haft så många sådana. Borde ägna mig åt ge och ta relationer, inte bara ge och ge-relationer.

Kolla, det här kan jag! Och det här och det här och det här! Så här bra är jag. Och så här så här så här…så-här-bra-är-jag!

Men ändå, inget svar. Inget ekoljud som studsar tillbaka från arbetslivets avgrund.

Fast ibland…ibland får jag ett tack tack, men nej tack! Så och si och si och så många sökte och flertalet var vet-du-vad mycket väl meriterade. Mycket väl meriterade…fast det var inte jag.

Borde ägna mig åt brevvänner som svarar. Åt relationer med ge och ta, inte ge och ge.